Mitt ledsna barn som inte syns

Jag sitter i bilen utanför skolans entré. Pappa har gått in för att hämta dig utanför ditt klassrum precis som han gör alla andra dagar.
Under tiden sitter jag i bilen och lyssnar på dokumentärer på Sveriges radio play och lägger patiens på mobilen.
Dörren till entrén öppnas och där står du och din pappa. Jag kan se att du är ledsen, att något har hänt som gjort dig väldigt upprörd och mycket ledsen.
Din pappa ler mot mig och ni kommer in i bilen och sätter er.
"Det har varit en jättebra dag i skolan sa fröken till mig" berättar pappa. "Hon sa ju att du arbetat på jättebra under alla lektioner och varit ute på rasterna, du är jätteduktig" säger pappa till dig.

Men jag ser det på dig, det är inte alls jättebra, något har hänt idag och du är väldigt ledsen. Din underläpp darrar och ögonen är glansiga. Du sitter och vrider på dina pinnar som du har plockat på dig under rasterna. Din älskade pinnar som du vårdar ömt för det är synd om dom. De har gått av från grenarna och blivit lämnade utanför. Du vill inte att någon ska lämnas utanför, varken människor, djur eller ting. Du kan se något vackert i pinne och vill ta hand om den och lägga den hemma i den växande högen av pinnar vid vår yttertrappa.

Du säger ingenting på vägen hem. Jag kör upp till vårt hus och stänger bilen. 
"Vad är det som är fel" frågar jag dig och stryker dig över kinden. Det rullar ner en tår och underläppen darrar mer. 
"Kan du berätta vad som har hänt idag" frågar jag och din pappa i baksätet märker nu också att något är fel.
"Ska pappa gå in i huset under tiden så kan du prata med mamma ifred" säger han till dig och du nickar.

Pappa går in i huset och kvar i bilen sitter du och jag. Tårarna rinner mer nu och du andas djupt med lätt darrande andetag.
Du ser så förtvivlat ledsen ut och något brister i mig. Jag går sönder när mitt barn är så ledsen.
"Det blev ingen bra dag, mamma"
Du gråter och böjer ner huvudet, vrider runt med pinnarna i händerna.
"Kan du berätta vad som inte var bra" undrar jag.

"Det är barnen, de bara bråkar, det känns som att de vill ha bråk. De väntar till rastvakterna har gått och sedan börjar dom"
"Barnen frågar vad som är fel på mig som springer runt med pinnar"
"Det är är så jobbigt när andra barnen pratar och fröken måste säga till dom hela tiden. Då måste jag koncentrera mig från början igen"
"På syslöjden var fröken tvungen att gå efter ett annat barn och då började de andra barnen göra sånt man inte får. Allvarligt mamma, det är inte okej!"
"Inte ens pennan fungerade när jag skulle skriva mitt namn så att jag skulle få hjälp, inget gick bra idag"
"Det är inte okej mamma att barnen retar varandra, allvarligt, det behövs mer vuxna på rasterna, det känns inte okej"
"Jag orkar inte mamma, jag är helt slut i huvudet, min hjärna orkar inte mer idag"
"Måste jag till skolan imorgon, mamma, det känns inte som att det kommer att bli bra"
"Jag har så ont i huvudet, alla pratar och skriker samtidigt"

Jag måste vända mig bort från dig och titta ut genom fönstret. Tårarna rinner på mig med. Jag tar åt mig av din smärta, känner hur ledsen och förtvivlat uppgiven du är. 
Du har hållit ihop hela dagen, lärare säger att du har haft en jättebra dag och arbetat väldigt flitigt hela tiden. Ingen ser att du är ledsen, att du varit på bristningsgränsen, att du är orolig på rasterna när du springer runt med dina pinnar, ingen ser det som jag ser nu.
Resterna av det barnet som jag lämnade på morgonen i skolan, en urvriden trasa till barn som är helt slut, uppgiven och ledsen.

Varför ska det vara så?

från https://www.livescience.coms

En utbränd förälder är ingen ovanlig syn i NPF-världen

Jag har gått in i den berömda väggen fyra gånger. 
Första gången var när jag som nyexaminerad sjuksköterska tog på mig alldeles för mycket arbete och min arbetsgivare tog tillfället i akt att utnyttja den inställningen istället för att bromsa upp mig. 

från http://bssb.be/society/moldova-transoceanic-soap-opera/

Andra gången var när Viggo fått sina diagnoser. 

Tredje gången när Alva fick sina diagnoser.

Fjärde gången, som även ledde till en utmattningsdepression med panikångest, var när barnen inte ville till skolan, Conny blev sjukskriven och jag fick brottas med myndigheter och alla möjliga människor för att mina barn och man skulle få den hjälpen de hade rätt till.

