Uppehåll

Jag kommer göra uppehåll ett tag. Just nu ska jag få igenom en skilsmässa och tills jag och barnen har funnit oss tillrätta i vår nya vardag så får bloggen vänta
Stor kram till er kämpande föräldrar

Utanförskap som NPF-förälder

Det är inte mobbning eller att någon medvetet väljer att utesluta.
Det är nog inte ett medvetet val att hamna i denna form av utanförskap.

I mitt fall blev det bara så.

Mina barn är inte intresserade av någon form av fritidsaktiviteter där man behöver samarbeta i grupp.
Dotter är inte längre i sin "vanliga" klass då hon inte fixar att sitta i stor grupp.
Istället är hon i en liten grupp på fem elever.
Jag har därför inte längre den sortens gemenskap längre med andra föräldrar som jag hade när hon gick i den stora klassen.
Sonen är kvar i sin klass, än så länge, men har inte behovet att ta med klasskompisar hem efter skolan. Han har helt enkelt inte den energin som behövs för att orka leka och fokusera på allt vad det innebär att vara social med ett annat barn. All hans energi har gått till att klara av skoldagen.
Dottern skulle vilja ta med hem kompisar men hon är också helt slut efter skoldagen.
Alltså en sorts utanförskap där man inte har den kontakten med andra föräldrar efter skolan, småprata om barnen och hur fint det går när de leker eller umgås.
Barnen har velat ha kalas/party men orkar inte riktigt att ha ett eget då dom inte klarar av alla viljor och åsikter som kan dyka upp.
Dom har haft egna kalas och dom har oftast gått bra men det är nu några år sedan de hade något. 
De blir inte heller bjudna på kalas, vilket i dotterns fall inte verkar vara jobbigt för henne. Sonen har pratat om det någon gång då han hade hört hur klasskompisar hade pratat om ett kalas som många hade varit med på men inte han. Det blev en stund samtal kring detta att ibland kan man inte bjuda alla i klassen för att de inte fanns plats, alla är inte kompisar med alla och att det även kostar pengar att ha kalas. 
Men jag kan sakna det, att träffa föräldrar, se glädjen hos barnen och den där godispåsen och alla lekar.

Det jag nog saknar mest är att kunna prata med föräldrar som inte undrande höjer på ögonbrynet när jag berättar om alla rutiner som behövs på morgonen, 

från @ettparontillmorsa

hur dottern inte kan gå till skolan för att kläder gör ont eller för att sonen får för sig att det kan hända någon farligt på vägen till skolan och får ångest och stannar hemma.
Att känna att man som förälder hör hemma i en grupp, att kunna dela med sig av dom vardagliga bekymmer som uppstår och få tips på hur man ska lösa det.

Som det är idag får jag stöd från andra föräldrar på Facebook via grupper där vi föräldrar kan ta del av varandras erfarenheter och kamp, få stöd och tips.
Men det är inte riktigt samma sak som att kunna stanna till på skolgården och samtal innan man ska stressa hem och laga 3 sorters middagar så att alla i familjen kan äta något.

Jag tänker oftast inte på det förutom vid större högtider i skolan så som skolavslutningar, disco eller när klassen ska sova över någonannanstans.
Då kan tankarna komma igång att jag skulle också vilja vara med.
Få vara "normal" förälder.

Det borde finnas grupper runt om i landet där vi föräldrar till barn med speciella behov kan träffas, fika och få känna den där gemenskapen.

För när det är utbildningar och liknande och man får möta andra föräldrar så blir man nästan euforisk över dom stunderna man kan få sitta ner och känna sig som en "normal" förälder.

från http://www.allabarnicentrum.se/om-oss/samverkan-med-skolan/

Överleva utmattningsdepression

Jag blev förkyld. 
Jätteförkyld och det vore inte så konstigt om det inte vore för att ingen annan i familjen var dålig. Det brukade liksom alltid följa ett mönster när det kom till virus och familjen Tell.
Först blev barnen sjuka och i tid till dom började tillfriskna så blev mamman i familjen sjuk. 
Men denna gången var jag sjuk. Blev aldrig frisk. 
Mitt eksem blev bara värre och värre. Framförallt fick jag utslag i ansiktet och på handlederna.
Jag var jättetrött men kunde ändå inte somna på nätterna. Och om jag somnade så vaknade jag alltid kl 03 och kunde inte somna om.

När jag varit sjuk i sju dagar var jag tvungen att vända mig till vårdcentralen för att få läkarintyg till mitt jobb. 
Jag hade tur. En varm och vänlig kvinnlig läkare tog emot mig. Jag rabblade upp alla symtom och hur trött jag var på att inte bli frisk. 
Hon tittade mig i halsen och i öronen, kontrollerade blodtrycket och puls och lyssnade på lungorna.
-Har du barn som är sjuka, frågade hon mig.
-Nej konstigt nog så är de friska. De far omkring som vanligt. De har båda diagnoser inom NPF och ja min man också för den delen.
Läkaren tittade upp på mig och la huvudet på sned.
-Det låter som att du har väldigt mycket hemma att sköta om. Det blir kanske väldigt mycket också när du jobbar dessutom. Vad jobbar du med?
-Jag arbetar som sjuksköterska med svårt sjuka människor.
Hon nickade och tittade på mig.
-Det är ju också ett väldigt tungt och ansvarsfullt arbete. Många som är beroende av dig. Det måste kännas övermäktigt. Har du mycket att göra när det gäller barnen?

Jag känner hur det börjar svida i halsen, tårarna kommer som ett brev på posten, det börjar trycka i bröstet och magen värker.
Jag nickar och sväljer.
-Sätt dig ner vännen, säger läkaren mjukt och tar mig om axlarna och leder mig till stolen vid hennes skrivbord som är överbelamrat med papper, lexikon och post-it lappar.
Jag snyftar och känner mig helt slut. Den sista lilla styrka jag hade i kroppen rann ur mig. Jag börjar huttra och känner hur pulsen börjar rusa. Kallsvetten kommer och jag mår illa.

Läkaren ger mig mjuka näsdukar, de där mjuka för ledsna mammors näsor, de som jag får när det inte går längre att låtsas som att allt är bra, låtsas att man visst orkar, låtsas att man inte har halsbränna p.g.a. all stress och press. 
-Du är helt utmattad gumman, säger läkaren och tittar allvarligt på mig. Hur länge har du hållit på i detta tempot?
-Sedan Viggo påbörjade sin utredning på BUP, men jag har redan varit sjukskriven för utbrändhet. Det känns inte som då. Det är mycket tyngre nu. Jag orkar inte göra någonting. Hjärnan funkar inte. Jag kommer knappt ihop hur man fixar tvättmaskinen och jag glömmer bort viktiga tider. Jag får inte göra det, jag är ju den som håller ihop allt hemma. 

