Jag blev förkyld.
Jätteförkyld och det vore inte så konstigt om det inte vore för att ingen annan i familjen var dålig. Det brukade liksom alltid följa ett mönster när det kom till virus och familjen Tell.
Först blev barnen sjuka och i tid till dom började tillfriskna så blev mamman i familjen sjuk.
Men denna gången var jag sjuk. Blev aldrig frisk.
Mitt eksem blev bara värre och värre. Framförallt fick jag utslag i ansiktet och på handlederna.
Jag var jättetrött men kunde ändå inte somna på nätterna. Och om jag somnade så vaknade jag alltid kl 03 och kunde inte somna om.
När jag varit sjuk i sju dagar var jag tvungen att vända mig till vårdcentralen för att få läkarintyg till mitt jobb.
Jag hade tur. En varm och vänlig kvinnlig läkare tog emot mig. Jag rabblade upp alla symtom och hur trött jag var på att inte bli frisk.
Hon tittade mig i halsen och i öronen, kontrollerade blodtrycket och puls och lyssnade på lungorna.
-Har du barn som är sjuka, frågade hon mig.
-Nej konstigt nog så är de friska. De far omkring som vanligt. De har båda diagnoser inom NPF och ja min man också för den delen.
Läkaren tittade upp på mig och la huvudet på sned.
-Det låter som att du har väldigt mycket hemma att sköta om. Det blir kanske väldigt mycket också när du jobbar dessutom. Vad jobbar du med?
-Jag arbetar som sjuksköterska med svårt sjuka människor.
Hon nickade och tittade på mig.
-Det är ju också ett väldigt tungt och ansvarsfullt arbete. Många som är beroende av dig. Det måste kännas övermäktigt. Har du mycket att göra när det gäller barnen?
Jag känner hur det börjar svida i halsen, tårarna kommer som ett brev på posten, det börjar trycka i bröstet och magen värker.
Jag nickar och sväljer.
-Sätt dig ner vännen, säger läkaren mjukt och tar mig om axlarna och leder mig till stolen vid hennes skrivbord som är överbelamrat med papper, lexikon och post-it lappar.
Jag snyftar och känner mig helt slut. Den sista lilla styrka jag hade i kroppen rann ur mig. Jag börjar huttra och känner hur pulsen börjar rusa. Kallsvetten kommer och jag mår illa.
Läkaren ger mig mjuka näsdukar, de där mjuka för ledsna mammors näsor, de som jag får när det inte går längre att låtsas som att allt är bra, låtsas att man visst orkar, låtsas att man inte har halsbränna p.g.a. all stress och press.
-Du är helt utmattad gumman, säger läkaren och tittar allvarligt på mig. Hur länge har du hållit på i detta tempot?
-Sedan Viggo påbörjade sin utredning på BUP, men jag har redan varit sjukskriven för utbrändhet. Det känns inte som då. Det är mycket tyngre nu. Jag orkar inte göra någonting. Hjärnan funkar inte. Jag kommer knappt ihop hur man fixar tvättmaskinen och jag glömmer bort viktiga tider. Jag får inte göra det, jag är ju den som håller ihop allt hemma.
Pulsen rusar ännu mer och det susar i öronen. Håller jag på att svimma? Vad är som händer?
Orden bara flödar ur mig, allt om utredningar på BUP till orosanmälningar på Socialen, skolan som strular, alla möten, min mans diagnoser och hur han inte kan ta för sig att hjälpa till fast han vet att det behövs, oron över ekonomin, skammen att svika som kollega, att inte orka lyssna till patienters behov av stöd, att jag glömmer bort hur jag ska köra för att komma hem, tröttheten och bristen på sömn, viktuppgången som gått i rasande fart, oro för att jag har någon sjukdom som gör att jag hela tiden är förkyld....allt bara kommer fram och den fina, underbara läkaren sitter och lyssnar.
Jag känner mig helt tom. Sitter tyst och pulsen går sakta ner.
-Du befinner dig djupt i en utmattningsdepression, säger fina läkaren. Har du ångestproblematik? Känns det som att du ska svimma eller får du panikkänslor?
-Jag har tryck i bröstet hela tiden, känns ibland som en elefant sitter på mig och det sitter liksom som en katastrofkänsla under bröstbenet, vet inte hur jag ska kunna förklara det.
