Tankar och reflektioner en söndag morgon

Ännu en söndagmorgon och jag har snart överlevt höstlovet med två tonåringar som inte vill göra ett enda dugg med sin ömma moder.  

Jag har precis läst färdigt SvD. Det är en lyx jag unnar mig, läsa morgontidning i sängen med en stor mugg vaniljlatté. Vart efter jag bläddrar igenom tidningen så analyserar jag mina tankar, känslor och funderingar kring omvärlden som ständigt pågår utanför mitt sovrumsfönster. 

Jag har ju då ingen här hemma som är ett dugg intresserad av att prata med mig (eller ens låtsas om min existens) så jag delar med mig här istället.

Sverige kan få kvinnlig statsminister. Jag ska erkänna att jag har noll koll på vem hon är och vad hon har gjort under sin politiska karriär. Mona Sahlin visste jag nog litet mer om när hon kom på tal.  Samtidigt kan jag erkänna att ambitionsnivån är väldigt låg för tillfället för att jag ska lägga ner tid och energi för att läsa på om Magdalena Andersson.  

Covid fortsätter att ta plats i både media och i mitt arbete. Att påstå att jag är trött på Covid är väl bara förnamnet men håller i ändå med avstånd, skydd och tvätta händer.  Inväntar dos 3 för min del och ungarna ska få sina första doser nästa vecka i skolan. Rent krasst så har barnen nog tyckt att denna "isolering" som Covid har bidragit till, har varit skönt. Inga onödiga sociala kontakter eller umgänge, det som de tycker är ett plågsamt måste. 

Jag, som är typ smågalet social, älskar att träffa nya människor, umgås med vänner och bekanta kan känna mig extremt isolerad. Visst kan jag bjuda hem folk men då försvinner mina avkommer in på sina rum och stannar där tills gästerna lämnat bygget.  Det är en stor utmaning jag har framför mig där, att få mina barn att hitta ett sätt att vara sociala utan att det ska ge ångest, panik eller aggressivitet.

Jag ska bli bättre på att få längre stunder för mig själv, typ dygn, där jag är BARA Sofia. Jag har haft några såna dygn tack vare en vän som tar över kontrollen i flygledartornet.

Barnmorskornas kamp fortsätter. Egentligen skulle hela sjukvården göra liknande uppror. Men det är ju då inte patientsäkert samtidigt som det inte är patientsäkert som det är nu heller. 

Löner är bedrövliga, i många fall är det enda sättet att få upp sin lön att byta arbetsplats med jämna mellanrum. För att få en rättvis löneutveckling på en och samma arbetsplats är nog omöjligt.  Där vore det spännande om någon politiker skulle våga ta tag i den biten. 

Bläddrar vidare i tidningen och kommer till kulturdelen där det skrivs om Isabella Löwengrip.  Splittrade känslor kring denna person måste jag nog säga. Skilda världar är nog bara förnamnet. 

När jag läser att hon är perfekt sminkad trots att makeup-artisten försovit sig, då börjar jag på riktigt spåna vidare. Jag är ju glad om jag får på mig mascara vissa morgnar. Ja men ni vet, ena ungen klarar inte av att klä på sig medan den andre inte ens kommit upp ur sängen. 

Skulle jag då i det läget behöva få ännu ett stressmoment för att min makeup-artist har försovit sig så skulle jag nog hellre varit utan den resursen. Jag skulle ju också behöva invänta min stylist så att jag inte går ut med kläder som inte är "inne". Vad nu det skulle spela för roll då jag ändå 30 minuter senare ska byta om till mina snygga arbetskläder och fotriktiga skor. Nej det skulle ju vara bortkastade pengar.

 Då hade jag ju hellre lagt pengar på nån hejjarklack som står i vardagsrummet och hejjar på mig och peppar mig i kampen att få mig och två tonåringar utanför dörren i tid så jag hinner köra dom till bussen och sen komma till jobbet i tid. DET hade varit värt pengarna. Eller ett par livscoacher som peppar ungarna att vilja komma upp ur sängen och se meningen med livet på ett litet ljusare sätt. En massör skulle jag vilja ha också, som står redo med varma handukar, doftljus och varm olja och ger mig grundlig ryggmassage och fotmassage efter dagens arbete. 

Jo en trevlig hemhjälp skulle jag nog också vilja lägga pengar på. När jag kommer hem så har han vikt tvätten, gjort iordning middag och städat undan, gärna nån veckohandling skulle han kunna få göra.

Nej, jag menar inte som i ett förhållande, för det här är skillnad. När jag kommer hem så tackar han för sig och åker hem till sig och jag behöver inte plocka undan efter honom, bli irriterad över vardagliga irritationsmoment och inga besvikelser eller orimliga förväntningar. Han gör det han ska och får betalt för, punkt slut 😉 Drömma kan man ju få göra och än så länge kommer det vara drömmar då jag ännu inte kommit på hur man kan skita pengar.

Bläddrar vidare i tidningen, ögnar igenom filmer som kan ses på bio. Det skulle ju faktiskt vara mysigt, gå på bio. Stor bunke popcorn i knät, cola, i mörkret och bara sitta hyfftsat bekvämt ett par timmar och glo på nån film.  Det kanske jag ska göra under nästa vecka.  Kan man gå ensam på bio? Tja varför inte?

Kommer till korsord och sudoko. Löser den svårare delen medan jag lyssnar efter tecken på ev krig mellan tonåringarna men peppar peppar så verkar det båda sams då de spelar nått spel på xbox.