Pulsen rusar ännu mer och det susar i öronen. Håller jag på att svimma? Vad är som händer?
Orden bara flödar ur mig, allt om utredningar på BUP till orosanmälningar på Socialen, skolan som strular, alla möten, min mans diagnoser och hur han inte kan ta för sig att hjälpa till fast han vet att det behövs, oron över ekonomin, skammen att svika som kollega, att inte orka lyssna till patienters behov av stöd, att jag glömmer bort hur jag ska köra för att komma hem, tröttheten och bristen på sömn, viktuppgången som gått i rasande fart, oro för att jag har någon sjukdom som gör att jag hela tiden är förkyld....allt bara kommer fram och den fina, underbara läkaren sitter och lyssnar.
Jag känner mig helt tom. Sitter tyst och pulsen går sakta ner.

-Du befinner dig djupt i en utmattningsdepression, säger fina läkaren. Har du ångestproblematik? Känns det som att du ska svimma eller får du panikkänslor?
-Jag har tryck i bröstet hela tiden, känns ibland som en elefant sitter på mig och det sitter liksom som en katastrofkänsla under bröstbenet, vet inte hur jag ska kunna förklara det.
-Har du någon tid för dig själv, undrar hon.

Jag skrattar till. Egentid? Det som alla påstår att man måste ha men ingen kan direkt hjälpa mig att finna den tiden som jag ska kunna få för mig själv. 
-Även om jag är ensam så snurrar tankarna på om allt jag ska göra när jag kommer och vad jag inte får glömma och alla dessa scheman som ska göras inför varje dag, svarar jag.

Plötsligt slår det mig. Jag håller på att ta slut som mamma, kvinna, människa.....vad håller jag på med egentligen?
Jag som ger alla andra råd om att ta det lugnt och varva ner. Jag lyssnar ju inte själv på vad jag säger utan gör tvärtemot. Kör på 200 utan att ens försöka bromsa ner mig.

-Jag sjukskriver dig nu, säger läkaren och börjar knappra på tangentbordet. Du kommer få antidepressiva som även lindrar panikångesten, du kommer även få insomningstabletter som jag vill att du tar regelbundet tills din sömn börjar bli mer regelbunden, du kommer även få rogivande mediciner som jag vill att du tar varje gång du känner den där elefanten sätta sig på dig. Det kan trigga igång en panikattack om du inte lär dig hantera ångesten.
Jag sitter på andra sidan skrivbordet och nickar bara. 
-Har du någon kuratorkontakt här på vårdcentralen, frågar hon mig.
-ja Tiina, svarar jag , har gått hos henne i flera år men nu är det ett tag sedan.
-Hon är bra, säger läkaren, du ska boka tid regelbundet hos henne nu. Och ta kontakt med habiliteringen dit du går med barnen. Se om de också kan hjälpa dig för att du ska orka nu som mamma och människa.  Barnen har bara en mamma och henne ska vi vara rädda om.
Jag får göra enklare minnestest och depressions värderingar innan jag ska gå. Inser att mitt sviktande minne kan bli en fara i mitt arbete. Tänk om jag gör fel, det kan få ödesdigra konsekvenser. 

Hon har rätt, jag måste kanske vara mer rädd om mig. Vad skulle hända om jag faller ihop och inte kan finnas där för dom? Vem skulle ordna allt då? C kan sköta det grundläggande med mat och hygien men allt det andra?
Vad ska dom på jobbet säga? Det är snart semester tider och det är ont om personal?
-Du ska inte tänka på ditt jobb heller, säger läkaren som om hon läste mina tankar. Jag har varit där du är nu. Jag har varit i en utmattningsdepression och det tar tid att komma ur den. Du kommer att förändras som människa efter du gått igenom det här. Du kommer att bli stark igen och finna vägar för att orka med det liv som du har. Men först och främst ska du lära dig att ta hand om dig själv, att tänka i litet mer egoistiska banor så att säga. Och litet varningens ord på vägen, omgivningen kan komma att protestera.

Med läkarintygen i handen och en känsla av att jordens undergång är på väg beger jag mig till mitt arbete. Det som är min frizon från alla krav hemifrån, det stället där jag får vara jag. Där jag nu inte kan längre vara för att min hjärna är slut. Jag klarar inte längre att sortera bort tankarna på hemmet medan jag är på mitt jobb. Det blir inte säkert.

Mina fina, underbara kollegor förstår. De kramar mig, säger att jag kan komma dit för en kopp kaffe och prata litet. Jobbet finns alltid kvar. 
Tack och lov för att jag har dom.

Jag ringer hem till pappa. Han blir orolig, frågar om han ska komma upp och hjälpa mig med barnen. Jag tackar ja. Tar emot hjälpen som erbjuds.

Bokar tid hos min psykoterapeut på vårdcentralen, kontaktar HAB och ska få en tid där med deras psykolog. Hon erbjuder mig en utbildning, ACT för föräldrar till barn med NPF. Jag tackar ja, det kan nog behövas hjälp med att finna vägar i detta kaos.

De första veckorna sover jag nästan hela tiden när det finns möjlighet. Medan barnen är i skolan. Pappa hämtar och lämnar dom. Han spelar kort med mig när ångesten trycker på. Ett tips jag fick av min syster, blir det ångest så lägg patients eller bara blanda en korthög, distrahera tankarna på annat.
Jag blundar för stöket hemma, C försöker att sköta allt. Jag sänker kraven på att det ska vara städat och perfekt hemma. Det går inte liksom.
Det får vara små dammtussar som rullar fram över golvet när det blir drag, det får ligga ovikt tvätt framme, fönstren måste inte putsas. Och all mat behöver inte lagas från grunden, det går att hälla upp färdig pytt i panna och äta till middag, fiskpinnar med mos går också bra. Huvudsaken att det finns mat på bordet. 

Jag har alltid varit öppen om mig själv, det blir enklast så och det blir inte prat bakom ryggen eller misstänksamma blickar. Det är bättre att "folk" vet hur det står till. Skitsnack blir det ändå förresten. Alla har åsikter och en del måste vädra dom högt och ljudligt. Jag ska lära mig att inte lyssna på de råd som jag inte bett om.