-Har du någon tid för dig själv, undrar hon.
Jag skrattar till. Egentid? Det som alla påstår att man måste ha men ingen kan direkt hjälpa mig att finna den tiden som jag ska kunna få för mig själv.
-Även om jag är ensam så snurrar tankarna på om allt jag ska göra när jag kommer och vad jag inte får glömma och alla dessa scheman som ska göras inför varje dag, svarar jag.
Plötsligt slår det mig. Jag håller på att ta slut som mamma, kvinna, människa.....vad håller jag på med egentligen?
Jag som ger alla andra råd om att ta det lugnt och varva ner. Jag lyssnar ju inte själv på vad jag säger utan gör tvärtemot. Kör på 200 utan att ens försöka bromsa ner mig.
-Jag sjukskriver dig nu, säger läkaren och börjar knappra på tangentbordet. Du kommer få antidepressiva som även lindrar panikångesten, du kommer även få insomningstabletter som jag vill att du tar regelbundet tills din sömn börjar bli mer regelbunden, du kommer även få rogivande mediciner som jag vill att du tar varje gång du känner den där elefanten sätta sig på dig. Det kan trigga igång en panikattack om du inte lär dig hantera ångesten.
Jag sitter på andra sidan skrivbordet och nickar bara.
-Har du någon kuratorkontakt här på vårdcentralen, frågar hon mig.
-ja Tiina, svarar jag , har gått hos henne i flera år men nu är det ett tag sedan.
-Hon är bra, säger läkaren, du ska boka tid regelbundet hos henne nu. Och ta kontakt med habiliteringen dit du går med barnen. Se om de också kan hjälpa dig för att du ska orka nu som mamma och människa. Barnen har bara en mamma och henne ska vi vara rädda om.
Jag får göra enklare minnestest och depressions värderingar innan jag ska gå. Inser att mitt sviktande minne kan bli en fara i mitt arbete. Tänk om jag gör fel, det kan få ödesdigra konsekvenser.
Hon har rätt, jag måste kanske vara mer rädd om mig. Vad skulle hända om jag faller ihop och inte kan finnas där för dom? Vem skulle ordna allt då? C kan sköta det grundläggande med mat och hygien men allt det andra?
Vad ska dom på jobbet säga? Det är snart semester tider och det är ont om personal?
-Du ska inte tänka på ditt jobb heller, säger läkaren som om hon läste mina tankar. Jag har varit där du är nu. Jag har varit i en utmattningsdepression och det tar tid att komma ur den. Du kommer att förändras som människa efter du gått igenom det här. Du kommer att bli stark igen och finna vägar för att orka med det liv som du har. Men först och främst ska du lära dig att ta hand om dig själv, att tänka i litet mer egoistiska banor så att säga. Och litet varningens ord på vägen, omgivningen kan komma att protestera.
Med läkarintygen i handen och en känsla av att jordens undergång är på väg beger jag mig till mitt arbete. Det som är min frizon från alla krav hemifrån, det stället där jag får vara jag. Där jag nu inte kan längre vara för att min hjärna är slut. Jag klarar inte längre att sortera bort tankarna på hemmet medan jag är på mitt jobb. Det blir inte säkert.
Mina fina, underbara kollegor förstår. De kramar mig, säger att jag kan komma dit för en kopp kaffe och prata litet. Jobbet finns alltid kvar.
Tack och lov för att jag har dom.
Jag ringer hem till pappa. Han blir orolig, frågar om han ska komma upp och hjälpa mig med barnen. Jag tackar ja. Tar emot hjälpen som erbjuds.
Bokar tid hos min psykoterapeut på vårdcentralen, kontaktar HAB och ska få en tid där med deras psykolog. Hon erbjuder mig en utbildning, ACT för föräldrar till barn med NPF. Jag tackar ja, det kan nog behövas hjälp med att finna vägar i detta kaos.
De första veckorna sover jag nästan hela tiden när det finns möjlighet. Medan barnen är i skolan. Pappa hämtar och lämnar dom. Han spelar kort med mig när ångesten trycker på. Ett tips jag fick av min syster, blir det ångest så lägg patients eller bara blanda en korthög, distrahera tankarna på annat.
Jag blundar för stöket hemma, C försöker att sköta allt. Jag sänker kraven på att det ska vara städat och perfekt hemma. Det går inte liksom.
