När det inte funkar som det ska......

Familjen annorlunda struktureras.

Man säger att det är stor skillnad på att ha ett barn och två barn. Jag kan ju bara hålla med om det. 

Två småbarn samtidigt med blöjbyten och allt annat tar onekligen mycket tid. Samtidigt var det sån glädje att se hur barnen utvecklades och vilka små fantastiska personligheter dom var.

Men jag tyckte att det inte räckte med sysselsättning så jag utbildade mig till intensivvårdssjuksköterska under tiden.

Egentligen hade jag påbörjat utbildningen när jag var gravid med Alva och fick göra uppehåll efter hennes ankomst men tänkte att nu är det ju bra att slutföra utbildningen när jag ändå var hemma hela tiden. Det fungerade okej måste man väl ändå säga. 

Det gick ju hur bra som helst att göra tentor på internet samtidigt som jag ammade Viggo och Alva kröp runt på golvet och letade upp russinen som jag gömt litet här och där i sovrummet. 

Jag såg fram emot att få göra min praktik som ingick i utbildningen. Conny skulle för första gången vara föräldraledig och ta hand om barnen medan jag genomförde min 10 veckors praktik på intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus.

Jag har ju hela tiden vetat om att min man är ”annorlunda” och kan bete sig om en tjurig tonåring då och då samt att planering och tidsuppfattning inte direkt är hans starkaste sidor. Däremot är han väldigt uppfinningsrik och kan komma på de mest konstiga lösningar på en del problem. Han tycker ju och också om att prata, mycket och det var ju faktiskt en av de saker som jag föll för hos honom.

Så spänd av förväntan och väldigt nyfiken anlände jag till min praktikplats och blev presenterad för personal. Det var så otroligt kul att få göra något annat än att byta blöjor på barnen och hitta på aktiviteter för dom hela tiden. 

På IVA fick jag vara en vuxen och göra det som jag tycker är så roligt och inspirerande, ta hand om och vårda människor och bemöta deras anhöriga.

Jag tror jag hunnit vara på avdelning cirka 20 minuter när en i personalen sa att jag hade ett samtal från min man.

-Alva har matat Viggo med play doh, är det farligt? C låter lätt panikslagen i telefonen.

-Eh va? Hur i hela friden kunde hon göra det, undrar jag medan hjärnan försöker komma på vad play doh egentligen består av.

-Jag var tvungen att gå på toa och de satt ju själva och lekte så fint så jag tänkte att de klarade sig den stunden jag var på toaletten. Och när jag kom tillbaka så är Viggo grön, blå och röd runt munnen och Alva säger att hon matat bebisen. Vad ska jag göra???

Jag bet mig lätt i tungan för att inte fräsa till C att man inte kan lämna en 6-månaders bebis med en uppfinningsrik 2-åring ensamma i ens 30 sekunder. Inser dock snabbt att det inte kommer att minska makens panik och frustration.

-Okej, säger jag, ge Viggo vatten att dricka, plocka undan play doh, sätt igång en film på tv till Alva så ska jag ringa giftinformationen och se om det är farligt. Lämna inte barnen utom synhåll. Behöver du gå på toaletten så gör som jag, ta med barnen och leksaker in på toaletten så att du har koll på dom hela tiden.

Jag kan nu se att det är några som har hört mitt samtal och jag möts av litet frågande och nyfikna blickar.

-Ha ha ha ja se karlar, säger jag med ett nervöst skratt. Jag måste tyvärr gå undan ett tag och ringa giftinformationen. Det är förresten ingen här som vet om play doh är giftigt för en 6-månaders baby?

Nej det var det ingen som visste. Jag antog att deras barn klarat sig från att bli matade med play doh.

Den mycket trevliga damen på giftinformationen reagerade inte nämnvärt över det jag hade att berätta. Det kanske händer oftare vad man tror att barn käkar play doh. Giftigt var det inte men det innehåller mycket salt och det är inte bra om barnet får det i sig i större mängder. Det var nu viktigt att han drack vatten samt att pappan höll koll på om barnet kissade som han skulle.

Jag ringde åter till C och frågade om han hade någon uppfattning om hur mycket Viggo hade fått i sig. Det hade han inte.

-Tror du jag mäter hur mycket play doh jag sätter fram till Alva, sa han frustrerat till mig.

Jag känner hur mitt tålamod börjar dras ut till bristningsgräns men biter ihop. Det skulle bara bli bråk om jag idiotförklarade min man som överhuvudtaget ställt fram play doh till två små barn med väldigt stor initiativförmåga att hitta på bus.

-Ge Viggo vatten att dricka och så låt mig prata med Alva, ber jag lugnt.

-maaaammmmmaaaaaa, skriker dottern lyckligt i telefonen. Jag mata bäbis!

-Ja jag hörde det, svarar jag, hur mycket mat fick bäbis?

-två gula skedar, svarar dottern stolt, med blandat godis på.

Jag räknade snabbt ut att den lilla gula skeden som hon hade använt inte skulle ge sonen någon saltförgiftning och pustade ut.

-Lääääskar dig mamma, vrålar dottern vidare i telefonen och lägger sedan på luren.

Tur att Alva hade koll på hur mycket hon hade matat sin lillebror.

Efter mina 10 veckors praktik hade jag en litet längre ledig period för att skriva ihop mitt arbete som skulle lämnas in. Jag hade även fått jobb på min praktikplats och skulle börja arbeta där i augusti 2010.

Hemma var det kaos. Alltså inte bara litet stökigt utan tvättstugan var full med sopor och tvätt, diskbänken överhopad med kastruller och byttor och dammråttorna sprang fram över hallgolvet. Det låg kläder överallt och använda blöjor hade samlats i en imponerande hög i soppåsen vid skötbordet och några såg ut att ha tagit till flykt och försökt sig på att själva ta sig ut till soptunnan.

Det lilla kärlet i min panna brast och jag fick ur mig till min man, hur svårt kan det vara att hålla ordning här hemma? Det är bara två barn att ta hand om och jag kunde ju hålla ordning när jag var hemma med dom själv. Såklart blev det ett jättegräl av det hela.

Jag klädde på barnen och gick ut med dom i barnvagnen i hopp om att kunna gå av mig min frustration och trötthet.

Alva lutar sig bakåt och njuter av att få solen i ansiktet.

-Titta mamma, solen är så fin. Skönt ute, säger hon.

-Ja, svarar jag, det är så skönt ute. Har ni lekt mycket med pappa ute, frågar jag.

-Nääääää, svarar dottern surt. Pappa vill inte gå ut. Bara stanna inne hela tiden, muttrar hon och såg sådär sur och butter ut som bara Alva kan göra.

När jag kom hem med barnen så hade både jag och C lugnat oss och jag frågar om han inte varit ute med barnen något de senaste dagarna.

Han tittade på mig som om jag hade en kråka på huvudet som visslade ”stilla natt”.

-Gått ut med dom? Hur ska jag hinna göra det, svarar han utmattat. Det går inte att klä på dom och gå ut.

-Men älskling, du har väl gått ut med dom någon gång under mina 10 veckors praktik, undrar jag.

-Nä, svarade han då, hur skulle jag hinna med det. Jag har väl kanske gått ut med dom två gånger.

Jag blev helt ställd. Denna mannen har arbetat på dagis när han var ung. Hur sjutton kunde han få ut barnen då, undrade jag. Detta var första gången jag började på allvar fundera vad sjutton som var ”fel” på C.

Efter denna perioden kom jag och C överens om att vi skulle dela upp arbetsuppgifterna tydligt hemma och påminna varandra snällt när saker inte blev gjorda.