Med hjälp av min psykoterapeut går vi igenom allt. Från barndom till dags datum. Finns det något trauma eller större händelse som jag har förträngt och inte bearbetat? Hur ser jag egentligen på mig själv? Vad vill jag med mitt liv? Vilka besvikelser finns det om måste hanteras?

Det tar på krafterna att bryta ner sig själv i småbitar och sedan sakta bygga upp någon nytt, bestående som orkar med det som krävs från omgivningen. Och sedan finna en strategi för vad som ska göras vid nödsituationer.

Jag märkte att jag sög åt mig andra människors stress. Att handla på ICA stormarknad en eftermiddag bland andra trötta och stressade småbarnsföräldrar och deras övertrötta barn triggade igång min egen stress. Jag kom på att jag kunde gå in i provhytterna för kläder och stänga in mig där om ångesten slog till. Jag införskaffade ett par trådlösa hörlurar och började lyssna på böcker och musik för att stänga ute den stressande omgivningen. 
På söndags morgon är det inte många som handlar. Då stod jag och pensionärer utanför dörrarna och väntade på att det skulle öppnas på ICA. Det blev också min egentid att handla. Familjen fick stanna kvar hemma och jag storhandlade själv. Conny lät mig vara ifred när jag handlade. Barnen varken ringde eller skickade mess om att jag måste komma hem NU.
Om det var kö i kassan så började jag räkna tuggummipåsarna som hängde intill varubandet. Ångesten kunde på så sätt hanteras. Jag pratade med mig själv i huvudet om hur min kropp försökte lura hjärnan till att tro att det var en farlig situation för att ge mig ångest påslag. Det funkade oftast.
Och då det slog över till en panikattack lämnade jag vagnen och satte mig i provhytten och djupandades. In genom näsan och ut genom munnen. Andas in och slappna av. 
Lärde mig att slappna av i ansiktet och få ned axlarna.

När jag skulle köra bil satt jag och sjöng schlager på schlager. Då kunde jag koncentrerar mig på bilkörningen. 
För det hände att jag missade att det var rödljus, enkelriktat eller hastighetsbegränsningar när hjärnan var som mest trött. Livsfarligt jag vet.
Men genom att sjunga så kunde jag lättare koncentrera mig på körningen.
Skit samma att folk såg att jag sjöng Carola och Sven-Ingvars, jag orsakade inga olyckor i alla fall.

Varannan vecka träffade jag den fina läkaren. Sedan glesades det ut till 1 gång i månaden. 

Hon hade rätt. Det tog lång tid att komma ur utmattningsdepression. 
Man blir aldrig helt fri från den. Jag är medveten om mina svagheter, vad jag ska undvika och hur jag ska hantera ångesten när den kommer.
Jag har fått verktyg för att kunna leva det liv som jag har.
Lärt mig leva med de besvikelser som finns i mitt livs bagage.
Blivit en annan Sofia som är starkare och mer självsäker.
På gott och ont, som läkaren sa, eftersom att det inte är helt accepterat att man blir en annan person. Det kan vara provocerande rent av.
Men även där har jag lärt mig att inte ta åt mig.
Mina största svaghet är mina barn. Vill man såra mig så ger man sig på mina barn. Där har jag varit totalt försvarslös. Men jag lär mig och kan numera säga ifrån, stå på mig och försvara mig själv.
Jag kan somna utan mediciner, mindfulness hjälper mig att slappna av och stänga av hjärnan så att jag kan sova.

Men jag är inte framme än vid målet av att helt må bra. Att vara 100 % återställd. Det tar tid.....lång tid.

Den blomstertid nu kommer.......inte för alla barn

Det är fullsatt i kyrkan. Vuxna står och trängs med sina mobiler och videokameror. Det är klätt med björkris framme vid altaret. Det är varmt och solen skiner in genom då målade fönstren.
Jag står vid ingången som jag lovade Viggo. Så att han skulle kunna se mig direkt när han kommer in.
Alla barnen ska komma i ett långt tåg in i kyrkan medan det spelas musik på orgeln. 
Det är för mycket intryck, det vet jag. Det kommer att vara jättejobbigt för både honom och Alva.
Denna sista skolavslutning som någon av mina barn kommer att vara med på.

-Nu kommer dom, viskar någon bredvid mig. 
Det knyter sig i min mage när jag möter Viggos ängsliga blick. Varför skulle jag utsätta honom för det här. Strax efter kommer Alva med mörk blick. Jag ser att hon fullkomligt avskyr detta. Hon vill inte vara med, inte alls.
Med bestämda steg går hon in i kyrkan och sätter sig i kyrkbänken. Viggo håller för öronen medans hans resurs hjälper honom till hans plats. Han tittar efter mig. 
Han vill att jag ska komma och sitta hos honom.

Försiktigt tränger jag mig förbi alla föräldrar och sätter mig tyst intill honom.
Nu ska skolan blåsorkester spela. 
Toppen!
Medan andra föräldrar är stolta och småler över det småfalska trumpetandet så lider jag med min pojke. Jag sneglar över mot Alva som sitter och också håller för öronen. Vi får ögonkontakt en kort stund och jag ser att hon hatar mig.
Hon sitter i sin gråa tröja och grå haremsbyxor med sina slitna nallar i famnen.
En ordentlig kontrast mot hennes klasskamraters sommarklädsel; vita skjortor, sommarklänningar, blommor i håret och blommor i händerna.

Jag ser mig omkring och ser alla lyckliga och stolta föräldrar som tittar på sina barn. Som vinkar litet när deras barn går upp och sjunger sina glada sommarsånger.

Man ser hur det spritter i kroppen på barnen, det är snart sommarlov. 
Alla riktigt längtar, förutom några andra barn som sitter och lider.
Det är inte bara mina barn som tycker att detta är jättejobbigt.

Klass efter klass går upp och sjunger. Men inte mina två. De klarar inte det. Och jag vet att jag skulle aldrig få för mig att tvinga dom.

http://gamla.abounderrattelser.fi/news/2014/03/skolan-behover-inte-utbildningsstyrelsens-direktiv.html

Till sist ska det hela rundas av med "Den blomstertid nu kommer".
Och jag sjunger medan tårarna rinner. 
Jag är stolt över att mina barn trots allt ändå gick med in i kyrkan. Men jag kommer inte tvinga dom igen. Aldrig mer!
Jag sjunger ordentligt och högt, för jag vet att det är den sista skolavslutningen som jag kommer få vara med på.

När vi kommer ut så är barnens ben verkligen "fulla med spring".
Det är precis att jag får dom att lämna sina blommor till sina lärare och önska dom ett fint sommarlov.
Ett lov som min lilla pojke inte vill ha, han saknar de fasta rutinerna som skolan faktiskt innebär. Och min lilla flicka fasar redan inför skolans början, trots att den ligger 10 veckor fram i tiden.

