Till Dig som valt att inte vara närvarande

Det går bra för barnen, eller de är ju tonåringar nu.

Jag är stolt över den raket-utveckling dom gjort sedan vi flyttade ifrån och började vårt "nya"liv.

Sånt som skulle vara omöjligt och fel, som var dåligt och bråk om beroende på vems "sätt" det skulle göras på.......det funkar idag.

Du lägger skulden på mig och jag kan på ett sätt förstå det. Det är lättare och mindre smärtsamt än att ta sitt eget ansvar och se sin del i det som blivit fel. 

Jag fick hjälp under ett år att bearbeta mitt ansvar, min del och allt annat som jag skuldbela mig själv för. Det gör ont men jag har läkt från de själsliga såren, byggt upp min självförtroende igen och blåmärkena har för länge länge sen bleknat bort. Jag är något kanstött kanske men det är erfarenhet som jag bär med mig från åren vi hade tillsammas.

Men jag vill att du ska veta hur bra det går för dom och att dom har det bra med mig.

Som deras mamma växer jag och gläds tillsammans med dom. Jag kan idag se att all den träning, struktur och nötandet av rutiner sitter som superklister hos dom.

Jag kan numera arbeta 100%  men har möjlighet att vara hemma vid akuta situationer som ångest eller när de är såpass förkylda att de inte vet riktigt hur de ska hantera sig själva.

Viggo är så fin och kan läsa av mig när jag är väldigt trött eller inte mår bra. Det är stort att han kan läsa av känslor, något som hävdades att han skulle ha mycket svårt för pga sin autism och ADHD.

Häromdagen hade han på eget initiativ dammsugat i lägenheten, plockat ur och i diskmaskinen, gjort rent i handfatet på toaletten, torkat av borden och lagt in sin tvätt i tvättmaskinen. Han var så stolt när han ringde för att berätta för mig om allt han gjort och frågade flera gånger om jag var stolt. Vilket jag såklart sa att jag var....och hur tacksam jag var för att han gjorde detta hemma. Nu är det tal om att han ska testa praktik, få träna den sociala biten som är litet besvärlig för honom. Men han vill. Jag kan se att han växer och kommer bli en väldigt fin ung man som tar hänsyn, visar omsorg och respekt. 

Och Alva,.....hon fick så fin feed back i skolan idag. Hon visar intresse, hon lär sig och kan Du tänka dig att hon tycker om matematik?!?! Hon är med i diskussioner på samhällskunskap. Det är så givande att sitta och prata med henne och höra hur hon ser på världen, hennes åsikter och tankar.

Jag tror jag sa 100 gånger till henne hur otroligt STOLT jag är över henne och jag såg hur hon sträckte på sig, axlarna sjönk ner och hon log stort. Det glittrade i ögonen och det fanns hopp i hennes blick.

Alva gör också många saker på eget inititiv. Hon överraskar mig med att laga mat, vika tvätt eller bara säger till mig att lägga mig en stund och så kommer hon med en kopp the och smörgås.

Och de där hemska utbrotten med svordommar och slag är sällsynt. Hon kan hejda sig, säga till när hon känner att det blir för mycket och dra sig undan i den vetskapen att jag finns kvar i närheten när hon vill prata igen. Tryggheten från förälder har hon kvar hos mig.

En och annan groda kan hoppa ur munnen men hon ber om ursäkt och förklarar vad som blivit fel så att vi kan förekomma såna situationer så att hon inte behöver tappa humöret. 

Hon vet att jag tar emot hennes förlåtelse och inte är långsynt eller misstror hennes ursäkter.

Som syskon fortsätter de att stötta varandra dock inte ta hand om varandra på det skyddande sättet som dom fick göra förut när jag inte var hemma och Du som vuxen skulle ta hand om dom.

Det har gjort att deras fina sykonrelation har växt sig stark på ett helt annat sätt. De berättar för varandra att de är stolta över varandra, älskar varandra och de kan bråka och tjaffsa med varandra utan att det går överstyr.

De har både självinsikt och självkännedom. Och de vill träna på det som kan göra det svårt för dom i samhället. 

Ingen av dom förväntar sig att omvärlden ska förändras men de vet att ber dom om hjälp och förklarar sina svårigheter så får dom ett annat bemötande och förståelse som kan underlätta för dom.

De tar ansvar för det dom gör och inte gör. Ingen av dom "skyller" på sina diagnoser.

Båda har accepterat Din frånvaro på sina egna individuella sätt.

Medberoendet har de fått hjälp från både relationsvåldcenter och BUP att hantera och inte ta anvsar för en vuxen människas mående.

