Det är nog inte ett medvetet val att hamna i denna form av utanförskap.
I mitt fall blev det bara så.
Mina barn är inte intresserade av någon form av fritidsaktiviteter där man behöver samarbeta i grupp.
Dotter är inte längre i sin "vanliga" klass då hon inte fixar att sitta i stor grupp.
Istället är hon i en liten grupp på fem elever.
Jag har därför inte längre den sortens gemenskap längre med andra föräldrar som jag hade när hon gick i den stora klassen.
Sonen är kvar i sin klass, än så länge, men har inte behovet att ta med klasskompisar hem efter skolan. Han har helt enkelt inte den energin som behövs för att orka leka och fokusera på allt vad det innebär att vara social med ett annat barn. All hans energi har gått till att klara av skoldagen.
Dottern skulle vilja ta med hem kompisar men hon är också helt slut efter skoldagen.
Alltså en sorts utanförskap där man inte har den kontakten med andra föräldrar efter skolan, småprata om barnen och hur fint det går när de leker eller umgås.
Barnen har velat ha kalas/party men orkar inte riktigt att ha ett eget då dom inte klarar av alla viljor och åsikter som kan dyka upp.
Dom har haft egna kalas och dom har oftast gått bra men det är nu några år sedan de hade något.
De blir inte heller bjudna på kalas, vilket i dotterns fall inte verkar vara jobbigt för henne. Sonen har pratat om det någon gång då han hade hört hur klasskompisar hade pratat om ett kalas som många hade varit med på men inte han. Det blev en stund samtal kring detta att ibland kan man inte bjuda alla i klassen för att de inte fanns plats, alla är inte kompisar med alla och att det även kostar pengar att ha kalas.
Men jag kan sakna det, att träffa föräldrar, se glädjen hos barnen och den där godispåsen och alla lekar.
Det jag nog saknar mest är att kunna prata med föräldrar som inte undrande höjer på ögonbrynet när jag berättar om alla rutiner som behövs på morgonen,
 |
| från @ettparontillmorsa |
hur dottern inte kan gå till skolan för att kläder gör ont eller för att sonen får för sig att det kan hända någon farligt på vägen till skolan och får ångest och stannar hemma.
Att känna att man som förälder hör hemma i en grupp, att kunna dela med sig av dom vardagliga bekymmer som uppstår och få tips på hur man ska lösa det.
Som det är idag får jag stöd från andra föräldrar på Facebook via grupper där vi föräldrar kan ta del av varandras erfarenheter och kamp, få stöd och tips.
Men det är inte riktigt samma sak som att kunna stanna till på skolgården och samtal innan man ska stressa hem och laga 3 sorters middagar så att alla i familjen kan äta något.
Jag tänker oftast inte på det förutom vid större högtider i skolan så som skolavslutningar, disco eller när klassen ska sova över någonannanstans.
Då kan tankarna komma igång att jag skulle också vilja vara med.
Få vara "normal" förälder.
Det borde finnas grupper runt om i landet där vi föräldrar till barn med speciella behov kan träffas, fika och få känna den där gemenskapen.
För när det är utbildningar och liknande och man får möta andra föräldrar så blir man nästan euforisk över dom stunderna man kan få sitta ner och känna sig som en "normal" förälder.
 |
| från http://www.allabarnicentrum.se/om-oss/samverkan-med-skolan/ |