På kvällen sitter jag och ser på facebook, alla fina somriga inlägg från glada föräldrar. Deras barn som lyckligt ler in mot kameran med blommor i famnen, de fikar och firar att sommarlovet har börjat.
Att den underbara blomstertiden nu har börjat.
Och jag sitter och avundas dom alla, skulle vilja byta en dag med dom och också få känna den där underbara känslan att nu har barnen lov och de kan få slappna av.
Och inte lugna ned den ångest som kommer krypande för att inte veta hur det ska bli när skolan börjar igen.

Jag vet att jag inte är ensam, vet att det finns fler föräldrar där ute med en klump i magen som inte får uppleva den där fantastiska skolavslutningen tillsammans med sina barn.

Vi firar inte midsommar heller eller valborg. Det är för mycket folk, ljud och intryck.

Jag har kommit förbi det där nu. 
Vi firar annat istället.

arla.se

Tårta när de har gått en hel vecka i sträck i skolan.
Varje dag vi kommer till skolan utan att bråka.
Varje måndag utan ångest.

Det finns saker att fira, fast kanske inte som andra familjen gör.



Vi är alla annorlunda och det är okej.
Men att komma till den insikten när man befinner sig mitt i det, det tar faktiskt
tid och litet sorgearbete.

Vackra Hölö Kyrka

https://www.youtube.com/watch?v=-grf-fkyhRk


Önskar alla funkis föräldrar en fin sommar och att era extrakryddade barn får möjlighet till avkoppling <3

Att lämna bort sitt barn för få avlastning

Det är helt tyst i huset. Jag går runt från rum till rum. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Tänker på Alva och Viggo hela tiden. 
Har dom det bra?
Är dom ledsna?
Har dom hemlängtan?
Tittar på klockan. Det har inte gått mer än 1 timme sedan jag lämnade dom på var sitt kortidsboende. 
Jag kramade dom flera gånger om och om igen. Hur ska det gå?
Måste det vara så tyst? Vad ska jag hitta på nu då?
Ställer mig och börjar vika tvätt, försöker titta på tv men kan inte koncentrera mig på vad som visas där. 
C sitter i soffan och bläddrar på sin mobil. Han tittar upp på mig
-vad ska vi hitta på, undrar han.
-Jag vet inte, svarar jag, ska vi titta på någon film?

Vi bläddrar på Netflix men kan inte riktigt bestämma oss för vad vi ska se.
Jag låter C välja film och går upp till barnens rum med de vikta kläderna för att stoppa in dem i byråerna. Jag blir stående på tröskeln in till Viggos rum.
Nu är klockan 17 och det är dags för hans kvälls medicin. Alvas också för den delen.
Det liksom tickar på i hjärnan av allt man ska hålla reda på och det tickar på fast barnen inte är hos mig.

Med en växande klump i magen tittar jag på Viggos säng med alla gosedjur som blev kvar hemma. Vi fick liksom inte med hela sängen som han hade önskat sig utan det blev max 10 gosedjur, kudde, bolltäcket och gosisen som fick följa med.

Jag blir med ens så oerhört ledsen. Det här känns ju inte alls som någon avlastning utan som det värsta sveket mot mina barn.
Det kanske inte är så jobbigt som det känns, jag kanske kan ha dom hemma hela tiden och inte lämna bort dom. 
Tårarna börjar rinna och jag lägger mig raklång i Viggos säng och bara försöker omfamna alla gosedjur i ett försök att låtsas att det är Viggo som jag kramar om. Jag känner hans goa doft från lakanen och blir ännu mer ledsen.
Jag saknar mitt lilla yrväder med sina fyndiga kommentarer och stora tankar. Jag saknar honom så otroligt mycket. Det är så tomt och tyst.
Med en djup suck reser jag mig upp och börjar lägga ner hans kläder i byrån och går sedan mot Alvas rum. Först tänker jag stänga dörren till Viggos rum men så kommer jag på att han alltid vill ha sin dörr öppen så jag låter den stå på vid gavel, fast han inte ens kommer veta om det.

I Alvas rum blir det samma procedur. Jag lägger mig ner bland enhörningar, nallar och alla möjliga gosedjur. Drar in hennes doft från lakanen och börjar gråta igen för jag saknar min flicka så otroligt mycket. Jag tittar på alla fotografier som hon har i sitt rum, en leende liten tjej som håller i en gigantisk colaflaska, Alva i knät på sina storasystrar......min Alva.
Tänk om hon också gråter, tänk om inte personalen ringer mig om barnen är ledsna och gråter, vem ska trösta dom då?
För självklart är jag den enda som kan trösta mina barn och vet vad dom behöver.

Ett kort ögonblick får jag lust att rusa nerför trappan, slänga på mig ytterkläderna och åka iväg och hämta dom.
Men så tar jag mig i kragen, vad håller jag på med egentligen?
Inte fasiken kan jag sitta och gråta hela kvällen, den första någonsin utan barnen.
Eller nej det var ju egentligen inte den första kvällen utan barn.
Det var ju när jag var inlagd på sjukhus för buksmärtor som kunde varit en blindtarmsinflammation och det såg jag nästan som en avlastning. 
Att ligga där och inte hemma i min egen säng för att behöva springa upp varje kvart under natten till något oroligt barn.

Snabbt lägger jag undan Alvas kläder i hennes byrå och går ner till C.
Jag tar ett glas vin, eller tja jag sveper ett glas vin medan C tittar på mig förvånat.
-nu kan jag inte köra bil, förklarar jag, så jag inte får för mig att åka och hämta barnen.
-Aha, svarar C och himlar litet med ögonen.

Jag sätter mig intill honom i soffan. Hur var det man gjorde egentligen?
När man har vuxentid? Vad ska man hitta på då?
Vi tittar på någon film och äter popcorn. Vi säger inte ett ord till varandra, vi vet inte riktigt vad vi ska prata om. Inte om barnen i alla fall eftersom vi båda två blir tårögda och emotionella.
Och inte kommer vi direkt ihåg något av filmen heller för vi somnar nog samtidigt efter cirka 30 minuter. 
Det blir så när man för första gången sitter på rumpan mer än 10 minuter och inte har något att sysselsätta sig med.