Just efter den där fjärde gången, bestämde jag mig för att jag ALDRIG igen skulle låta det gå så långt igen. Jag var tvungen att ta reda på hur jag brände ut min hjärna och hur jag skulle göra för att det inte skulle hända igen. 
Först och främst fick jag träna på att inte göra någonting. 

Min hjärna hade glömt bort hur man satte igång tvättmaskinen, glömde bort att betala räkningar, gav kroppen ångestsymtom när jag stod stilla i köer på Ica Maxi, gjorde mina fingrar fumliga så jag tappade saker hela tiden. Min hjärna hade sagt till mig ganska klart och tydligt att den orkade inte mer. Den var helt slut av att hela tiden hålla igång och ligga helst 20 steg före. Den behövde total återhämtning.

Första tiden låg jag mest och sov, jag försökte att inte se dammråttorna som rullade över golvet, ignorera den växande tvätthögen som behövde vikas och blunda för alla saker som låg framme. 
Jag fick använda insomningsläkemedel för att kunna somna, ångestdämpade för att få bort den värsta tyngden och smärtan i bröstet, antidepressiva för att klara av dagens viktigaste moment nämligen att komma upp ur sängen och klä på mig så att jag kunde få barnen till skolan samt orka laga mat till kvällen.

Jag kunde inte längre se på nyhetsprogram på tv eftersom att jag bröt ihop så fort det kom nyheter om olyckor, dödsfall eller katastrofer. Av samma anledningar kunde jag inte heller läsa tidningen. Jag bad Conny om att inte berätta om saker han läst på internet som involverade död, barn som for illa eller katastrofer. 
De första veckorna var jag i min egen kokong och Conny fick hjälpa till så gott han kunde med hjälp av de scheman jag gjort. 
Jag gick till terapeuten "Stöd" och pratade om allt som jag tyckte var så orättvist. Där fick jag beklaga mig och ösa ur mig min besvikelse över att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig.

Jag var inte längre den där lyckliga kvinnan som jag var när jag gifte mig, med stora framtidsdrömmar om familj, barn och en hygglig yrkeskarriär.  
Jag hade blivit ledsen, besviken, extremt känslosam och jag fick panikångest av minsta lilla stresspåslag. Numera kunde det räcka med att jag spillde ut mjölk över köksbordet för att jag skulle bryta ihop. 

Jag visste inte vem jag var eller vad jag ville.





Så tillsammans med terapeuten Stöd gjorde jag en plan. Jag skulle först börja med att lära mig att koppla av, slappna av och få hjärnan att gå ner i varv.
Terapeuten Stöd gav mig två stycken ljudfiler där en man berättar om hur man ska andas med magen och slappna av när man andas ut, slappna av muskelgrupper i olika steg tills man var helt avslappnad. Jag fick veta att det tar veckor innan hjärnan fattar att man ska slappna av och att jag måste lyssna på dessa ljudfiler varje dag för att det ska ge effekt.
Så jag lyssnade varje dag, på morgonen och på kvällen, och efter cirka tre veckor kunde jag för första gången känna hur min kropp och hjärna var helt avkopplade. Det var en helt fantastisk känsla. Att vara helt avslappnad och inte tänka på några krav överhuvudtaget.

från lajkat.se

Under min sjukskrivning var jag och Conny på Habiliteringen för barn och unga, där vi gick en kurs i Sociala berättelser och ritprat.
Psykologen som höll i kursen berättade för mig att det skulle hållas en utbildning för föräldrar till barn som har NPF. 
ACT för utbrända föräldrar eller som jag kallade det "stresshantering för utbrända mammor" som jag berättat om tidigare.

Jag började skriva ner om vad jag gick och tänkte på om dagarna, vad jag gjorde om dagarna för att se hur mycket det var och hur jag skulle kunna minska på dessa områden för att inte bränna ut mig igen.
Jag tänkte dela med mig av den listan jag gjorde som en turordning en vanlig dag, kanske ni kan känna igen er om ni är en funkisförälder också.

