Den blomstertid nu kommer.......inte för alla barn

Det är fullsatt i kyrkan. Vuxna står och trängs med sina mobiler och videokameror. Det är klätt med björkris framme vid altaret. Det är varmt och solen skiner in genom då målade fönstren.
Jag står vid ingången som jag lovade Viggo. Så att han skulle kunna se mig direkt när han kommer in.
Alla barnen ska komma i ett långt tåg in i kyrkan medan det spelas musik på orgeln. 
Det är för mycket intryck, det vet jag. Det kommer att vara jättejobbigt för både honom och Alva.
Denna sista skolavslutning som någon av mina barn kommer att vara med på.

-Nu kommer dom, viskar någon bredvid mig. 
Det knyter sig i min mage när jag möter Viggos ängsliga blick. Varför skulle jag utsätta honom för det här. Strax efter kommer Alva med mörk blick. Jag ser att hon fullkomligt avskyr detta. Hon vill inte vara med, inte alls.
Med bestämda steg går hon in i kyrkan och sätter sig i kyrkbänken. Viggo håller för öronen medans hans resurs hjälper honom till hans plats. Han tittar efter mig. 
Han vill att jag ska komma och sitta hos honom.

Försiktigt tränger jag mig förbi alla föräldrar och sätter mig tyst intill honom.
Nu ska skolan blåsorkester spela. 
Toppen!
Medan andra föräldrar är stolta och småler över det småfalska trumpetandet så lider jag med min pojke. Jag sneglar över mot Alva som sitter och också håller för öronen. Vi får ögonkontakt en kort stund och jag ser att hon hatar mig.
Hon sitter i sin gråa tröja och grå haremsbyxor med sina slitna nallar i famnen.
En ordentlig kontrast mot hennes klasskamraters sommarklädsel; vita skjortor, sommarklänningar, blommor i håret och blommor i händerna.

Jag ser mig omkring och ser alla lyckliga och stolta föräldrar som tittar på sina barn. Som vinkar litet när deras barn går upp och sjunger sina glada sommarsånger.

Man ser hur det spritter i kroppen på barnen, det är snart sommarlov. 
Alla riktigt längtar, förutom några andra barn som sitter och lider.
Det är inte bara mina barn som tycker att detta är jättejobbigt.

Klass efter klass går upp och sjunger. Men inte mina två. De klarar inte det. Och jag vet att jag skulle aldrig få för mig att tvinga dom.

http://gamla.abounderrattelser.fi/news/2014/03/skolan-behover-inte-utbildningsstyrelsens-direktiv.html

Till sist ska det hela rundas av med "Den blomstertid nu kommer".
Och jag sjunger medan tårarna rinner. 
Jag är stolt över att mina barn trots allt ändå gick med in i kyrkan. Men jag kommer inte tvinga dom igen. Aldrig mer!
Jag sjunger ordentligt och högt, för jag vet att det är den sista skolavslutningen som jag kommer få vara med på.

När vi kommer ut så är barnens ben verkligen "fulla med spring".
Det är precis att jag får dom att lämna sina blommor till sina lärare och önska dom ett fint sommarlov.
Ett lov som min lilla pojke inte vill ha, han saknar de fasta rutinerna som skolan faktiskt innebär. Och min lilla flicka fasar redan inför skolans början, trots att den ligger 10 veckor fram i tiden.

På kvällen sitter jag och ser på facebook, alla fina somriga inlägg från glada föräldrar. Deras barn som lyckligt ler in mot kameran med blommor i famnen, de fikar och firar att sommarlovet har börjat.
Att den underbara blomstertiden nu har börjat.
Och jag sitter och avundas dom alla, skulle vilja byta en dag med dom och också få känna den där underbara känslan att nu har barnen lov och de kan få slappna av.
Och inte lugna ned den ångest som kommer krypande för att inte veta hur det ska bli när skolan börjar igen.

Jag vet att jag inte är ensam, vet att det finns fler föräldrar där ute med en klump i magen som inte får uppleva den där fantastiska skolavslutningen tillsammans med sina barn.

Vi firar inte midsommar heller eller valborg. Det är för mycket folk, ljud och intryck.

Jag har kommit förbi det där nu. 
Vi firar annat istället.

arla.se

Tårta när de har gått en hel vecka i sträck i skolan.
Varje dag vi kommer till skolan utan att bråka.
Varje måndag utan ångest.

Det finns saker att fira, fast kanske inte som andra familjen gör.



Vi är alla annorlunda och det är okej.
Men att komma till den insikten när man befinner sig mitt i det, det tar faktiskt
tid och litet sorgearbete.

