Först vill jag säga TACK!
Alla fina, främmande som skickat uppmuntrande ord och delat med sig sina berättelser.
Så som ni får styrka, igenkänning i det som ni läser från mig, ger ni mig styrka tillbaka.
Vi är inte ensamma, vi kommer från liknande situtioner eller så kan vi ibland bara känna igen oss i de känslor som vi delar med oss till varandra.
Jag har kämpat med att finna tillbaka till mig själv. Idag kan jag säga att jag kommit en riktigt bra bit på den vägen
I början efter min skilsmässa hade jag turen att få prata med en fantastisk kurator på relationsvåldcenter.
Hon hjälpte mig att se alla tecken som jag blundade för, fick mig förstå varför jag fortsatte stanna kvar och förlåta mig själv för att jag gjorde det. Jag blev snällare mot mig själv och förlåtande mot Sofia 23 år, som blev så förälskad och ville göra allt för att leva i ett fantastiskt förhållande med han som skulle vara mannen i hennes liv.
Osäkerheten och rädslan att inte duga, vara för mycket och inte vara rätt har suttit djupt inrotad i mig.
Efter ett övergrepp ville jag aldrig mer att han eller någon annan skulle röra mig igen.
Jag var ful, tjock, pinsam och för mycket. Jag var besvärlig, inte samarbetsvillig, gnällig och aldrig nöjd. Jag sa fel saker, gjorde fel saker, var aldrig tillräckligt bra för att tillfredsställa hans behov. Jag var egoistisk och kunde aldrig kompromissa.
Nej, inget av ovanstående är sant men ändå levde jag med tron på att det var just det.
När det onormala blir ens vardag, ser man inte längre vad som är rätt och fel.
Jag har sopat upp kornen som blev kvar när drömmen grusades sönder. Jag har gått igenom allt som varit jobbigt, smärtsamt, skamfullt och ledsamt, sorterat ut de positiva minnen som sen fanns kvar och inte se det förflutna som ett misslyckande. Jag är flera erfarenheter rikare.
En av de saker jag gjorde var att skriva brev till Sofia 23 år. Därefter skrev jag ett brev till framtida Sofia, litet som en blandning av bucketlist och råd inför livet efter skilsmässa.
Första mötet med en man efter skilsmässan var total skräck. Jag ville så gärna våga men var livrädd att få höra återigen vad som inte dög med mig eller se missnöje i hans blick eller bli jämförd med andra kvinnor som är bättre än vad jag är.
Första mötet hjälpte mig och jag tror inte han någonsin kommer förstå vilken stor inverkan på mitt självförtroende han hade.
Han såg hur rädd jag var, han visste vad jag hade varit med om.
Men när han höll om mig, tog tag i det som jag fått höra "är ren fetma" och viskade
-det här är det vackraste och sexigaste jag vet, du är så jävla vacker!
då släppte en mental spärr inom mig och skräcken att bli avvisad försvann.
Efter att ha isolerat mina känslor och behov under 6 års tid fick jag uppleva en explosion av känslor och nudda vid känslan av att jag duger som jag är.
Men att se mig som vacker och sensuell fanns inte där. Rösten som påpekade allt som inte var fint malde på när jag var ensam och tittade på mig själv i spegeln.
Det störde mig och gjorde mig väldigt ledsen. Varför kunde jag inte se det som andra såg hos mig?
Kuratorn på relationsvåldcentrum uppmuntra mig att se på mig själv i spegeln, titta på det som män tyckte var vackert med mig och försöka se det vackra, hylla mig själv.
Så svårt, en omöjlig känsla men sakta kunde jag se vissa saker som jag kunde tycka om.
Mina ögon, axlar, höfternas form och bröst. Men jag var fortfarande kritisk och dömande.
Jag tyckte om komplimanger jag fick men varför skulle det vara så svårt att ge sig själv komplimanger?
Sen började en tanke komma fram. Ett svagt minne om att jag en gång ville träffa en proffsig fotograf, ta bilder och se mig själv med snälla ögon och se det vackra i mig.
Jag har alltid varit oerhört obekväm framför kamera. Alltid en bekymmersrynka mellan ögonbrynen eller så har jag gjort nån min för att skämta till det. Aldrig tyckt om det jag sett och gömt undan fotografier för att slippa skämmas över mig själv.
Helt plötsligt stod det på min bucketlist att ordna en fotografering. Jag fick kontakt med en fantastisk fotograf som arbetade för att stärka självkänsla och älska sig själv precis som man är.
Och jag kan se mig som vacker, kvinnlig och vacker. Vilka bilder!!! Och till er som funderar.....våga och ge det till present till er själva och boka proffs-fotograf för vackra bilder.
Jag har också ordnat tatueringar som betyder något för just mig, mitt liv och statement.
Nu börjar planeringen på nästa lista.
Sådant som ligger kanske en bit in i framtiden. Men en resa som jag alltid
drömt om är till Irland. Och sen har då något som golf och motionssimcrawl smugit
sig in från mina barns önskemål, snacka om att gå utanför sin bekvämlighets
zoon
Idag ville mina barn ha falukorv med
makaroner. Och för första gången på 2 år, var det ingen röst som malde på
att jag stekte fel/gjorde fel med skivorna. Det kan låta banalt men för mig är
det stort
Den där "inre" rösten gör
sig mindre och mindre hörd, eller snarare så lyssnar jag inte längre på den.
Trots en dag med total ångest och
tårar som bara rann så känner jag mig ändå stark. Jag kommer ha dagar då jag
bara blir så förtvivlat ledsen, känner mig ensam och låst. Men det går över.
Det sitter inte kvar i dagar/veckor längre.
Mitt liv rullar på utan
antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter.
Jag fixar det här.
De dagar när jag känner mig riktigt
jävla låg så har jag fantastika vänner som påminner mig, lyfter mig och stärker
mig.
Ni vet vilka ni är och jag älskar er så otroligt mycket för att ni finns i mitt liv.
Tack vare er får jag stunder att vara bara Fia, knas Fia, kvinnan Fia, vännen Fia och aldrig att ni dömmer mig eller nedvärderar mig.
Ni är helt jävla underbara💗💗💗💗💗💗💗💗
Tack!