• när jag vaknade undrade jag "undrar vad barnen är på för humör idag?"
• medan jag förberedde frukost gick jag igenom medicinerna som barnen ska ha, var de ska äta frukost, hur jag ska få min man ur sängen, kommer barnen ens äta frukost, vad ska jag göra om de inte vill gå till skolan, hur långt ska jag kämpa innan jag får ge upp och ta ut VAB och stanna hemma?
• skuldkänslor för att jag kanske inte kommer att kunna jobba, känner mig som en dålig kollega som inte kan ställa upp p.g.a. min familj.
• väcker barnen och kollar av läget, beroende barnets humör får de sitta på olika ställen i huset och äta sin frukost och snabbt få i sig sin medicin.
• kollar att medicinen ger effekt innan jag vänder ryggen åt och åter igen ruskar om min man för att han ska komma upp ur sängen.
• tar fram kläder och väskor medan jag tänker igenom vilka lektioner som barnen har, kan det påverka om jag får dom till skolan, jag bygger upp stress i kroppen
• börjar förbereda barnen tidsmässigt hur lång tid det är kvar tills det är dags att klä på sig och åka till skolan
• två saker kan nu hända, antingen så klär de på sig eller (och som vanligast inträffade) barnen exploderar och vägrar, får ångest och gråter, skriker och slåss, hyperventilerar och mår illa.
• stresspåslag för mig, jag får ont i magen och tryck i bröstet, försöker övertala tillsammans med Conny men vi båda misslyckas oftast. 
• Conny får migrän av anspänningen och måste lägga sig, jag blir själv med två hysteriska barn. Måste ringa jobbet och ta ut VAB.
• åter igen extremt dålig samvete och en stor känsla av skuld och en misslyckande. Tittar ut och ser hur grannarna får iväg sina barn till skolan, utan att behöva släpa dom till bilen. Känner mig ännu mer misslyckad.
• om barnen ska vara hemma måste dagen planeras, de måste sysselsättas för att inte riva huset. Om barnen mår dåligt med ångest och ont i magen så är de lugna på förmiddagen i alla fall och jag behöver bara planera eftermiddagen och kvällen.
• ligga minst två eller tre steg före hela tiden under dagen, försöka se om jag kan avläsa när det är ett utbrott på gång, tänka på vad för mat som ska ätas, vem äter vilken mat, hålla kolla på tiderna när medicinen ska ges
• börja planera matveckan, vad finns det för mat hemma?
• går igenom kalendern, när var det dags för BUP, Habilitering, logoped, skolmöte och soc.möte.
• oro i magen, kommer det bli en ny orosanmälan för att jag inte får barnen till skolan, vad tror andra föräldrar om mig egentligen?
• tvättar och försöker hålla koll på att favoritkläderna blir tvättade först, oroar mig över vad som händer den dagen när kläderna går sönder, vad ska jag hitta för kläder då?
• gråter inombords över att mina barn inte mår bra, att de inte klarar av att vara i skolan, över att de ska behöva ha svårigheter och att det inte går lika lätt för dom som för andra barn
• går in på toaletten och gråter medan jag känner hur hoppet om ett normalt liv är väldigt långt borta
• löser 150 konflikter mellan barnen under dagen, löser 100 konflikter mellan barnen och deras pappa, löser 50 konflikter mellan mig och barnen
• ringer till försäkringskassan, habilitering, BUP, logoped och försöker se var och vad för hjälp jag kan få från dom olika instanserna. 
• läser skollagar, paragrafer om vad som är rätt och fel för mina barn.
• oroar mig för räkningar, kommer pengarna att räcka till denna månaden, vad kan vi spara in på, vad måste köpas och vad kan lagas och hålla ett tag till.
• börjar förbereda barnen för att det är skola nästa dag, peppa och uppmuntra, se om vi kan tillsammans komma fram till lösning på hur vi ska göra för att de ska vilja åka till skolan.
• tröstar ledsna barn som inte vill till skolan
• tröstar ledsna barn som både vill och inte vill ha kompisar
• försöker att stänga öronen när de där skriken i affekt kommer, dom där skriken som skär igenom allt
• oroar mig för om jag gör tillräckligt, är det något jag kan göra bättre eller annorlunda
• biter ihop och spänner mig ungefär 300 gånger om dagen för att inte explodera på mina barn och man
• får dåligt samvete för att jag inte är en glad, bullbakande mamma som åker på alla möjliga fritidsaktiviteter med barnen
• får dåligt samvete för att jag inte orkar
• anklagar mig själv för barnens svårigheter, det kanske är mitt fel ändå
• blir skogstokig på min man för att han inte kan klara av de självklaraste sakerna (som inte är så självklara för honom)
• får dåligt samvete för att jag blir skogstokig på min man
• blir ledsen för att jag inte kan göra saker för mig själv
• blir mer och mer isolerad från det sociala livet som jag egentligen älskar, jag tar bort mer och mer saker som JAG tycker om att göra eftersom att det inte går ihop med min familjs behov
• Hatar min familj och allt som har med NPF att göra
• får skuldkänslor för att jag precis kände att jag hatade min familj
• barnen ska lägga sig, förberedas i tid, hur kommer det att gå, hur lång tid kommer nattningen ta, hur många gånger kommer dom att ropa på mig inatt, kommer jag att få mer än fyra timmars sömn, kommer jag kunna jobba imorgon
• får dåligt samvete för att jag kanske inte kommer att kunna jobba imorgon heller
• blir arg och frustrerad över saker som jag inte kan styra
• går in på toaletten och gråter igen
• försöker få barnen i säng, de bråkar om vem jag ska lägga först, ingen vill att pappa ska lägga dom, Conny blir arg och besviken, måste lösa konflikter igen
• ena barnet ledsen och ångerfull över dagens konflikter, måste trösta, försäkra om att jag fortfarande älskar och aldrig kommer att lämna bort eller svika
• andra barnet gråter och har ångest, tänk om jorden går under inatt och bara det barnet överlever, vem ska trösta då? tänk om mamma och pappa dör på natten? tänk om någon att katterna dör? tänk om det börjar brinna på nedervåningen och vi alla brinner upp? tänk om.........                        Jag måste trösta och försäkra, lugna och dämpa, hålla om fast ändå inte hålla om, bita ihop för att jag inte ska suga åt mig barnets ångest och själv bryta ihop
• barnen sover, det är sent, jag går in på toaletten och gråter över ännu en misslyckad dag, min man kommer in, tror att det är hans fel att jag gråter, blir arg för att jag inte låter mig bli tröstad, för att jag vill vara ifred, lämnar honom utanför mina känslor
• kan inte somna, hjärnan går på högvarv, försöker förbereda morgondagen in i minsta detalj för att det ska kanske gå bättre, kanske att de är på bättre humör, kanske jag kan komma på en magisk lösning så att det onda i magen och huvudvärk och allt bara försvinner och de vill gå till skolan
• kan fortfarande inte somna, är så fruktansvärt trött men ligger spänd och bara vänder och vrider på mig
• kan till sist somna bara för att någon timme senare bli väckt av någon som gråter, någon som är vaken och inte kan somna om, någon som vill bli kliad på ryggen, någon som är hungrig, någon som tror att huset är fullt med ormar eller mördare, någon som drömmar mardrömmar, någon som har ont i magen och redan säger att det minsann inte blir någon skola imorgon
• jag har ont i magen, i bröstet, har huvudvärk och tryck över hela bröstkorgen, det känns som att det sitter en elefant på bröstkorgen och så fort jag försöker slappna av och tar ett djupt andetag så trycker elefanten ner sig ännu hårdare mot mig, jag får inte luft, känner mig stum i kroppen och hjälplös