Det kommer bli bra för dom båda två. Ingen av dom kommer att hamna inom kriminalitet, vara utan vänner eller sakna förebilder. 

Dom är två starka individer som har en mamma som alltid backar upp dom och finns där.

Du behöver inte vara orolig om Du skulle vara det. Jag ser till att dom har allt dom behöver och lär dom hur de ska ta sig över livets trösklar, att vara lyhörda för andras behov även om det kan vara svårt att förstå andras behov. 

De ser sig inte som offer i en värld där ingen förstår deras svårigheter, istället berättar dom öppet om sina svårigheter för att det inte ska bli missförstånd. 

Jag får höra från andra vuxna hur fina tonåringar jag har, hur dom har utvecklats de senaste 3 åren och att jag gör ett fantastikt arbete med dom och att jag har gett dom en bra grund att bygga vidare på.

Dom har lärt sig pengars värde, att man inte kan köpa allt man vill ha, de uppskattar det lilla och mår som bäst när vi tre sitter hemma och tittar på film, gör popcorn och de får skratta åt mig när de pratar om pinsamma och knäppa saker som jag gjort. För dom vet att jag blir inte arg eller besviken på dom för det. Jag tar det inte som kritik eller hån utan skrattar med dom.

Allt det som jag kämpade för och slitit med.....som enligt Dig var fel och grundlöst och meningslöst....det var tydligen rätt sätt ändå.

Säger inte att det är MITT sätt för det är det verkligen inte. Det är ett sätt som jag fått lära mig genom utbildningar, litteratur, BUP, psykologer, kuratorer och andra kloka funkisföräldrar.

Det är ett sätt som byggts ihop och testats och som visat sig fungera otroligt bra på Alva och Viggo.

Ett sätt som de själva fortsätter att bygga vidare med då de känner sig trygga och bekanta med det.

Sms, youtube klipp, emojjis och nått samtal i månaden är inte den närvaron man kan önska från den roll som Du faktiskt har. Och ja, det är min personliga åsikt.

Men barnen har accepterat den frånvaron utan att må dåligt. De har hittat sina strategier för att hantera det utan att vara i sorg och skuld.

Jag menar inte att dom inte saknar Dig. Men dom har gått vidare. De vet hur läget är och att dom inte ska skuldbelägga sig själv. 

Närvaron från Dig och initiativ till närvaro skulle byggts upp tillsammans med att laga det förtroendet som trasats sönder under flera år. Ja, det är återigen min personliga åsikt och jag har fått lära mig att jag har rätt att ha den. 

Jag vill också berätta vilka fantastiska diskussioner Alva och Viggo kan ha. Att jag fortfarande kan bli förundrad över hur kloka och närvarande de är, de börjar lära sig vara källkritiska och inte tro direkt på konspirationsteorier utan söker faktiskt fakta. De frågar och är nyfikna, öppna till nytt tänk och skulle det nya kännas övermäktigt och skrämmande så vet dom att jag finns där för att vägleda.

Jag har bearbetar att inte kunna dela detta fantastiska i vardagen som händer med mina fina barn. Det finns andra vuxna som jag istället får berätta om alla framsteg, det tunga och svåra, det fina och vackra när det gäller Alva och Viggo. Och dom gläds tillsammans med mig. 

Jag är stolt, så otroligt stolt över dessa två tonåringar och det är det bästa jag vet att få vara deras mamma.

Känner mig hedrad över att de känner så stort förtroende för mig att de berättar allt, visar sig sårbara och att dom gläds även med mig när det går bra för mig.

Till Dig som valt att inte vara närvarande, det går bra för dom båda två.

 

Ett själsligt plåster

Jag känner mig så maktlös när jag står inför ångest hos mina barn. Det går inte att trösta eller ta bort, svårt att lindra eller ta över.

En svacka har kommit igen och hon mår så dåligt. Det som hjälper är att jag är nära, nära och lyssnar, håller om och är ett själsligt plåster. 

Jag har sett tecken att ångesten är på väg tillbaka. Sms kommer tätare med frågan om när jag kommer hem, hur lång tid det är kvar tills jag kommer hem, jag ska köra försiktigt och att jag försäkrar om att jag är försiktig så att inget ska hända mig. Hon har svårt att somna själv. Inte lika glad längre, en del oro, irritation och ängslan.

Året började med hon blev sjuk i covid, lagom till skolstart vilket bara det förstör mycket då det ruckar på rutiner. Det bygger på oro i henne att det blir frånvaro i skolan och att hon kommer att ligga efter igen.

Att ligga efter stressar på och hon grubblar hur hon ska kunna komma ikapp då hon behöver mer tid att lära sig. 