Jag vaknar ungefär samtidigt som filmen slutar och puttar till C.
Vi går upp och lägger oss i sängen. Ja, vuxentid var det ja, men det finns inte ork för några större aktiviteter mellan lakanen inser både jag och min man ganska snart.
Vi nöjer oss med att hålla varandras händer och somna så.
Klockan 5 vaknar jag, klarvaken och lyssnar efter fotsteg från Alva eller att Viggo ropar.  Men det är lika tyst nu som det var igår.

Fem timmar kvar tills jag ska hämta dom. Vad i hela friden ska jag göra?
C går runt köksbordet flera gånger. 
Ska vi äta frukost, frågar jag. 
Jo vi äter frukost, utan barn, i tystnad och stillhet.
Jag sätter på tv och väljer raskt något utav alla de barnprogram som barnen brukar titta på.
Sådär ja, nu börjar det vara litet mer normalt. C och jag börjar sedan plocka undan det som ligger i vägen och dammsuger mellan leksakshögarna
(OBS det är att som städning fast litet mindre noggrant)
Vi tittar på klockan igen. Tre timmar kvar.......men alltså!!!

C minns att det brukar vara något morgonprogram på tv som han sett någon gång för längesedan.....
Ja just det, på Tv 4 med nyheter. Ja det har vi ju inte sett på länge.
Med var sin kopp kaffe sitter vi i var sin ände av soffan och tittar på nyheterna under tystnad och räknar in tiden tills vi kan åka och hämta barnen.

Äntligen är det dags att hämta barnen, vi småspringer ut till bilen.
Vi babblar upphetsat med varandra om vem vi ska hämta först.
Kommer fram till att C går och hämtar Viggo medan jag hämtar Alva.
Det ska bli så underbart att få se dom igen efter 24 timmars frånvaro.
Jag försöker att inte rusa in på kortids och ropa efter Alva. Försöker se ut som en cool utvilad mamma som verkligen har tagit igen sig nu när hon äntligen har fått avlastning.

Alva kommer släntrande ut i hallen och tittar på mig. 
-Heeeej Alva, åh vad jag har saknat dig, säger jag och kramar om henne och får en vag kram tillbaka. 
-Kan vi åka hem nu så jag kan få spela minecraft, undrar Alva samtidigt som hon går ut mot bilen.
Att känna sig något besviken över det mottagandet är en underdrift. 
Jag hade ju sett framför mig hur hon skulle rusa in i min famn, krama mig hårt och och sedan skulle vi tillsammans, hand i hand gå till bilen för att där kramas med Viggo och C. En enda stor familjekram.

Jo, tjena! Viggo kom strax till bilen med C. Gav mig en snabb kram och hoppande in i bilen. Jag tittade på C som såg lika snopen ut som jag.
Hade dom inte ens saknat oss?
Vi hade bestämt att inte fråga dom om det och under bilfärden hem öste vi beröm över dom som varit så duktiga och sovit hemifrån.

-Ja, ja, sa Viggo, får jag hoppa studsmatta när jag kommer?
-Jag vill spela minecraft, fräser Alva, tänker fan inte hoppa studsmatta.
Jag tar ett djupt andetag, nu är det som vanligt igen.
-Vi gör som så, säger jag, Viggo hoppar studsmatta och pappa är med honom, Alva spelar minecraft och så är jag med henne.
Barnen verkar nöjda med detta och lugnet sänker sig igen i bilen.
C frågar om det haft det bra. Jo de har haft det jättebra, fått god mat och lekt med andra barn, spelat spel och ritat och sovit jättelänge på morgonen.
Det där sista var jag faktiskt tvungen att ringa och fråga personalen om det stämde. Jo då, båda barnen hade sovit fram till klockan 7 på morgonen och vaknat bara en gång under natten.
Att sova till klockan 7 är sovmorgon ifall det nu är någon som höjer frågande på ögonbrynet över detta påstående att det skulle vara att sova länge.

När vi väl kommit hem slänger barnen av sig skor och jackor.
Viggo rusar till studsmattan, Alva sätter sig vid tv och börjar spela minecraft.
Jag sitter och tittar på henne, lyssnar på Viggos skratt och skrik utifrån.
Vad härligt att få ha dom hemma igen.

Det kanske är den känslan som man strävar efter, kommer jag plötsligt på.
Att känna hur skönt det är att ha barnen hemma hos sig. Inte som när man in sina mörkaste med desperata stunder är färdig att paketera dom och skicka dom till Dubai.
Att känna lugn att få ha sina barn hos sig igen......jo så är det nog för mig i alla fall. 
Alva meddelade sedan mig i högtidlig ton att hon minsann saknat mig nästan lika mycket som minecraft, fast bara nästan. 
Och Viggo tyckte det var skönt att se mitt "vanliga ansikte med rynkor på" igen.

Den natten sov vi nästan hela natten, hela familjen, bara en gång var vaknade barnen. Dessutom fick vi sovmorgon, till kl 06.40.

Jag o C har blivit mycket bättre på att använda avlastningen sedan dess. En gång drog vi på bio en annan gång gick bara runt i Södertälje och promenerade och fikade på några olika café.
Men oftast så sover vi, ungefär 3 timmar direkt efter vi lämnat barnen på kortids. Det måste vi, för att orka ha egentid med varandra.

Barnen har det bra på kortids. De har fått nya kompisar, de trivs med personalen, det får mat och omsorg.
Visst har det hänt att de haft väldigt jobbigt med hemlängtan eller ångest så att vi har fått hämta dom. Men det brukar gå bra när de väl är där.

Och numera säger de att de saknat mig och C...mer än minecraft och studsmatta.

Sommaren 2008

Användande av sociala berättelser och ritprat för att göra vardagen mer tydlig och lösa konflikter

Jag och C fick lära oss tidigt att barn inom autismspektrum har lättare att förstå sociala sammanhang och kan förberedas med hjälp av bilder.
På autismcentrum för små barn i Stockholm fick vi väldigt kort information om detta och senare har vi även gått en kurs där vi fick lära oss litet mer ingående om sociala berättelser och ritprat.

Just för Viggo har detta varit väldigt användbart när han behöver förberedas eller när det har varit konflikter som upprepas flera gånger.

När han var mindre så var det svårt att komma tillrätta med toalettbesöken i skolan. 
Jag gjorde då följande social berättelse

Det fungerade ganska så bra faktiskt. 
Som det är idag så använder jag mig mer av ritprat som jag kallar det.
Om det ska vara någon större utflykt och för att barnen ska få mera tidsperspektiv över det som ska hända, kan det vara till stor nytta att rita upp dagen och på ett ungefär ange hur lång tid de olika aktiviteterna tar och när vi ska vara hemma.
Jag brukar även lägga till för ev hinder som kan uppstå så som bilköer eller andra förseningar.