Inte så konstigt att jag till sist föll ihop, att jag fick panikångest, att jag inte kunde koka potatis eller starta tvättmaskinen. Jag gjorde helt slut på mig själv.

Jag insåg att det här var inte rätt mot mig själv.

från https://weheartit.com/entry/62271708

Och jag började ta hand om mig själv, i små små steg, mot en liten gladare Fia.

Mot ett litet mer stabilt flygledartorn som så småningom inte lutade lika farligt längre.

Mot en mer harmonisk människa med nya mål, värderingar och livssyn.

Det har tagit över ett år att komma dit och jag är inte riktigt återställd ännu.

Men jag mår så mycket bättre med själv än vad jag gjort på länge.

Tyvärr är jag inte ensam om att vara en utbränd förälder till barn med NPF. Vi är många, alldeles för många och det saknas ett bra skyddsnät för oss föräldrar så att vi inte ska falla hårt mot marken.

Det finns ännu inget bra system för att kunna avlasta oss så att vi inte bränner ut oss när vi dagligen måste ha en kamp med våra barn mot skolor och olika instanser. 

En del föräldrar måste kämpa för att ens barn ska få utredning, för att barnet ska få en diagnos så att barnet till sist ska få den hjälp som behövs.

Men inte ens då är det säkert att barnet får hjälp. Då ska det kämpas mot skolor, överklaga mot försäkringskassa om man inte får vårdbidrag, kämpa mot det dåliga samvetet över att lämna sitt barn till skola, kortids eller avlastningshem, kämpa mot sin arbetsplats som kanske inte har överseende för all VAB och frånvaro eller förseningar på morgonen eller att man kanske måste lämna jobbet för att hämta barnet från skolan för att skolan inte kan hantera barnet. 

Att leta och söka efter hjälp och inte få någon.

Vi är så många föräldrar som mår fruktansvärt dåligt och inget har hänt ännu i vårt samhälle för att vi ska få stöd. För att våra barn ska få stöd.

Det är fruktansvärt.

Och det är inte en ovanlig syn i NPF-världen.

från www.cuteness.com

Hjälp! Mitt barn äter inte. Eller kan inte sluta äta.

från viforaldrar.se

När Viggo hade börjat medicinera mot sin ADHD märkte vi ganska snabbt att det påverkade hans aptit. 
Före medicin så hade Viggo ingen direkt mättnadskänsla och han var törstig hela tiden. 