Det får vara små dammtussar som rullar fram över golvet när det blir drag, det får ligga ovikt tvätt framme, fönstren måste inte putsas. Och all mat behöver inte lagas från grunden, det går att hälla upp färdig pytt i panna och äta till middag, fiskpinnar med mos går också bra. Huvudsaken att det finns mat på bordet.
Jag har alltid varit öppen om mig själv, det blir enklast så och det blir inte prat bakom ryggen eller misstänksamma blickar. Det är bättre att "folk" vet hur det står till. Skitsnack blir det ändå förresten. Alla har åsikter och en del måste vädra dom högt och ljudligt. Jag ska lära mig att inte lyssna på de råd som jag inte bett om.
Med hjälp av min psykoterapeut går vi igenom allt. Från barndom till dags datum. Finns det något trauma eller större händelse som jag har förträngt och inte bearbetat? Hur ser jag egentligen på mig själv? Vad vill jag med mitt liv? Vilka besvikelser finns det om måste hanteras?
Det tar på krafterna att bryta ner sig själv i småbitar och sedan sakta bygga upp någon nytt, bestående som orkar med det som krävs från omgivningen. Och sedan finna en strategi för vad som ska göras vid nödsituationer.
Jag märkte att jag sög åt mig andra människors stress. Att handla på ICA stormarknad en eftermiddag bland andra trötta och stressade småbarnsföräldrar och deras övertrötta barn triggade igång min egen stress. Jag kom på att jag kunde gå in i provhytterna för kläder och stänga in mig där om ångesten slog till. Jag införskaffade ett par trådlösa hörlurar och började lyssna på böcker och musik för att stänga ute den stressande omgivningen.
På söndags morgon är det inte många som handlar. Då stod jag och pensionärer utanför dörrarna och väntade på att det skulle öppnas på ICA. Det blev också min egentid att handla. Familjen fick stanna kvar hemma och jag storhandlade själv. Conny lät mig vara ifred när jag handlade. Barnen varken ringde eller skickade mess om att jag måste komma hem NU.
Om det var kö i kassan så började jag räkna tuggummipåsarna som hängde intill varubandet. Ångesten kunde på så sätt hanteras. Jag pratade med mig själv i huvudet om hur min kropp försökte lura hjärnan till att tro att det var en farlig situation för att ge mig ångest påslag. Det funkade oftast.
Och då det slog över till en panikattack lämnade jag vagnen och satte mig i provhytten och djupandades. In genom näsan och ut genom munnen. Andas in och slappna av.
Lärde mig att slappna av i ansiktet och få ned axlarna.
När jag skulle köra bil satt jag och sjöng schlager på schlager. Då kunde jag koncentrerar mig på bilkörningen.
För det hände att jag missade att det var rödljus, enkelriktat eller hastighetsbegränsningar när hjärnan var som mest trött. Livsfarligt jag vet.
Men genom att sjunga så kunde jag lättare koncentrera mig på körningen.
Skit samma att folk såg att jag sjöng Carola och Sven-Ingvars, jag orsakade inga olyckor i alla fall.
Varannan vecka träffade jag den fina läkaren. Sedan glesades det ut till 1 gång i månaden.
Hon hade rätt. Det tog lång tid att komma ur utmattningsdepression.
Man blir aldrig helt fri från den. Jag är medveten om mina svagheter, vad jag ska undvika och hur jag ska hantera ångesten när den kommer.
Jag har fått verktyg för att kunna leva det liv som jag har.
Lärt mig leva med de besvikelser som finns i mitt livs bagage.
Blivit en annan Sofia som är starkare och mer självsäker.
På gott och ont, som läkaren sa, eftersom att det inte är helt accepterat att man blir en annan person. Det kan vara provocerande rent av.
Men även där har jag lärt mig att inte ta åt mig.
Mina största svaghet är mina barn. Vill man såra mig så ger man sig på mina barn. Där har jag varit totalt försvarslös. Men jag lär mig och kan numera säga ifrån, stå på mig och försvara mig själv.
Jag kan somna utan mediciner, mindfulness hjälper mig att slappna av och stänga av hjärnan så att jag kan sova.
Men jag är inte framme än vid målet av att helt må bra. Att vara 100 % återställd. Det tar tid.....lång tid.
