Jag trodde att jag kommit över det

En känsla.....

Den som jag trodde jag kommit över sedan länge. 

Sorgsen, vemodig och smärtsam känsla över att jag har barn som inte känner den där spännande, pirriga känslan inför skolstart och även vid skolavslutning.

Det är väldigt länge sedan något av mina barn var med vid skolstart och avslutning. De vill inte.

Alvas första skoldag var riktigt bra, hon hade fått finaste fröken Glädje till lärare. Hon som såg Alva och förstod, som jag fick stort förtroende för. Hon som tyvärr slutade.

Därefter var det gråt, rädsla och ilska under följande två år, sedan gick vi inte på den stora skolstarten något mer

Viggos första skoldag var smärre katastrof trots förberedelser från fröken Lugn från förskolan. 

Han var inte med på några fler skolstarter efter det. 

Jag och barnen stod kvar inne i skolans tomma korridorer, långt borta från folksamlingen utanför på skolgården.

Skratt från vuxna och barn, musik och sång, färglada skyltar med klassens namn på, spring och lek, barn som hälsade glatt på varandra efter ett långt sommarlov.

Mina två höll mig hårt i var sin hand, Viggo höll ibland för öronen när sorlet blev för högt, Alva bet ihop och tittade in i en vägg. 

Avundsjukt tittade jag mot de andra föräldrarna som stod och pratade med varandra, glad och obekymrade, sociala och myser i allt det "härliga".

Barn som ska börja första klass är sommarklädda och brunbrända, spända, litet nervösa och väntar på den där utlovade glassbilen som alltid kommer första skoldagen.

Mina två ville bara hem, hem, hem.....där det är tryggt och förutsägbart. 

Och så jag, med den där tunga, ledsna, sorgsna klumpen i magen, avundsjuk och förtvivlad, oro inför de kommande kamper och bråk som ska dyka upp under terminen.

Den situationen, dom känslorna, trodde jag att jag kommit över sedan länge. 

Igår skulle jag lämna Viggo i skolan och som vanligt skulle han få gå direkt upp till klassrummet, slippa den där starten utanför skolan med alla intryck.

När jag lämnat honom och han var nöjd med att vara tillbaka i välbekant klassrum, gick jag ner för trapporna och mot parkeringen. Jag hörde skratten, musik och tittade ut genom ett av fönstrena. Såg alla föräldrar, barn och stannade till.....kände hur tårarna kom och klumpen i magen växte.

Jag kunde inte värja mig och alla känslor som jag trodde jag kommit över, sköljde över mig i en enorm våg. Luften tog slut och jag stod bara och stirrade ut över skolgården.

Utanförskapet högg i mig och sorgens klor rev upp sår. Det gjorde så himla ont.

Jag kommer aldrig få uppleva det som pågår där utanför. 

Det kändes som en hård, torr klump i halsen och näsan började rinna. Jag försökte skynda mig mot bilen. Väggarna började luta och golvet kändes inte längre stabilt under mina fötter. Måste ut!

I entren får jag ögonkontakt med en personal som haft hand om både Alva och Viggo. Hon ler mot mig och frågar hur jag mår. Jag klistrar på nån form av leende som känns stelt, svarar att det är väl bra och att Alva börjar gymnasiet idag. Kommer inte ihåg mer vad som sades, jag skyndade bara ut och satte mig i bilen. Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag försökte att andas långsamt till klumpen i magen lättade. 

Jävla skit, jag trodde verkligen att jag kommit över det.

Jag försöker fokusera på det som är positivt, Alvas start på gymnasiet kommer bli bra. 

Första samtalet med en mentor gav mig hopp, gav Alva hopp....det kommer gå.

Alva fick höra orden hon skulle fått höra för flera år sedan från lärare

Alva berättar för läraren att hon kan bli dryg, spydig och säga elaka saker när hon inte förstår skoluppgifter, att hon inte menar det och att hon alltid säger förlåt när hon lugnat sig.

Läraren svarar då Alva

- det är inte Ditt fel Alva att du blir arg och frustrerad. Det är skolan som inte möter dig och hjälper dig så att du kan förstå vad som förväntas av dig. Hur kan vi som lärare hjälpa dig och vad ger dig motor att arbeta med skoluppgifter?