Viggo före ADHD mediciner
och diagnoser

Jag var orolig för diabetes men några enkla prover visade att så inte var fallet. Han kände helt inte när han var mätt eller att han hade druckit tillräckligt.

Båda mina barn var väldigt duktiga på att äta när det var små. Det enda som var med Viggo var att han inte ville att maten blev blandad eller att han fick grytor. Däremot gick gratänger alltid bra.









Alva har alltid testat maten och hon är en riktig gourmet. Jag minns när hon skulle skriva till skolmatsalen om vad för mat hon saknade kom detta upp på hennes lista;
-kungskrabba
-hummer
-halstrad pilgrimsmussla
-kräftor
-blodig entrecote med bearnaisesås
-broccoli som inte är mosiga
-riktigt potatismos
-vällagad kalops med mycket morötter
-ugnsstekt lax med citronsås
-panerad torsk, inte fiskpinnar
-mozarela med balsamvinäger
Hon tyckte också att det kunde vara trevligt med litet lugn bakgrundsmusik i matsalen.

Viggo har alltid älskat grönsaker, alla sorts grönsaker, råa som tillagade och jag har aldrig haft problem med att få honom att äta frukt.
Snabbmat har inte riktigt gott hem hos dom även fast de någon gång kan äta hamburgare eller pizza. Men de föredrar att vi gör dom själva.
Problemet var som sagt att Viggo var hungrig hela tiden men nöjde sig med grönsaker eller frukt som mellanmål.

När han då slutade äta när han började med sin medicin fick jag ett helt nytt problem. Hur får man en 4-åring att förstå att han måste äta fast han inte är hungrig eller sugen på mat?
Han ville inte ens ha bullar, kakor eller chips, som jag i ren desperation tog fram för att han skulle få i sig någonting. 
Han rasade i vikt och blev allt smalare. Min lilla pojke som haft så runda mjuka kinder blev tunn och mager.

Viggo efter ca 6 månader med ADHD-medcin

Frukost fick jag alltid i honom då han åt den före han fick sin medicin.
Var han utan medicin så kunde han inte sitta still och äta utan då tog han en tugga, sprang runt matbordet två varv innan han tog nästa tugga.
Det såg ut som vi haft ett matkrig efter dessa måltider.

På BUP hade vi en väldigt bra sjuksköterska, vi kallar henne Anne.
Jag fick tips på att ha grädde och smör i maten, göra proteinberikade smoothies och inga lättprodukter skulle ges till Viggo.
Det blev hans favoritmat som serverades, oftast pannkakor och pasta.

Att jag alltid gav honom hans favoritmat för att han skulle tillgodose sig sitt näringsbehov, sågs inte alltid med blida ögon från omgivningen. Inte heller det att han inte behövde sitta med vid matbordet utan kunde sitta i soffan framför tv:n eller med sin surfplatta vid bordet. Jag tillät det eftersom att han då kunde äta när han hade något att titta på.

Jag minns en gång när det var en större tillställning där många av de närmsta var samlade och det skulle ätas söndagsmiddag. 
Viggo ville inte sitta med vid bordet. Det var för många som satt vid bordet. Vi var inte hemma. Det spelade ingen roll att han kände alla som satt med vid bordet, han kände sig obekväm av att det var flera som satt där och han blev snabbt orolig.
Som nybliven funkis-förälder så ville jag göra omgivningen till lags och satt och trugade och försökte få min son att äta. Han sa bestämt att han inte var hungrig och ville titta på sin surfplatta i ett annat rum. Jag förstod inte då hur viktigt det är för honom att få gå undan när det är för mycket intryck. Så jag fortsatte med att tjata och lirka för att han skulle åtminstone smaka på maten.
Till sist är det någon som kläcker ur sig
"låt han vara utan mat så ska du se att han nog äter när han blir hungrig. Det där med surfplatta är bara att skämma bort honom"

Jag bröt ihop! Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag kände mig totalt värdelös och så arg på omgivningen som INTE kunde FÖRSTÅ. 
Jag hade en liten pojke som nästan var bara skinn och ben. Skulle jag låta honom svälta? Han känner ju ingen hunger. 
Det funkar inte att bara låta honom vara och tro att han helt plötsligt kommer att äta. Surfplattan var det enda som gjorde att han kunde sitta still så att jag kunde mata honom så att han fick i sig någonting. 
Men man ska ju inte mata en fyraåring, då skämmer man bort honom och han kommer aldrig att lära sig att äta som en ordentlig människa.

Läkaren på BUP såg att Viggo blev att tunnare och skrev ut recept på näringsdrycker. Efter att ha provsmakat några olika föll Viggo för den med chokladsmak.

Viggo och hans näringsdryck
och surfplatta.

Äntligen fick han i sig näring. Vi skickade med dessa till förskolan också eftersom att han behövde få i sig näring där med. Han åt dock mellanmålen med frukt och grönsaker. 