Förra veckan skulle hon till badhuset för att simma. Dagen började med att vi försov men det gick ändå bra att komma iväg. Vi hade förberett mycket och hon var glad när jag släppte av henne vid skolan.

 Jag skulle jobba kväll och förberedde middag till ungarna som de kunde värma när jag inte var hemma. Alva skickade mess om att det var litet ombyggt sedan hon senast var på badhuset. Sedan kom mess om att hon mådde illa, kände sig yr och att en lärare hade gett henne litet frukt och suttit med henne till illamåendet släppte.

Efter simningen fick jag mess att hon var glad, hon hade simmat några längder och ville ta bussen tillbaka till skolan, även fast det skulle gå lättare och säkert fortare om hon gick tillbaka. Men hon ville träna på att åka buss och byta buss.

Sen gick det mesta fel. Hon förstod inte bussturerna och gick av vid fel hållplats, visste inte var hon var eller hur hon skulle gå för att komma till rätt hållplats. Jag märkte på hennes sms att frustrationen växte, hon var trött efter simningen, den stressade starten på morgonen började ge bakslag och hon hade ont i kroppen.

Jag ringde upp och försökte lugna via mobilen och uppmuntra att hon skulle gå till skolan. Samtidigt blev jag stressad själv, jag ska snart till mitt jobb och middagen var inte färdiglagad. Jag hade inte tid för sånt här. Jag hör på hennes röst att hon börjar bli arg, ledsen och färdig att ge upp.

Vi kommer överrens om att hon ska börja gå tillbaka till badhuset, jag sätter mig i bilen för att plocka upp henne och köra henne tillbaka till skolan. Då finns det litet tid ändå för mig att hinna bli kvar med allt före kvällspasset på jobb.

Hon ringer mig flera gånger och frågar om jag inte snart är framme. Jag hör att hon mår dåligt och rösten är ångestfylld. Skit också!

När jag kommer fram ser jag att hon står och håller krampaktigt i sin väska, hon är blek och sammanbiten. Intill henne står en främmande kvinna och håller litet koll på Alva, ser till att hon är ok men håller ändå ett visst avstånd. Jag känner sån tacksamhet att någon har fångat upp att Alva inte mår bra och samtidigt känner av att Alva inte vill ha någon fysisk närhet.

Alva sätter sig i baksätet och jag börjar köra den korta vägen mot skolan. Då hör jag att hon snyftar, andningen är snabb och jag ser i backspegeln hur hon sjunker ihop.

Jag kör snabbt in på en parkeringen, går runt bilen och öppnar dörren där Alva sitter. Hon kramar om mig krampaktigt, tårarna rinner och hon snyftar fram

-jag vill inte vara så här mamma, jag vill vara normal, varför ska allt bara bli så krångligt när jag försöker göra något. Jag orkar inte mer, mamma

Jag håller om, sneglar på klockan som är 11. Jag ska vara på jobbet om två timmar. Det kommer inte gå.

Stanna, andas och kämpa.

Mina ledord kör igång i huvudet på mig. 

Jag ringer jobbet, jag kan inte jobba ikväll, jag måste ta hand om Alva. De förstår, ingen skuldbeläggning på mig.....förutom att jag själv får en kort stund med dåligt samvete.

Alva blir mer ledsen och nästan hyperventilerar.

-Förlåt mamma för att du inte kan jobba. Förlåt för att jag bara förstör

Nej Alva, du förstör ingenting, du går först och du är det som är viktigast för mig. 

Jag håller om och andas lugnt och ber Alva andas med mig, att lyssna på mitt hjärta och jag känner hur hon slappnar av.

-Det är väl ingen som dör nu när du inte kan jobba?

Nej då gumman, jag har så duktiga kollegor som jobbar, tänk inte på det nu. Ska vi köpa litet fika och ta med oss hem?

-Ja men jag måste duscha när jag kommer hem, det luktar fortfarande klor.

Jag vill vara liten igen mamma, det var mycket enklare då, det fanns inte så mycket krav. Det är så jobbigt med allt man ska klara och kunna och orka.

Jag förstår vad hon menar. Det är svårt när kraven känns oöverkomliga, det skapar stress vilket i sin tur ger oro som i sin tur skapar grunden för ångesten.

Vi handlar litet fika, går in i en blomsteraffär och köper blommor. Hon tycker om blommor och jag vet att distraktionen gör att hon för tillfället kan släppa alla jobbiga tankar och känslor. Några kollegor ska sluta och Alva får välja blommor och litet pynt och jag ser hur axlarna sjunker och färgen i ansiktet är inte lika blek längre. 

På vägen hem pratar vi om vilka styrkor hon har med sina diagnoser. Hon får själv berätta vad hon tycker hon är bra på, allt för att hon ska lyfta sig själv och se bortom det negativa. 