Det fungerar inte på en gång men om man använder sig av det regelbundet så kommer barnen till sist in i det. Ungefär som att arbeta in en rutin. Det går inte på en dag utan snarare veckor så gäller att man inte ger upp.

Just för att få ett tidsperspektiv kan det vara väldigt användbart i vår familj eftersom att samtliga medlemmar är litet av tidsoptimister och önskar och tror att saker och ting ska gå fortare än vad dom gör.

Jag har ofta använt mig av bilder för att förbereda på hur miljö ser ut när vi ska åka någonstans.
När Viggo var mindre hade jag tagit kort på de butiker som vi oftast handlade i så att jag kunde visa vilken affär vi skulle till, vad vi skulle handla, om jag t.ex. behövde testa kläder osv. Något som jag inte hade tänkt på var att få med bilresan dit och hem.

Jag minns en gång då jag körde en annan väg hem från Södertälje och Viggo blev väldigt upprörd och ledsen då jag hade sagt att vi skulle raka vägen hem (vilket för honom innebar motorvägen) och inte den fina skogsvägen som jag valde att köra hem.
Så numera är även den med och om barnen får bestämma så är det motorvägen som gäller för att komma hem så snabbt som möjligt 😊


Jag har varit litet frånvarande från bloggen då det varit mycket förkylningar i familjen och jag har jobbat mycket.

Kram på er alla 

Utvecklingssamtal.....hopp om framtiden eller nått sånt

När jag gick i skolan ( 80-talet) kallades det för kvartsamtal. Det var ett samtal man hade tillsammans med lärare, förälder och elev och det tog ungefär en kvart. Läraren berättade vad eleven var bra på och vad som behövde förbättras.
Antingen gick man från skolan och sträckte på sig eller så fick man skämmas över att det gick dåligt.

https://skolfrokenfraken.wordpress.com/2015/01/29/hela-samtalsmallen-vid-elevledda-utvecklingssamtal-ak-1/

Idag ser det verkligen helt annorlunda ut. Eleven ska hålla i sitt utvecklingssamtal och visa sina föräldrar först vad som hen har presterat i skolan. Sedan kommer läraren och samtalar om styrkor och svagheter och det hela avslutas med att elev, föräldrar och lärare skriver på ett papper med målen för kommande veckor fram till terminens slut. 
Detta följs sedan upp under framtida utvecklingssamtal.

Mina barn är lite olika när det gäller att visa vad dom har gjort i skolan. 
Viggo vill gärna visa mycket och få direkt återkoppling på det han har gjort medan Alva är näst intill helt likgiltig.

Det samtal vi hade nu senast med Viggo gav mig hopp. Det syns nu framsteg, han börjar skriva allt mer, läsning är inte riktigt igång men intresset finns där, han vill skriva och kunna läsa. Han är jätteduktig på matte och han har ett stort intresse för historia och natur. Det går åt rätt håll.

Jag kände att det kommer att gå bra, allt slit börjar ge resultat. Det tar bara som sagt lång tid. Likaså för Alva. Även om den blivande tonåringen har en hel del attityd så vill hon numera gå till skolan. 
Frånvaron är fortfarande hög men den är ändå på väg ner.

Det händer små små framsteg som jag blir så överlycklig för.
Det ligger så mycket slit, tårar och ångest bakom det arbete som krävs att få barnen till skolan att när man får positiv feedback så sjunker de nedtyngda axlarna något och spänningarna släpper litet.

Jag vet att det är långt långt kvar att nå målen, men jag kan skymta dom nu någonstans i horisonten.
Det kommer bli mer slit, det ska snart sätta betyg och det finns idag inte tillräckligt med material för att kunna göra dom bedömningar för mina barn.

Men det kommer. Och som jag sa idag på dotterns utvecklingssamtal att jag kommer att bli gråhårig innan barnen tar studenten efter allt arbete.

Det som jag också kände som väldigt fint idag var att jag blev tillfrågad hur JAG mår och orkar, vad jag får för stöd. Det uppskattade jag väldigt mycket.

För jag glömmer bort mig själv ibland (fortfarande men tränar på det) och tänker inte alltid på det arbete som jag lägger ner på min familj. 
Det liksom bara går på rutin alla moment som styr vår vardag för att det ska fungera.

Så länge det finns hopp och små framsteg så orkar jag litet till.

Kram på er därute kämpande föräldrar

Att få in nya rutiner och byta ut de gamla = lätt kaos

Jag och min man har under ett par års tid varit sjukskrivna samtidigt.

Barnen har vant sig vid att vi alltid varit hemma och det har blivit rutiner och strukturer kring detta med att vi är hemma.

Jag har nu börjat arbeta igen och min man har börjat träna 25% på sitt arbete.

Detta innebär förändring för barnen. Rutinerna hemma före och efter skolan är samma förut men nu är vi föräldrar inte hemma längre medan de är i skolan.

När Conny arbetat cirka en vecka började barnen strula med att de inte ville till skolan. Det var allt från ont i magen till huvudvärk och tvärvägran.

Jag misstänkte att det hörde ihop med att Conny börjat arbeta men var inte riktigt säker. Tills jag började arbeta och det blev nästan omöjligt att få barnen till skolan.

Det var oro och ängslan på kvällarna, ilska och skrik på morgonen och många dagar så gick det inte att få dom till skolan.

Time out för flygledaren som behövde tänka om och göra om.

Hade alla blivit informerade i tid om att flygledaren skulle börja arbeta?

Svar- Ja

Hade flygledare försäkrat sig som att informationen accepterats av samtliga?

Svar- Nej

Suck!

Så det blev till att finna en lugn stund för samtal med ett barn i taget.

Sitta nära och prata lugnt, se till att det är tyst runt omkring, inga störande moment. 
Vad kan JAG som mamma göra för att det ska bli lättare att gå till skolan? 
Vad kan Du göra för att vilja gå till skolan? 

Mamma och pappa kan inte stanna hemma bara för att Du inte vill gå till skolan.

Vad blir konsekvensen av att mamma och pappa inte arbetar?

Det är svårt, jättesvårt att ändra rutiner och strukturer för barn som är väldigt känsliga för förändringar.
Samtidigt så måste jag på något sätt lära dom att livet innebär just förändringar. Det kan hända oförutsedda saker och de ska kunna hantera det på något sätt utan att få ångest och låsa sig.