Jag fick laga olika sorters mat när vi skulle äta hemma. Oftast var det pannkakor, pasta eller ugnsstekt potatis, potatismos eller pommes som Viggo åt. Ibland kunde jag få i honom stekt eller kokt ägg.

Det är en oerhört stressande känsla när ens barn inte äter eller går upp i vikt. Man ska ju inte låta sitt barn svälta. Det blev även andra problem såsom förstoppning, huvudvärk och trötthet som följd av att inte kosten fungerade som den skulle.


Jag vet inte hur många olika saker jag testat att ha i en smoothie för att Viggo skulle vilja dricka den. Till sist blev det med glass i så drack han upp allt.
Snabbt var omgivningen på mig att jag kunde väl ändå inte ge barnet glass till frukost.
Men ärligt talat......skit på er, tänkte jag då. Mitt barn, mina regler, sköt er själva, era rövhattar.
Nä så sa jag inte, då, men jag tänkte det.

När vi skulle åka bort så hade vi alltid en väska packad med sånt som Viggo kunde äta. Näringsdrycker, kvarg till smoothies, proteinpulver, pastaskruvar och makaroner och nu även bacon. 
Men så inträffade en smärre katastrof. Det företaget som gjorde näringsdryck fick för sig att ändra förpackningen. Från att ha varit i ett litet tetra förpackning så skulle näringsdrycken numera komma i en plastflaska.
Och då tog det stopp för min son. Förpackningen så inte likadan ut så då smakade inte innehållet likadant. 
Det kvittade att han smakade på det, han hävdade bestämt att det inte var gott och han vägrade dricka.
I samma veva började Alva medicinera för sin ADHD och gick ner i vikt då hon inte heller hade någon aptit. Ett tag kunde hon knappt dricka med risk för vätskebrist.

Inte mager men väldigt smal

Nu fick min hjärna arbeta på högvarv. Jag gick in i rollen som flygledare och insåg att jag måste komma på ett sätt att få fram bästa möjliga bränsle till mina plan för att dom överhuvudtaget skulle ha någon energi att kunna flyga och kunna ta instruktioner om navigering.






Barnen älskade djur och de tyckte om att baka pepparkakor.
De tyckte om rostat bröd med mycket smör. Så fram med alla pepparkaksformar som fanns, göra olika figurer i rostat bröd och då blev det roligare att äta och de fick i sig några extra brödbitar till frukosten. 
Alva tyckte inte om standardmjölken då hon tyckte den smakade grädde. Men chokladsmak tyckte hon om. Så oboy blev det till att dricka på morgonen. 
Värre var det mitt på dagen. Då var medicinen mest effektiv och barnen inte ett dugg hungriga. Men grönsaker och frukt kunde jag lirka i dom.
Så jag köpte vaniljkvarg som de kunde dippa äppelbitar i, det fanns proteinpudding med vaniljsmak som funkade som god vaniljsås. 

Maten blir roligare
att äta om den ser
ut som ett djur.

Jag gjorde guacamole och rörde i proteinpulver i den. Jag gjorde dippar och såser på kvarg och rörde i olivolja. 
Till middag blev det rakt av önskekost. Alva fick ugnsrostade rotsaker och potatis, gräddsåser och någon blodig köttbit till det. 
Viggo fick pannkakor (med proteinpulver i) vispad grädde och sylt. 
Till kvällsmat blev det smoothie där jag lyckats få i äggvita eller proteinpulver, glass (riktig gräddglass) och spenat och frysta bär.








Jag köpte tallrikar som var indelade i fack för att maten inte skulle blandas. 
Det har tagit många år för barnen att acceptera att såsen kan röra vid den övriga maten på tallriken. 
Det var många besök på BUP med vägning och mätning för att ha koll på tillväxtkurvorna.
Och äntligen började barnen att gå upp i vikt.

Det var lugnt i ett år ungefär men sedan var vi tvungna att byta ADHD-medicin. Och nu blev det åt andra hållet. Barnen var hungriga HELA TIDEN.
Det var smörgåsar, mängder med pasta och potatis och ett evigt tjat om "när ska vi äta" "jag är hungrig NU"
Nu gick dom upp i vikt, fort och för mycket. 

Jag kände mig knäckt. Under flera år hade jag fått truga med maten, nu skulle jag hålla igen med den. Varför kan det inte bara vara bra någon enda jävla gång! Viggo kunde vakna flera gånger på nätterna och skrika att han var hungrig och ville ha smörgås och mjölk, eller pannkakor och glass.

Jag fick nu byta ut allt till lättprodukter. Hitta alternativ till pasta, hälsosammare bröd, mer mellis som var mättande men som inte påverkade vikten.
Jag läste artiklar på nätet om barn och kost. 