Till sist då, dödsannonserna. Jag vet att jag inte är ensam om att sitta och titta igenom dessa. Småler för mig själv då jag tänker på det en patient berättade. Varje gång hon kommer till dödsannonserna tänker hon för sig själv "Vad bra att jag står med idag heller"

Jag lever än!

Det får väl summera litet denna söndagsförmiddag för mig. Jag lever än och jag kan nog också säga att jag lever ganska så bra.

Jag har väl äntlingen landat och funnit stabil grund under mig. Jag har läkt och lyft blicken. Tittar mer inom mig själv och utvecklas. Det som har stått ganska länge på paus börjar nu få tillåtelse att rulla igång igen. Det som jag saknat tid och möjlighet för tar jag igen nu. Utforska mig själv och testa gränser, se möjligheter och förbi svårigheterna.

Det ska regna idag men imorgon kan det lätta. Kanske jag kan gå ut en sväng mellan veterinärsbesöken med katten. Kanske jag bara sätter mig i soffan och tittar på dokumentärer eller slutför mitt Bond-maraton som jag påbörjade i somras. Kanske gör jag absolut INGENTING, fast det är högst osannolikt.

Just nu ladddar jag inför att få ena tonåringen att sluföra ett skolarbete (skyddsutrustningen på för det lär bli ett smärre krig) samt att förbereda dagens middag och morgondagens lunchlådor som ungarna ska ha med sig till skolan.

Att lämna och gå vidare

Idag är jag stark, vacker, tar bilder på mig själv och kan se att jag är faktiskt heeeeelt okej och behöver inte några filter.....jag duger precis som jag är

           

 MEN.........

Idag för ett år sedan gick det för långt. Det gick för långt och jag drog en gräns. 

Nu är det nog!!!

Idag för ett år sedan gick den psykiska misshandeln över till fysisk misshandel, ringa misshandel.

Idag för ett år sedan fick min dotter ringa 112 för att polis skulle komma till mitt hem då jag inte längre kände mig trygg.

Idag för ett år sedan började min resa att hitta mig själv,  bearbeta 18 års känslomässig berg-och dalbana, förlåta mig själv,  hitta mina styrkor och finna en stabil grund till mig och mina barn.

Under detta år som gått har jag varit på soc, relationsvåldcentrum och hos polis. Jag har suttit hos familjerätten och i tingsrätten. 

Jag har varit rädd, panikslagen, ledsen, gråtit mig till sömns, varit arg, rasande, tröstlös, envis och försökt att hitta den kvinna som jag velat vara, som jag vet har funnits någonstans djupt där inne.

Jag har lärt mig att det är inte bara att gå eller lämna en relation. Det är fan inte lätt någonstans.

Det går men det är sjukt jobbigt och du kommer alltid ifrågasätta dig om du har gjort rätt.

Jag vet idag att jag gjorde rätt. Jag räddade mig själv den dagen.  För den Fia som jag tycker om att vara fanns nästan inte kvar.  

3 utmattningsdepressioner senare så står jag nu på benen igen.

Jag har lämnat det sjuka, elaka och fula bakom mig. Jag känner ingen skam och jag har förlåtit mig själv för att jag inte lämnade tidigare.

Hoppet är det sista som överger människan.

Men jag släppte det gamla hoppet och sökte efter ett nytt hopp. En önskan om en bra och stabil framtid för mig och mina barn.

Nu är jag där. Jag kan skratta och vara galen, utan att få höra att jag är pinsam och inte har rätt att vara glad.

Jag kan träna och börja komma tillbaka till den träningsglada kvinna jag en gång var, utan att bli ifrågasatt om jag har flörtat eller bara letar efter något snyggt att titta på.

Jag kan gå ut med vänner och vara social utan att få dåligt samvete över att jag valt att göra det.

Jag skäms inte för den jag är, vill man inte vara med mig och den tokiga person jag är, så kan man alltid välja att inte vara med mig. 

Jag har lärt mig att jag är vacker, attraktiv och sexig. Jag har lärt mig att det går visst att kyssa mig och hålla om mig utan att få kommentarer om att jag har valkar, för stora bröst eller att jag faktiskt inte är klängig- jag älskar närhet

Jag har lärt mig att det finns män som tycker det är vackert med kurvor, som uppskattar en kvinna som vågar ta för sig- det finns inget skambelagt med det.

Jag har lärt mig att mina barn är så starka, modiga och helt fantastiska. De har växt, kommit ur ett medberoende och har utvecklats så otroligt mycket under det gångna året.

Jag älskar dom och är så otroligt stolt över dom.

Jag har sett vilket otroligt nätvärk av vänner och familj jag har omkring mig.

Jag har fått så mycket stöd från vänner och även från samhället.

Jag har fått lära mig att jag inte är ensam om det jag varit med om.

Det är inte mitt fel! Det var inte mitt fel! Och det handlar INTE om vems sätt som är rätt eller fel.

Det skulle ha handlat om ömsesidig respekt, ömhet och samarbete, att ge och att ta, visa uppskattning och ge styrka. 

Jag förtjänar något så mycket bättre än det som varit och jag kommer aldrig nedvärdera mig själv igen och vara "nöjd"

Jag är värd så mycket bättre!

Mina barn är värda så mycket bättre!

Jag blickar nu framåt och ser kortsiktiga mål. 

Det kommer att bli bra, jag kan stå rakryggad och jag kan ta för mig.