Nu börjar vi få ordning på rutinerna igen och snart sitter dom och går nästan på automatik. Men det är alltid samma sak när det är söndag kväll och barnen åter bygger upp oro för att gå till skolan när det är måndag. Det räcker med 2 dagar från skolan för att det ska bli rubbningar och svårt att gå tillbaka till skolan igen.
Där vet jag ännu inte hur jag kan stödja barnen för att de inte ska behöva känna denna oro och ångest inför måndag morgon. För när veckan väl har kommit igång är oftast inte så stort motstånd. 

Detta med att alltid ligga helst tjugo steg före sliter på min hjärna. Det är inte klokt vad man hela tiden planerar och försöker förutse oförutsedda händelser och hur man då ska försöka lägga olja på vågarna så att det blir så milt utbrott som möjligt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag gör fel. Barnen måste ju lära sig att hantera att det inte alltid blir som det tänkt sig. Att lära sig hantera dessa känslor som är 100 gånger starkare än hos andra som inte har NPF.

För det är just det med starka känslor som inte är lätt att hantera. Det rinner över väldigt fort och efteråt fylls barnet med ånger över det häftiga utbrottet och mår väldigt dåligt. 
Hur ska jag kunna hjälpa dom med det?

Jag bekräftar ofta deras känslor och att jag förstår att besvikelsen är stor. Jag pratar ofta med mina barn efter härdsmältorna och går igenom vad som hänt och vad man kan göra nästa gång det händer och tillsammans med barnen hitta alternativ för att hantera besvikelsen. Ibland går det och ibland inte och då får man åter gå till planeringsbordet och hitta ny strategi.

Det kommer bli lättare, det måste det bli för de ska kunna klara sig utan mig en dag och då hoppas jag att de har alla riktlinjer och strategier med sig som de behöver.

Jag kan ju se hos min man som inte fått detta stöd under sin uppväxt att han har ibland väldigt svårt att hantera situationer när det inte blir som det var tänkt. Vi har tillsammans kommit fram till olika lösningar för att han inte ska "explodera" och det har blivit mycket bättre.
Men han, liksom barnen, får mycket ånger och ångest när det inte har gått att stoppa de starka känslorna i besvikelsen och ilskan tar över. Och jag lider med honom för jag ser hur ledsen han blir över att han inte kan styra det till 100%.

Styrka till oss som kämpar för att få en fungerande vardag 

http://www.andreareiser.com/family-not-important-thing-everything/

Lov...många barns och föräldrars fasa

Vad innebär egentligen lov? Att vara ledig från skolan?
För många barn innebär det sovmorgon, utflykter eller resor, kanske bara slappa litet, vara på fritids några dagar, umgås med familjen och ha roligt tillsammans.
Föräldrar har kanske bokat resa till Sälen eller Thailand. Kanske de måste jobba några dagar och sedan semester några dagar för att åka på aktiviteter tillsammans med sina barn.

För oss som lever med NPF kan lov se väldigt annorlunda ut. 
Föräldrar börjar redan några veckor före själva lovet att känna stress och press för hur de klara att vara hemma under lovet med barnet/barnen som har NPF.
Fritids kanske inte är en möjlighet p.g.a. att barnet inte får det stöd som hen behöver och därför inte kan vistas där.
Ett lov, uppehåll från skolan, innebär rubbning av de rutiner och strukturer som barnet behöver och är van vid.
Rubbningen kan innebära kaos för barnet och ångest över att inte ha något att göra.
Och kom nu inte och säg att det är nyttigt för barnet att lära sig att ha tråkigt.
I många fall innebär det inte tristess utan blir ångestframkallande istället.
Föräldrar våndas över hur de ska hantera och stötta sina barn.
Kanske barnet måste vistas på fritids då ekonomin inte är tillräcklig eller för att semesterdagarna inte räcker till.
Ett barn som vistas på fritids utan rätt förutsättningar blir en urvriden trasa som kommer hem och ger utlopp för all frustration som samlats under dagen.
Eller så ringer fritids personal efter föräldrarna för att barnet brutit ihop på fritids och de måste åka och hämta barnet. Föräldrar som måste ta VAB för att barnet mår för dåligt för att kunna vara på fritids.

Sedan finns det de barn som trots förslag på aktiviteter inte kan få för sig att genomföra dom. Det är för stor skillnad från det som brukar vara med skola.

Lov är inte alltid återhämtning. 
Som förälder till barn med speciella behov kan man ibland undra om man kommer överleva att umgås med sitt barn 24/7 under en vecka. Kommer man orka att stå ut med alla sammanbrott och frustrations utbrott, ilska och ångest?
Kommer man sedan att få barnet till skolan EFTER lovet? 

Ibland kan jag tänka att helger och lov borde förbjudas. För måndagar och skoldagar efter lov är totalt kaos när barnet ska tillbaka till skolan i denna familjen. 
De första dagarna på lovet är det ganska lugnt. Barnen är trötta och vill bara ligga och ta det lugnt. Men sedan kommer rastlösheten krypande.
Jag har förberett med aktiviteter men det är sällan barnen kan hålla sig kvar vid en och samma aktivitet under längre stunder. För det är ju inte som vanligt med skola och rutiner och struktur.
Det krävdes många tunga lov innan jag kom fram till en lösning för mina barn.

Rutinerna som vi har på vardagar när det är skola, de finns kvar även när det är lov. Barnen går upp ungefär samma tid och lägger sig ungefär samma tid som när det är skola. Någon timme senare kan de vara vakna ibland.
Rutiner som vi har på morgonen före och efter skola finns kvar.
Sedan görs det scheman över det som ska göras under lovet. 
Barnen har max 2 förslag att välja på. Försöker att komma ut någon gång under lovet så de får litet frisk luft. Men då ska det helst varken snöa, blåsa eller vara för kallt. 

merstruktur.se

Jag planerar in dagar då vi gör ingenting speciellt och planerar in utflykter. Inget spontant för det fungerar inte, då blir det oftast tvärstopp.

Det gäller för mig som flygledare att se över hur trafiken är på offentliga ställen som t.ex. Naturhistoriska museet. När är det minst människor där? Vad finns det att titta på? Vad finns det för mat att äta? Vilken dag har mina små plan som mest energi för att orka med en långflygning? Dagen efter en sådan utflykt måste oftast vara tom då de är helt slut från dagen innan.

Jag har känt press på mig att barnen måste ha gjort något roligt för att sedan kunna berätta om det i skolan. För det är ju den vanligaste frågan när barn kommer tillbaka från lov....vad har ni gjort på lovet?