Alva svarar då

- ge mig high five när jag gör något bra, det skulle vara skönt att få veta att jag gör något rätt, klistermärken tycker jag också om

Läraren ger Alva direkt en high five.

Idag gick Alva själv in till klassrummet, inga oroliga sms på hela dagen. Jag är otroligt stolt över henne.

Viggo tog bussen själv hem från skolan, berättar att han haft bra i skolan och ungen är glad

Jag har ägnat dagen åt att röjja och plocka undan. Tittat på bilder från när ungarna var mindre.

Gråtit och tyckt synd om mig själv, man behöver få göra det ibland.

Snart är semester över, jobbet är igång igen och förhoppningsvis en termin utan stök och bråk.

Framförallt att jag har barn som mår bra och trivs i skolan.

NPF tar aldrig semester

 Först av allt, detta skrivs INTE för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte syftet med det här inlägget. 

Jag delar med mig för jag vet att det finns andra funkis-päron som förmodligen är med om exakt samma sak och känner sig jävligt ensamma.

Jag har semester, äntligen! Det har varit fullt ös på jobbet, extrapass och övertid som det oftast är när man arbetar inom sjukvården.

Mina barn har inte varit utomhus många gånger hittills under sommarlovet. Är det 10 gånger så blir jag glad. Har dom stuckit näsan utanför dörren på eget initiativ så är det fantastiskt. 

De är helst inomhus eller ute med mig och då inte allt för långt hemifrån.

Båda trivs bäst i miljöer som är bekanta, inget oförutsett händer och mamma kan komma hem inom 30 minuter.

Denna sommaren kände jag stort behov att kunna få riktig semester, hemifrån, ny miljö och rent av kunna turista litet.

Så när möjlighet att låna lägenhet i Köpenhamn under en vecka dök upp så blev jag otroligt lycklig. 

Först ville inte ens tonåringarna följa med samtidigt som de inte ville vara hemma själva.

Jag försökte då göra hela resan så förutsägbar som möjligt.  Visade bilder på hur lägenheten såg ut, vad vi skulle göra, hur lång tid olika aktiviteter kunde ta, hur länge vi skulle vara borta,  vad som skulle ätas, hur vädret kunde vara och om det skulle krävas mycket promenader och folkträngsel. 

Extremt mycket arbete för 10 dagar.

Det kortades ner till 7 dagar då semestern inleddes med att båda ungarna blev förkylda och fick feber. Den inledningen var inte medräknad vilket satte allt i gungning.

Men vi packade våra väskor och kom iväg till sist. Hela resan från Södertälje till Skåne var planerad, vad vi skulle äta och vart vi skulle ta paus. Samtliga stopp var på ställen de kände till och varit på förut.

Vi skulle sova första natten hos mina föräldrar innan vi dagen därpå skulle till Köpenhamn. 

Den natten var det cirka 35 gr varmt i sovrummen. Dottern somnade till sist men sonen behövde gå upp flera gånger, kollade till mig och berättade att det är jättevarmt. Summa sommaren, knappt 2,5 timmars sömn. Resultat av det....två trötta och inte så medgörliga tonåringar. 

Men....vi kom iväg ändå. Efter vi handlat det som vi skulle ha till första kvällen i Köpenhamn var dom båda på bättre humör.

Fantastisk lägenhet, så himla fin, takvåning med utsikt över Köpenhamn och Öresund. Men.....cirka 100 trappsteg. Första turen upp tog dom ändå bra. Jag kände att det här kommer bli kanon. Dottern började ruttna, tålamodet tryta och av nån anledning skulle hon hjälpa till att bära upp det sista.....och då brast det. 

Jag skulle tro att samtliga boende i trappuppgången hörde det avgrundsvrål hon signalerade med för att informera att hon hatar trappor och trappor ger henne ångest.

Men det la sig ändå efter att hon såg att det fanns presenter från ägarinnan till lägenheten.....godis, kakor, chips, läsk och bäst av allt.....en kaktus

Wifi fixades, mobilerna funkade och tv med Netflix startades. Frid och fröjd. 

Jag tog min flaska champagne, satte mig på balkongen och upptäckte att jag minsann kunde ta del av Ed Sheerans konsert då vinden låg helt rätt riktning. 

Till och med dottern kom och gjorde mig sällskap en stund.

Senare på kvällen kom ångesten smygande. Allt nytt var påfrestande och hon ville inte sova själv så fick vara i mitt rum.