Men den största utmaningen var nu att få barnen att pröva på ny kost.
För det är som så, att när ADHD medicinen fungerar, blir det autistiska mer framträdande. Och i mina barns fall blev det då att konsistensen på maten påverkade dom något oerhört. Kändes det inte som vanligt i munnen så åt dom inte det. 

Jag fick rensa ur skåpen från allt som kunde ge en sockerkick. För var det något som barnen hade börjat med nu så var det skåpätning. Jag minns en morgon då Alva hade lyckats dricka sirap. Hon var så sötsugen. Jag kan ju säga att hon mådde ganska så illa. 
Viggo åt tills han fick ont i magen och mådde illa. Han kunde inte stoppa sig i tid. Och hur i hela friden får man ett barn att sluta äta som är jättehungrig och inte känner när det är nog?

Vi fick träffa en dietist som gav råd och tips på hur man kunde ersätta det barnen ville äta mot sånt som var mer hälsosamt.
Numera har vi ingen oboy hemma, kex och kakor får aldrig ligga i skåp, blir det godis eller chips kvar från en lördag måste jag förpacka och gömma dom väl. 
Vi köper sällan stora påsar chips utan istället små påsar, läsk köps inte i 2 liters flaskor utan nu blir det var sin burk. 
Tack och lov att barnen tycker om grönsaker med dip och kan vara riktigt nöjda med att få det på en myskväll istället för chips och godis.

Det problem som jag har fortfarande är att hitta alternativ till pasta, ris och potatis samt att få i Viggo protein. Han vägrar kött, fisk och fågel. Ibland går det bra med ägg eller bacon. Men det ska vara så knaprigt som möjligt för att han överhuvudtaget ska vilja smaka på det.
Vi har testat bönpasta, linspasta, kikärtspasta, fullkornsprodukter och knäckebröd.
Barnen har gett tummen upp för kålrotspasta och vi ska snart testa med morötter. Jag har köpt en slags rivmaskin som gör pasta av grönsaker. 
Vi ska pröva blomkålsris och sonen har smakat på tofu som han inte riktigt visste om det var gott eller äckligt. 

Som det är idag äter barnen bra till frukost och okej till lunch. Till middag finns det alltid minst 2 alternativ så att de får en hel måltid under dagen. 
Vi har lyckats minska smörgåsar och gått över till mer frukt och grönsaker.

Viggo börjar bli såpass stor att han förstår att man inte kan äta hela tiden och kan numera vänta tills maten är klar utan att hamna i en låsning. Alva vet också med sig om vikten att äta i skolan eller mitt på dagen fast man inte är hungrig. Hon tycker dock att det är jobbigt att vara så sötsugen.
ADHD hjärna tycker ju om snabba belöningar vilket socker ger så det är inte konstigt att hon har ett sådant sug. 

Båda barnen har specialkost i skolan vilket man får när man visar upp ett läkarintyg på det.
Men ärligt! Potatisbullar, makaroner och köttbullar, fiskpinnar och potatis eller någon gång pannkakor.......inte direkt så mycket variation och barnen tröttnar fort på denna kost. Dock finns det en fin salladsbuffé och både Alva och Viggo tar ifrån den när det inte finns någon mat som de vill ha.

Men fortfarande måste jag kolla vad vi ska äta, vad jag kan byta ut mot hälsosammare och sedan träna barnen på att man kan vara hungrig utan att "dö". Jag måste hjälpa Viggo att stanna upp efter att han ätit och inse att magen inte ryms mer mat, att sluta äta i tid.

Det är ett evigt pyssel och en källa till stress och irritation. Jag planerar varje vecka med vad som ska ätas och förbereda barnen på vad som ska serveras.
Jag sitter ibland fortfarande och letar efter artiklar och böcker kring barn och mat och det finns hur mycket som helst. Men inte direkt riktad till barn som har NPF.

Hejja till alla er andra funkisföräldrar som sitter och kämpar med maten varje dag. Ni är inte ensamma 💓



Roligt från Viggo 9 år

Jag sitter och tittar på youtube klipp med små barn som skrattar.
Jag- åh nu blir jag sugen på en bäbis.
Viggo tittar på mig med lätt äcklad blick
-Ska du verkligen äta bäbisar, mamma?

Vem fan tror du att du är, som anser dig ha rätten att slå mitt barn?

Barn som far illa är det värsta jag vet. Jag blir illamående när jag får höra att barn kan behöva smisk för att lära sig. Att ouppfostrade barn behöver ordentliga tillrättavisningar, en dask på rumpan är ingen fara.

Men vart går gränsen då, undrar jag, för dessa människor. Om en dask är ingen fara, kanske de en dag tycker att en örfil eller att ruska om är okej.