En sådan fråga kan göra så mycket skada. Inte bara för barn med NPF utan även för de barn som inte har en bra hemmiljö eller som kanske inte kan göra något roligt ( som oftast är samma sak som dyrt) då deras föräldrar/förälder inte har råd. 
Hur kul är det egentligen då att sitta mitt bland alla sina klasskamrater och höra vad de har gjort och veta att man själv inte har något alls att berätta. Att man kanske måste hitta på något för inte vara utanför den där gemenskapen om att lov innebär massa roliga aktiviteter och resor.

Nej, jag tillhör inte dom som säger eller tycker att det är skönt med lov. Det är så mycket planering som krävs för att loven ska fungera. Däremot kan jag numera säga att sommarlov är okej. För då är det lättare att få ut barnen och vi har nära till naturen. Det är varmare och då är det inte lika mycket krångel med kläder. Men som sagt när skolstarten närmar sig så brukar sista veckan på sommarlovet innebära mycket gråt och oro för att behöva gå till skolan.

Många styrkekramar till er föräldrar som överlevt sportlovet och till er som nu ska överleva lovet. 

Är jag en bra förälder till mina barn?

Hur ofta får du höra att du är en bra mamma?

Frågan ställdes öppet på en sida på facebook för föräldrar till barn som har NPF.
Svaren var nedslående. 

Det var till och med en del som inte kände sig som en bra mamma eller bra förälder överhuvudtaget.

https://www.artndesign.se/1254-glasunderl%C3%A4gg-en-bra-mamma-har.html

När jag varit i kontakt med andra föräldrar så det många som känner sig tveksamma till om de är bra föräldrar. De frågar sig det ofta och får sällan eller aldrig bekräftelse på att det dom gör är bra, att dom är en bra mamma eller pappa.
Hårdast är dom mot sig själva. Anser att de är urusla föräldrar som inte kan klara av sina barn i dom enklaste vardagssituationer.

Jag har varit en av dom föräldrarna och visst finns det fortfarande dagar då jag känner mig helt urusel och inte förtjänar att vara mamma överhuvudtaget.

Häromdagen sa jag till min man att han kunde ge sonen en semla till frukost, bara för att barnet skulle få i sig någonting överhuvudtaget.
Kom på mig själv att jag sedan försökte förklara för omgivningen, i detta fallet en sjuksköterskestudent, som hörde samtalet.

-ursäkta, sa jag, det känns som att jag måste förklara att jag sa att min son ska äta semla till frukost, du måste tro att jag är en knäpp mamma.
-Nej det tycker jag verkligen inte, svarade hon mig, du låter som en underbar förälder. Vilken lycka för ett barn att få äta semla till frukost.
-jag brukar inte ge honom det till frukost men han har autism och adhd och varit förkyld hela veckan och ätit nästan ingenting och nu blev han sugen på en semla....
-jag har också ADHD, jag förstår precis, svarade den underbara studenten och jag kände hur mina egna förmaningar försvann från mina axlar. 

Wow, hon förstod vad jag pratade om.
Efter vi pratat en stund så sa hon
-jag tycker du är en fantastisk mamma, du gör så gott du kan och mer kan man inte begära. Det är inte lätt!

Jag ville nästan gråta. Hon tyckte att jag var en bra mamma.

Det är sällan man får höra de där magiska orden, DU ÄR EN BRA MAMMA!

Visst får man höra det från personal på BUP men det ger inte den där känslan som när man får höra det från utomstående eller närstående också för den delen.

Jag får höra från kollegor och vänner att jag är en väldigt bra och kärleksfull mamma, att jag gör det som är bäst för mina barn.

Tyvärr är det nog så att jag får höra oftare från utomstående än närstående att jag är en bra förälder. Vad det kan bero på,  tja okunskap kanske. 
Eller att man tror mer på ett överhuvud inom släkten som hävdar att det är brist på uppfostran, svaghet hos mig som förälder och en pappa som själv har NPF som är totalt handfallen och inte kan ta sig i kragen och hjälpa till.

Det är väl väldigt konstigt. Att dom som står en närmast är de som befinner sig längst bort i förståelsen. 
Utomstående vågar fråga, vill veta hur det är och vad dom kan göra för att hjälpa.
Medan närstående dömer och förmanar.

Nu säger jag inte att det är så för alla men vi är nog en hel del föräldrar som saknar förståelse och stöd från närstående. 
Varför vill man inte acceptera det som är annorlunda?
Varför ska alla vara likadana och stöpta i samma form.

Jag vill att mina barn ska duga som de är, att de ska känna sig trygga i sig själva oavsett vart vi befinner oss.
Jag har misslyckats där. 
Viggo berättade igår att han är rädd att göra fel när vi är på besök hos en närstående, för då kan jag få skäll och bli ledsen. Han har sett att det hänt förut. Han känner sig ansvarig för att jag får skäll för hans beteende inte passat in. Det skrämmande är att han nämnde en specifik händelse som inträffade för nästan tre år sedan. Han var då 6 år gammal. Och han mindes allt väldigt tydligt. 

Jag blev så ledsen. Kände mig så misslyckad. Förklarade för honom att han ska verkligen inte gå omkring och vara rädd för att göra fel. 
Jag såg på honom hur mycket oro han hade för detta.
Samtidigt blev jag fruktansvärt arg. Kände nästan hat mot den person som fick honom att känna så här. Fy fan rent ut sagt!

Vi vuxna har ett stort ansvar gentemot våra barn. 
Även om vi inte säger något så ser barnen ändå vad som händer. 
Mina barn är inte dumma huvudet eller mindre vetandes bara för att de har NPF.
Och jag är verkligen inte en sämre mamma.

Men omgivningens tyckande och tänkande påverkar både mig och mina barn.

Jag ser det nästan som en form av mobbning. Passar man inte in med sina barn så blir man uttittad, folk viskar bakom ens rygg, många har så många åsikter som tydligen måste vädras väldigt högt. 

Jag har lärt mig att inte ta åt mig från okunniga närstående eller utomstående.

Men det jag inte tolererar är när mina barn såras.

Jag blir vansinnig.

Nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra.

Jag vill inte åka och besöka närstående som skapar oro och ångest hos mina barn.
Samtidigt så vill ändå barnen besöka personen.

Hur och var ska jag sätta gränsen?

Blir en grubblerier denna söndagen.

Men om just DU som läser detta och är en fantastisk förälder till barn med speciella behov....

DU ÄR EN JÄTTEBRA FÖRÄLDER OCH DU GÖR ETT FANTASTISKT JOBB!!!

EN STOR KÄRLEKSFULL KRAM TILL JUST DIG!

http://clipart-library.com/clipart/AcbrpqA9i.htm