Till Dig som valt att inte vara närvarande

Det går bra för barnen, eller de är ju tonåringar nu.

Jag är stolt över den raket-utveckling dom gjort sedan vi flyttade ifrån och började vårt "nya"liv.

Sånt som skulle vara omöjligt och fel, som var dåligt och bråk om beroende på vems "sätt" det skulle göras på.......det funkar idag.

Du lägger skulden på mig och jag kan på ett sätt förstå det. Det är lättare och mindre smärtsamt än att ta sitt eget ansvar och se sin del i det som blivit fel. 

Jag fick hjälp under ett år att bearbeta mitt ansvar, min del och allt annat som jag skuldbela mig själv för. Det gör ont men jag har läkt från de själsliga såren, byggt upp min självförtroende igen och blåmärkena har för länge länge sen bleknat bort. Jag är något kanstött kanske men det är erfarenhet som jag bär med mig från åren vi hade tillsammas.

Men jag vill att du ska veta hur bra det går för dom och att dom har det bra med mig.

Som deras mamma växer jag och gläds tillsammans med dom. Jag kan idag se att all den träning, struktur och nötandet av rutiner sitter som superklister hos dom.

Jag kan numera arbeta 100%  men har möjlighet att vara hemma vid akuta situationer som ångest eller när de är såpass förkylda att de inte vet riktigt hur de ska hantera sig själva.

Viggo är så fin och kan läsa av mig när jag är väldigt trött eller inte mår bra. Det är stort att han kan läsa av känslor, något som hävdades att han skulle ha mycket svårt för pga sin autism och ADHD.

Häromdagen hade han på eget initiativ dammsugat i lägenheten, plockat ur och i diskmaskinen, gjort rent i handfatet på toaletten, torkat av borden och lagt in sin tvätt i tvättmaskinen. Han var så stolt när han ringde för att berätta för mig om allt han gjort och frågade flera gånger om jag var stolt. Vilket jag såklart sa att jag var....och hur tacksam jag var för att han gjorde detta hemma. Nu är det tal om att han ska testa praktik, få träna den sociala biten som är litet besvärlig för honom. Men han vill. Jag kan se att han växer och kommer bli en väldigt fin ung man som tar hänsyn, visar omsorg och respekt. 

Och Alva,.....hon fick så fin feed back i skolan idag. Hon visar intresse, hon lär sig och kan Du tänka dig att hon tycker om matematik?!?! Hon är med i diskussioner på samhällskunskap. Det är så givande att sitta och prata med henne och höra hur hon ser på världen, hennes åsikter och tankar.

Jag tror jag sa 100 gånger till henne hur otroligt STOLT jag är över henne och jag såg hur hon sträckte på sig, axlarna sjönk ner och hon log stort. Det glittrade i ögonen och det fanns hopp i hennes blick.

Alva gör också många saker på eget inititiv. Hon överraskar mig med att laga mat, vika tvätt eller bara säger till mig att lägga mig en stund och så kommer hon med en kopp the och smörgås.

Och de där hemska utbrotten med svordommar och slag är sällsynt. Hon kan hejda sig, säga till när hon känner att det blir för mycket och dra sig undan i den vetskapen att jag finns kvar i närheten när hon vill prata igen. Tryggheten från förälder har hon kvar hos mig.

En och annan groda kan hoppa ur munnen men hon ber om ursäkt och förklarar vad som blivit fel så att vi kan förekomma såna situationer så att hon inte behöver tappa humöret. 

Hon vet att jag tar emot hennes förlåtelse och inte är långsynt eller misstror hennes ursäkter.

Som syskon fortsätter de att stötta varandra dock inte ta hand om varandra på det skyddande sättet som dom fick göra förut när jag inte var hemma och Du som vuxen skulle ta hand om dom.

Det har gjort att deras fina sykonrelation har växt sig stark på ett helt annat sätt. De berättar för varandra att de är stolta över varandra, älskar varandra och de kan bråka och tjaffsa med varandra utan att det går överstyr.

De har både självinsikt och självkännedom. Och de vill träna på det som kan göra det svårt för dom i samhället. 