Vackra Hölö Kyrka

https://www.youtube.com/watch?v=-grf-fkyhRk


Önskar alla funkis föräldrar en fin sommar och att era extrakryddade barn får möjlighet till avkoppling <3

Att lämna bort sitt barn för få avlastning

Det är helt tyst i huset. Jag går runt från rum till rum. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Tänker på Alva och Viggo hela tiden. 
Har dom det bra?
Är dom ledsna?
Har dom hemlängtan?
Tittar på klockan. Det har inte gått mer än 1 timme sedan jag lämnade dom på var sitt kortidsboende. 
Jag kramade dom flera gånger om och om igen. Hur ska det gå?
Måste det vara så tyst? Vad ska jag hitta på nu då?
Ställer mig och börjar vika tvätt, försöker titta på tv men kan inte koncentrera mig på vad som visas där. 
C sitter i soffan och bläddrar på sin mobil. Han tittar upp på mig
-vad ska vi hitta på, undrar han.
-Jag vet inte, svarar jag, ska vi titta på någon film?

Vi bläddrar på Netflix men kan inte riktigt bestämma oss för vad vi ska se.
Jag låter C välja film och går upp till barnens rum med de vikta kläderna för att stoppa in dem i byråerna. Jag blir stående på tröskeln in till Viggos rum.
Nu är klockan 17 och det är dags för hans kvälls medicin. Alvas också för den delen.
Det liksom tickar på i hjärnan av allt man ska hålla reda på och det tickar på fast barnen inte är hos mig.

Med en växande klump i magen tittar jag på Viggos säng med alla gosedjur som blev kvar hemma. Vi fick liksom inte med hela sängen som han hade önskat sig utan det blev max 10 gosedjur, kudde, bolltäcket och gosisen som fick följa med.

Jag blir med ens så oerhört ledsen. Det här känns ju inte alls som någon avlastning utan som det värsta sveket mot mina barn.
Det kanske inte är så jobbigt som det känns, jag kanske kan ha dom hemma hela tiden och inte lämna bort dom. 
Tårarna börjar rinna och jag lägger mig raklång i Viggos säng och bara försöker omfamna alla gosedjur i ett försök att låtsas att det är Viggo som jag kramar om. Jag känner hans goa doft från lakanen och blir ännu mer ledsen.
Jag saknar mitt lilla yrväder med sina fyndiga kommentarer och stora tankar. Jag saknar honom så otroligt mycket. Det är så tomt och tyst.
Med en djup suck reser jag mig upp och börjar lägga ner hans kläder i byrån och går sedan mot Alvas rum. Först tänker jag stänga dörren till Viggos rum men så kommer jag på att han alltid vill ha sin dörr öppen så jag låter den stå på vid gavel, fast han inte ens kommer veta om det.

I Alvas rum blir det samma procedur. Jag lägger mig ner bland enhörningar, nallar och alla möjliga gosedjur. Drar in hennes doft från lakanen och börjar gråta igen för jag saknar min flicka så otroligt mycket. Jag tittar på alla fotografier som hon har i sitt rum, en leende liten tjej som håller i en gigantisk colaflaska, Alva i knät på sina storasystrar......min Alva.
Tänk om hon också gråter, tänk om inte personalen ringer mig om barnen är ledsna och gråter, vem ska trösta dom då?
För självklart är jag den enda som kan trösta mina barn och vet vad dom behöver.

Ett kort ögonblick får jag lust att rusa nerför trappan, slänga på mig ytterkläderna och åka iväg och hämta dom.
Men så tar jag mig i kragen, vad håller jag på med egentligen?
Inte fasiken kan jag sitta och gråta hela kvällen, den första någonsin utan barnen.
Eller nej det var ju egentligen inte den första kvällen utan barn.
Det var ju när jag var inlagd på sjukhus för buksmärtor som kunde varit en blindtarmsinflammation och det såg jag nästan som en avlastning. 
Att ligga där och inte hemma i min egen säng för att behöva springa upp varje kvart under natten till något oroligt barn.

Snabbt lägger jag undan Alvas kläder i hennes byrå och går ner till C.
Jag tar ett glas vin, eller tja jag sveper ett glas vin medan C tittar på mig förvånat.
-nu kan jag inte köra bil, förklarar jag, så jag inte får för mig att åka och hämta barnen.
-Aha, svarar C och himlar litet med ögonen.

Jag sätter mig intill honom i soffan. Hur var det man gjorde egentligen?
När man har vuxentid? Vad ska man hitta på då?
Vi tittar på någon film och äter popcorn. Vi säger inte ett ord till varandra, vi vet inte riktigt vad vi ska prata om. Inte om barnen i alla fall eftersom vi båda två blir tårögda och emotionella.
Och inte kommer vi direkt ihåg något av filmen heller för vi somnar nog samtidigt efter cirka 30 minuter. 
Det blir så när man för första gången sitter på rumpan mer än 10 minuter och inte har något att sysselsätta sig med.

Jag vaknar ungefär samtidigt som filmen slutar och puttar till C.
Vi går upp och lägger oss i sängen. Ja, vuxentid var det ja, men det finns inte ork för några större aktiviteter mellan lakanen inser både jag och min man ganska snart.
Vi nöjer oss med att hålla varandras händer och somna så.
Klockan 5 vaknar jag, klarvaken och lyssnar efter fotsteg från Alva eller att Viggo ropar.  Men det är lika tyst nu som det var igår.

