Hur allt började........

Hur allt började.

Jag vill först klargöra att jag älskar mina barn mer än allt annat i världen.

Jag älskar min familj och jag älskar mina jobb, både som flygledare och som sjuksköterska.

Men ack vad det tar på mina krafter att vara flygledare.

Min man och jag träffades via en chat som hette NA-chatt (tror jag). 
Vi började "prata" med varandra under slutet 1999 och ganska snabbt växte det fram en vänskap mellan oss. Trots att han var 13 år äldre så hade vi alltid gemensamma saker att prata om. Vi träffades i januari 2001 på riktigt och tänk då kände vi att det var nog mer än vänskap mellan oss. Sensommaren samma år flyttade vi ihop och jag blev bonusmamma till två små tjejer S, 7 år och J, 5 år 😍
30 juli 2005 gifte vi oss i Sankt Ibbs Gamla Kyrka på Ven.

Första graviditeten var en stor upplevelse och litet besvärlig med tidig bäckenuppluckrings-problematik.

Jag älskade min växande mage, jag boade ordentligt hemma i huset och längtade så efter att få känna det lilla livet röra på sig.

Så helt plötsligt, den första rörelsen, det där fladdret som en liten fjäril som försiktigt fladdrar med vingarna innan den lyfter och flyger iväg.

Fladdret som övergick mer till Mike Tyson-smällar mot revben och urinblåsa, men vad gjorde väl det. Åh som jag längtade efter mitt första barn.

Så en ljummen augustikväll, efter 30 timmars förlossningsarbete, så kom hon äntligen.

Världens vackraste lilla flicka, varm och blöt låg hon på min mage och jag kunde inte sluta titta på henne, känna på henne och insupa den där underbara bäbisdoften.

Jag minns att hon hela den natten låg på mitt bröst och sov medan jag strök över hennes små runda kinder och bara tittade och tittade. Mitt vackra lilla barn, min finaste Alva.

Hon växte och utvecklades som hon skulle. Talet kom tidigt, likaså att krypa och gå. Det var full fart hela tiden och hon älskade att leka, läsa och busa. Hon tyckte om att mysa i famnen, lyssna på sagor och somna tryggt i sin säng.

Gladare unge kunde man ju inte ha.

När hon var 1 år fyllda upptäckte jag att jag var gravid igen.

Så roligt syskonen kommer att ha med varandra, tänkte jag. De är ju så nära varandra i ålder.

Andra graviditeten var litet mer besvärlig med bäckenuppluckring och en väldigt aktiv 1-åring att underhålla. Men det gick ju bra. Alva var intresserad av den växande magen och tyckte det var så spännande att följa med till barnmorskan och lyssna på hjärtljuden.

Det var väldigt mycket akrobatiska rörelser i magen denna gången och jag tänkte att detta barnet kommer förmodligen ut som en enda stor knut.

Jag boade igen och förberedde för att min andra barns ankomst. Jag skulle bli tvåbarns mamma.

En kall och snöig natt i mars månad, efter ca 9 timmars förlossningsarbete så kom vår son, en liten rödhårig kille som kissade på mig det första han gjorde när han lades på mig magen.

Min vackra lilla pojke, med sin pappas öron och mina klarblåa ögon. Men helt klart mest lik sin pappa. Min fina, underbara, sötaste Viggo.

Det var full fart på barnen och även Viggo var tidig med att krypa och gå. Eller gå är kanske fel ord, han snarare sprang och krypa hoppade han egentligen över. Han reste sig mot möbler tidigt och fortsatte klättra uppåt och uppåt tills det tog stopp. Talet däremot ville inte riktigt komma igång. Det var många obegripliga ord som strömmade ur honom.

Det var dock något som kändes annorlunda med Viggo, något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. 

Något som kändes inom mig när jag tittade in i hans klarblå ögon, det var något som kändes annorlunda. Men vad?

Mina två små troll sommaren 2008 💗💗