Ingen av dom förväntar sig att omvärlden ska förändras men de vet att ber dom om hjälp och förklarar sina svårigheter så får dom ett annat bemötande och förståelse som kan underlätta för dom.

De tar ansvar för det dom gör och inte gör. Ingen av dom "skyller" på sina diagnoser.

Båda har accepterat Din frånvaro på sina egna individuella sätt.

Medberoendet har de fått hjälp från både relationsvåldcenter och BUP att hantera och inte ta anvsar för en vuxen människas mående.

Det kommer bli bra för dom båda två. Ingen av dom kommer att hamna inom kriminalitet, vara utan vänner eller sakna förebilder. 

Dom är två starka individer som har en mamma som alltid backar upp dom och finns där.

Du behöver inte vara orolig om Du skulle vara det. Jag ser till att dom har allt dom behöver och lär dom hur de ska ta sig över livets trösklar, att vara lyhörda för andras behov även om det kan vara svårt att förstå andras behov. 

De ser sig inte som offer i en värld där ingen förstår deras svårigheter, istället berättar dom öppet om sina svårigheter för att det inte ska bli missförstånd. 

Jag får höra från andra vuxna hur fina tonåringar jag har, hur dom har utvecklats de senaste 3 åren och att jag gör ett fantastikt arbete med dom och att jag har gett dom en bra grund att bygga vidare på.

Dom har lärt sig pengars värde, att man inte kan köpa allt man vill ha, de uppskattar det lilla och mår som bäst när vi tre sitter hemma och tittar på film, gör popcorn och de får skratta åt mig när de pratar om pinsamma och knäppa saker som jag gjort. För dom vet att jag blir inte arg eller besviken på dom för det. Jag tar det inte som kritik eller hån utan skrattar med dom.

Allt det som jag kämpade för och slitit med.....som enligt Dig var fel och grundlöst och meningslöst....det var tydligen rätt sätt ändå.

Säger inte att det är MITT sätt för det är det verkligen inte. Det är ett sätt som jag fått lära mig genom utbildningar, litteratur, BUP, psykologer, kuratorer och andra kloka funkisföräldrar.

Det är ett sätt som byggts ihop och testats och som visat sig fungera otroligt bra på Alva och Viggo.

Ett sätt som de själva fortsätter att bygga vidare med då de känner sig trygga och bekanta med det.

Sms, youtube klipp, emojjis och nått samtal i månaden är inte den närvaron man kan önska från den roll som Du faktiskt har. Och ja, det är min personliga åsikt.

Men barnen har accepterat den frånvaron utan att må dåligt. De har hittat sina strategier för att hantera det utan att vara i sorg och skuld.

Jag menar inte att dom inte saknar Dig. Men dom har gått vidare. De vet hur läget är och att dom inte ska skuldbelägga sig själv. 

Närvaron från Dig och initiativ till närvaro skulle byggts upp tillsammans med att laga det förtroendet som trasats sönder under flera år. Ja, det är återigen min personliga åsikt och jag har fått lära mig att jag har rätt att ha den. 

Jag vill också berätta vilka fantastiska diskussioner Alva och Viggo kan ha. Att jag fortfarande kan bli förundrad över hur kloka och närvarande de är, de börjar lära sig vara källkritiska och inte tro direkt på konspirationsteorier utan söker faktiskt fakta. De frågar och är nyfikna, öppna till nytt tänk och skulle det nya kännas övermäktigt och skrämmande så vet dom att jag finns där för att vägleda.

Jag har bearbetar att inte kunna dela detta fantastiska i vardagen som händer med mina fina barn. Det finns andra vuxna som jag istället får berätta om alla framsteg, det tunga och svåra, det fina och vackra när det gäller Alva och Viggo. Och dom gläds tillsammans med mig. 

Jag är stolt, så otroligt stolt över dessa två tonåringar och det är det bästa jag vet att få vara deras mamma.

Känner mig hedrad över att de känner så stort förtroende för mig att de berättar allt, visar sig sårbara och att dom gläds även med mig när det går bra för mig.

Till Dig som valt att inte vara närvarande, det går bra för dom båda två.