Fem timmar kvar tills jag ska hämta dom. Vad i hela friden ska jag göra?
C går runt köksbordet flera gånger. 
Ska vi äta frukost, frågar jag. 
Jo vi äter frukost, utan barn, i tystnad och stillhet.
Jag sätter på tv och väljer raskt något utav alla de barnprogram som barnen brukar titta på.
Sådär ja, nu börjar det vara litet mer normalt. C och jag börjar sedan plocka undan det som ligger i vägen och dammsuger mellan leksakshögarna
(OBS det är att som städning fast litet mindre noggrant)
Vi tittar på klockan igen. Tre timmar kvar.......men alltså!!!

C minns att det brukar vara något morgonprogram på tv som han sett någon gång för längesedan.....
Ja just det, på Tv 4 med nyheter. Ja det har vi ju inte sett på länge.
Med var sin kopp kaffe sitter vi i var sin ände av soffan och tittar på nyheterna under tystnad och räknar in tiden tills vi kan åka och hämta barnen.

Äntligen är det dags att hämta barnen, vi småspringer ut till bilen.
Vi babblar upphetsat med varandra om vem vi ska hämta först.
Kommer fram till att C går och hämtar Viggo medan jag hämtar Alva.
Det ska bli så underbart att få se dom igen efter 24 timmars frånvaro.
Jag försöker att inte rusa in på kortids och ropa efter Alva. Försöker se ut som en cool utvilad mamma som verkligen har tagit igen sig nu när hon äntligen har fått avlastning.

Alva kommer släntrande ut i hallen och tittar på mig. 
-Heeeej Alva, åh vad jag har saknat dig, säger jag och kramar om henne och får en vag kram tillbaka. 
-Kan vi åka hem nu så jag kan få spela minecraft, undrar Alva samtidigt som hon går ut mot bilen.
Att känna sig något besviken över det mottagandet är en underdrift. 
Jag hade ju sett framför mig hur hon skulle rusa in i min famn, krama mig hårt och och sedan skulle vi tillsammans, hand i hand gå till bilen för att där kramas med Viggo och C. En enda stor familjekram.

Jo, tjena! Viggo kom strax till bilen med C. Gav mig en snabb kram och hoppande in i bilen. Jag tittade på C som såg lika snopen ut som jag.
Hade dom inte ens saknat oss?
Vi hade bestämt att inte fråga dom om det och under bilfärden hem öste vi beröm över dom som varit så duktiga och sovit hemifrån.

-Ja, ja, sa Viggo, får jag hoppa studsmatta när jag kommer?
-Jag vill spela minecraft, fräser Alva, tänker fan inte hoppa studsmatta.
Jag tar ett djupt andetag, nu är det som vanligt igen.
-Vi gör som så, säger jag, Viggo hoppar studsmatta och pappa är med honom, Alva spelar minecraft och så är jag med henne.
Barnen verkar nöjda med detta och lugnet sänker sig igen i bilen.
C frågar om det haft det bra. Jo de har haft det jättebra, fått god mat och lekt med andra barn, spelat spel och ritat och sovit jättelänge på morgonen.
Det där sista var jag faktiskt tvungen att ringa och fråga personalen om det stämde. Jo då, båda barnen hade sovit fram till klockan 7 på morgonen och vaknat bara en gång under natten.
Att sova till klockan 7 är sovmorgon ifall det nu är någon som höjer frågande på ögonbrynet över detta påstående att det skulle vara att sova länge.

När vi väl kommit hem slänger barnen av sig skor och jackor.
Viggo rusar till studsmattan, Alva sätter sig vid tv och börjar spela minecraft.
Jag sitter och tittar på henne, lyssnar på Viggos skratt och skrik utifrån.
Vad härligt att få ha dom hemma igen.

Det kanske är den känslan som man strävar efter, kommer jag plötsligt på.
Att känna hur skönt det är att ha barnen hemma hos sig. Inte som när man in sina mörkaste med desperata stunder är färdig att paketera dom och skicka dom till Dubai.
Att känna lugn att få ha sina barn hos sig igen......jo så är det nog för mig i alla fall. 
Alva meddelade sedan mig i högtidlig ton att hon minsann saknat mig nästan lika mycket som minecraft, fast bara nästan. 
Och Viggo tyckte det var skönt att se mitt "vanliga ansikte med rynkor på" igen.

Den natten sov vi nästan hela natten, hela familjen, bara en gång var vaknade barnen. Dessutom fick vi sovmorgon, till kl 06.40.

Jag o C har blivit mycket bättre på att använda avlastningen sedan dess. En gång drog vi på bio en annan gång gick bara runt i Södertälje och promenerade och fikade på några olika café.
Men oftast så sover vi, ungefär 3 timmar direkt efter vi lämnat barnen på kortids. Det måste vi, för att orka ha egentid med varandra.

Barnen har det bra på kortids. De har fått nya kompisar, de trivs med personalen, det får mat och omsorg.
Visst har det hänt att de haft väldigt jobbigt med hemlängtan eller ångest så att vi har fått hämta dom. Men det brukar gå bra när de väl är där.

Och numera säger de att de saknat mig och C...mer än minecraft och studsmatta.

Sommaren 2008