Så igår ville ingen av dom gå ut. De var trötta och ängsliga. Jag gick och handlade till middag. Försökte åter att vi kunde gå en promenad. Men icke, spelade litet monopol och sedan var det film och Youtube som gällde.

Jag ruttnande. Jag ville ut. Så informerade mina avkommor om att mamma kommer gå ut, jag är borta minst två timmar innan jag är tillbaka igen.

På med gympaskor, packa med ett par flaskor vatten och började gå ner mot Amager Strandpark. 

Solen sken,  mycket folk ute, familjer som badade och åt glass, volleyboll turnering, surfare och kanoter. Kändes så skönt.

Efter knappt 20 minuter kom första messet från barnen. 

-är du hemma snart? 

Skrev tillbaka att det är 1 timme och 40 minuter kvar tills jag är hemma. De kunde följt med om de velat.  Jag vill gå färdigt min runda. 

Sms plingade på men jag gick vidare. 

Beundrade utsikten över Öresund och öresundsbron.

Dofterna från olika grillar runt omkring mig, sorlet, barnskratten och såklart alla cyklister som fanns överallt. 

Satte mig till sist på ett cafe/restaurang och tog mig en öl, satt ute och beskådade båtar och människor. 

Under tiden tänker mina ungar på saker som kan hända mig. 

Tänk om mamma blir påkörd? 

Tänk om hon ramlar och slår sig? 

Tänk om hon går vilse?

Katastrof tankar leder till ångest.

När jag är hemma igen är det oro och ängslan. Två mänskliga plåster.

Jag får ner oron, vi äter mat och tittar på film.  Även denna natten vill dottern sova hos mig.

Stökig natt då sonen kommer och kollar flera gånger att jag inte försvunnit,  dottern snurrar runt i sängen. 

På morgonen förbereder jag inför besök på museum som vi bestämt. Men ingen av dom vill gå ut. Dottern vill hem, sonen är orolig för att storasyster är orolig. 

De vill stanna i lägenheten, spela spel och titta på film. Jag tänkte att jag kan gå en runda själv men den idén fick jag släppa. 

Då slår det mig. Även fast jag har semester och ungarna har sommarlov, så betyder ju inte det att svårigheterna tar ledigt.

De håller sig kvar, med näbbar och klor.

Mina ungar var inte helt mogna för den här resan som jag trodde. Jag var naiv.

Det blev svårt med nytt och främmande. Trots att jag tyckte att jag förberett så mycket det bara gick. 

Det är nedslående och jag blir ledsen. Försöker hitta lösningar, locka med saker jag vet de tycker om.....men nej. De vill hem

De försöker muntra upp mig då de ser att jag blir ledsen.

-Du är ändå världens bästa mamma

-Tack för att du försöker hitta på roliga saker och åka med oss på semester

-idag var jättebra dag, det var som hemma, du lagade mat,  tvättade och städade,  det var mysigt, och titta på film var också roligt

Imorgon ska vi försöka oss på museum igen. Jag har tittat på hemsidan när det är minst besökare på plats, vart det är lättast att parkera och hur långt vi behöver gå för att komma sig. Letat fram vart det finns café och glass i närheten, räknat ut hur länge vi ska vara borta innan vi är tillbaka i lägenheten. 

Och sen börjat ta till mig att vi troligen kommer få åka hem tidigare än planerat. 

Ångesten, oron och irritationen växer, de vill inte vara med längre. Det blev för svårt.

NPF tar inte semester. Den lättar inte bara för att det är ledigt från allt annat i vardagen.

Blir något att träna mer på. Exakt hur vet jag faktiskt inte ännu.

Men både jag och ungarna är överrens om att vi måste kämpa för att inte svårigheterna ska fortsätta styra livet. Vi måste ta över kommandot.

Det finns säkert fler därute, som måste vända och åka hem igen, som ställer in semesterresan eller som inte ens planerar någon. För NPF tar aldrig semester och det suger.

Jag sitter uppe sent, tittar ut över Köpenhamn, lindar filten om mig när kylan tränger sig på, smuttar på gin o tonic och njuter av den semester jag har på det konstiga sätt det blev i den verklighet som pågår.

Nån gång kanske jag kan ha semester utan oro, ängslan och bara ha kul, avkopplande och två ungar som har roligt