Hon kan tänka utanför boxen, hon kan massor om seriemördare, hon är omtänksam och rolig. Pussel lägger hon snabbt och hon är jätteduktig på att rita. Hon har självinsikt och berättar för dom som inte känner henne vad hon behöver hjälp med och hur de ska göra om hon blir arg eller ledsen. Hon är bästa storasystern och dottern som vill att alla ska må bra.

Samtidigt som hon också får ta upp det som är negativt; det blir krångligt när man tänker för mycket utanför boxen, händer det många saker samtidigt blir hon "låst" i tankar och vet inte vad hon ska göra. Det tar lång tid att lära sig nya saker och när det gäller sånt som inte är roligt eller intressant så känns det som helt omöjligt att lära sig.

Jag berättar att trots att det känns omöjligt så finns det hjäp, det kan gå men det får ta litet längre tid. Det är inget fel med det. Jag talar om för henne hur stolt jag är över att hon har sån självinsikt för det är nästan det viktigaste. Då vet hon vad hon behöver hjälp med och hennes envishet kommer göra att hon kommer lyckas med det hon vill. Hon tar emot hjälp och hon vill träna på det som är svårt.

Jag kommer alltid finnas bakom henne och stötta, hjälpa och lyfta upp henne när hon faller.

Vi är överrens om att normalt är tråkigt och vad är egentligen normalt?

-sen går det inte att vara normal med dig som mamma, säger Alva och ler stort.

Hon tar en varm dusch när vi kommit hem medan jag dukar fram fika, tänder doftljus och startar tv. 

Det som känns tryggt och bekant sedan hon var liten är barbie-filmer och disney-filmer. 

Inget nytt eller oförberett, nu blir det bara sånt som hon känner sig trygg med.

-får jag vara ett plåster på dig nu mamma?

Ja det får du gumman, svarar jag. Att hon är som ett plåster är att sitta nära eller ligga i min famn och jag håller om, stryker över håret och fungerar också som ett plåster men mer som ett själsligt plåster.

Vi gör bara sånt som Alva vill. Leka med snap, mysa med katterna, dricka the och prata om mord, barbie och om sånt som gör ont.

En vecka orkade hon i skolan sen blev hon förkyld. Rutiner som bryts, lillebror blir också jätteförkyld, inget är som vanligt och oron byggs åter upp.

Jag får många sms när jag är på jobbet, hon är ledsen, har ont i kroppen, allt känns jobbigt. Hon vill bara ha sin mamma hemma non-stop.

Igår brast det....tårar och ångest.

Snälla mamma, snälla kan du inte vara hemma. Det är så jobbigt med allt, bara en dag och du är med mig. Snälla snälla.......

Det där fula dåliga samvetet maler igång. Jag messar med en god vän, jag känner mig rådvill, nu får jag nästan tunnelseende, vet inte hur jag ska göra.

Svaret jag får hjälper, stanna hemma med Alva, inget samvete över jobbet ska finnas.

Jag är så tacksam över kloka vänner som med kärlek och omsorg stöttar mig.

Så även idag har det varit fika, vi har varit plåster åt varandra, tittat på film och bara varit.

Jag sov några timmar på eftermiddagen då nattens sömn inte var den bästa. 

Det är mycket tankar och känslor och de kommer alltid när man ska försöka sova, eller så vaknar jag vid 3 på natten och kan inte somna om.

Känner mig ensam, ledsen och övergiven mitt i allt. Lägger mig i fosterställning och kramar om kudden och bara låter tårarna rinna. En av katterna, Maja, har vi döpt till ångestkatten för hon kommer alltid och lägger sig tätt intill när man är ledsen. Stryker över hennes päls och blir tröstad av hennes spinnande.

Maja myser med Alva

Stanna, andas, kämpa.

Det kommer bli bra, hela livet som funkismamma har varit (och kommer fortsätta vara) en berg-och dalbana.

Jag är så stolt över Alva. De senaste åren har hon växt i rekordfart och utvecklats. Hon är stark och modig. Hon vågar visa sig svag och be om hjälp. Hon hjälper och stöttar. Hon är klok och fantastiskt rolig. Jag talar ofta om för henne hur stolt jag är och jag tvivlar inte att hon ska nå målet att bli kriminolog. 

Det kommer bli bra, vi har gjort en plan för morgondagen när jag ska jobba. Hon och Viggo ska spela på tv, titta på film, det finns mat till lunch. 

Det är så fint att se hur dom kan få styrka från varandra och trygghet. Bästa syskonen

Det kommer bli bra stumpan, du och jag kommer fixa "skitångesten" och be den dra dit pepparn växer