Lugnet börjar infinna sig och lite tristess

Jag har nog tränat varje dag sedan jag lämnade Gökboet. -2 kg hittills är resultatet.
Jag kan njuta litet av tystnaden men tristess och rastlöshet börjar också dyka upp. Så jag gör som jag brukar, jag lagar mat för en hel armé typ .

Lasagne är en favorit så det tillagade. Men jag kanske åt 1/10 av den 😁

Jag har tittat på filmer både romantik och action.
Jag har promenerat och lyssnat på musik.

Och så har jag kört på snabbmat och fick äta upp alla pommes själv dvs inga barn eller katter snodde dom för mig.

Jag har legat och läst en bok. Jag har sovit litet längre än vad jag brukar. Har t.o.m. dragit mig i sängen en extra stund och somnat om.

Så skönt att hitta litet av sig själv igen och få egentid.

Jag har filat färdigt på min lista över framtid och tankar. Den är dock inte delbar ännu men kanske nån dag när jag funnit några av de saker i livet jag känner att jag skulle må bra av och behöver.

Snart är jag hemma hos mina barn igen.
Min lilla Alva fyller snart 13 år.

Tiden går fort.

Men just nu njuter jag av att vara här och nu.

Ett steg i rätt riktning

Kan nog säga att idag är nog första dagen som jag haft det bra mentalt.

Jag har fikat med en god vän och pussat hundar.

Jag har styrketränat och promenerat.

Jag har lagat mat och hällt upp ett glas vin.

Startat en film som INTE är barnfilm 

Tänt ljus 

Slappnar av

Ner med axlarna

Och har egentid 

En rosa klick på balkongen

Vaknar vid 8. Funderar hur det går för Alva och Viggo att gå till skolan idag.

Solen skiner efter en natts intensivt regnande.

Hjärnan ropar efter kaffe.

Fixar kaffe och ett par smörgåsar och sätter mig i solen på balkongen.

Okej, det kändes bra. Axlarna sjunker ner litet, jag behöver inte stressa idag. Skum känsla 🤔

Solen värmer skönt och jag börjar småskratta för mig själv att jag förmodligen ser ut som en barbapappa på balkongen eller urcellen Ellen.

En rosa klick på balkongen.

Vet inte vad jag ska hitta på idag. Träna en stund, gå på stan före jobb......Ja det blir nog något sånt

Lära mig leva i en vardag utan mina barn

Jag ska lära mig ha en vardag utan mina barn.
Det känns konstigt, tomt och ensamt.
Väldigt tyst och en känsla av sorg och svek.
Att jag sviker mina barn från att ha den enade familj som vi varit, ni vet, mamma och pappa och barn som bor tillsammans under samma tak.

Det är inte många gånger som jag varit ifrån mina barn. Kanske 2 eller 3 gånger totalt sedan jag blev mamma.
Så jag är inte alls van vid att vara ifrån dom.
Det är inte alls samma känsla som när de är på kortids. Inte i närheten.

Jag skulle kunna se det som att jag ska skola in mig för att "klara" mig utan dom.

Men det är konstigt att inte lägga dom, väcka dom, få iväg dom till skolan, prata med dom och vara nära dom.

Jag är ledsen och gråtmild. Jag saknar dom väldigt mycket.
Saknar rutinerna och strukturen som sitter i ryggmärgen på mig efter att ha nötit in dom i vardagen för att allt ska fungera någorlunda bra.

Jag saknar att bli irriterad, trött, slut, glad och lycklig med dom.

Jag saknar att få vara mamma.

Visst kan det vara skönt att få en paus, men detta känns annorlunda.

Jag ska skola in mig för att vara ensamstående, frånskild och klara mig utan barnen medan deras pappa sköter deras vardag.

Och jag har nog samma ångest som barnen har inför skolstart, inför något nytt, inför något som inte direkt är självvalt utan som bara blev så.

Mamma saknar er väldigt mycket, Alva och Viggo.