Jag har noll tolerans. Jag kan ta tag i mina barn men aldrig att jag skulle slå dom. Och jag kan inte se hur aga/slag/lusing eller vad man nu vill kalla det, kan ge några som helst resultat i uppfostringssyfte. 

Det handlar bara om rent maktutövande i mina ögon.

Och det skapar bara rädsla, sorg, skam och i värsta fall att barnet i vuxen ålder, fortsätter med detta föråldrade sätt att bemöta sina och andras barn.

bris.se

För flera år sedan råkade mitt barn ut för detta när vi var bortbjudna.
Det blev en konflikt, så som det kan bli, som ledde till utbrott och låsning hos barnet.
Jag hade bara gått till ett annat rum för att andas. 

Det där djupa andetaget för att inte själv explodera på mitt barn som är helt tvärt emot allt jag säger eller föreslår. Kläderna kliar och gör ont och barnets låsning är ett faktum.

För att orka, för att inte själv sjunka ner på barnets nivå, går jag ut ur rummet och tar ett djupt andetag.

Då hör jag ett annat skrik. Ett skrik som betyder smärta. 

Ett skrik som får mina samtliga mammainstinkter att spänna varenda muskel i min kropp.

Skriket väcker oron och skräcken, vad har hänt? 

Jag rusar in i rummet. Mitt barn står och gråter, ledset och smärtsamt.

Mitt älskade barn!

Du står och håller dig för din kind och du tittar på mig med förtvivlan och skräck i blicken. Det står en annan vuxen i rummet. En annan vuxen som är röd i ansiktet av ilska. En vuxen person som skriker åt mitt fyra år gamla barn

-du ska inte säga åt mig att hålla käften och slå mig, för då!

från theimgrum.com

Jag ser svart, en ilska jag aldrig känt förut blossar ut i mitt bröst och det känns som att något går sönder i mig.

"Slog du mitt barn? Slog du mitt barn?" Jag spänner ögonen i den andra personen. 

Jag möter en flackande blick och förklaringar om att barn absolut inte ska få bete sig hur som helst. Att någon måste se till att sätta gränser och visa att vuxna bestämmer och ska respekteras.
I det ögonblicket krymper den personen till en liten lort i mina ögon. 
Den personen har just blivit av med rätten att få någon som helst hänsyn eller förstående från mig. Den personen har förbrukat sin rätt att någonsin få vara med mig eller mina barn.

Jag tar mitt barn i famnen. Jag håller om och tröstar. 

Mitt barn, som undrar vad som hänt, varför blev hen slagen, vad hade hen gjort för att få en örfil.

Där på golvet, med mitt älskade barn i famnen, talar jag högt och tydligt om att INGEN har rätt att slå hen, ingen har rätt att röra hen på ett kränkande sätt, ingen har rätt att slå en annan person.

Den andra vuxne i rummet exploderar.

"Sitter du och försvarar hens beteende? Ska du säga till hen att JAG gjorde fel" skriks det över mitt huvud.

Jag tittar på den andra personen som ska vara vuxen och svarar bara

"Du gjorde FEL! Du måste lära dig förstå vad det innebär med ett barn med diagnoser." 

Jag tog mina barn och åkte hem.

Mitt barn minns fortfarande denna händelsen. 

Vi har pratat om händelsen med en handläggare på socialen, när vi var där för en första utredning och även under den andra utredningen, då mitt barn själv tog upp det.

Jag gjorde helt klart att denna personen inte kommer att vara själv med mitt barn igen. Träffas kommer de göra, för det vill mitt barn. Mitt barn vill fortsätta kunna leka och umgås. Mitt kloka barn anser att alla ska få en andra chans. Men de kommer aldrig att vara ensamma i samma rum. Vilket handläggaren också poängterade, att den vuxne inte bör lämnas ensam med mitt barn då den personen inte kan kontrollera sig när barnet hamnar i affekt eller får utbrott. Även fina psykologen på BUP och snälla kuratorn har pratat med mitt barn om detta.

Och mitt barn har heller aldrig varit ensam med den personen igen. Vi träffas inte lika ofta som förut.

Jag har under mina möten med min psykoterapeut fått bearbeta händelsen då den gjorde en sådant stort avtryck i mig. Jag kände mig som en svikare gentemot mitt barn. Jag hade inte skyddat hen.

Jag har fått träna på att hantera skuldkänslor och jag har fått gå igenom ett sorgearbete då den andre vuxne inte var den jag trodde.

Jag har fått utstå kritik för detta från andra människor i den vuxnes omgivning.

Jag har fått höra att en lusing inte skadar ett barn, det behövs för att markera när barnet gör något som är fel. 

Jag har fått höra att en örfil inte förstör en barndom.

Jag har fått höra att jag överreagerar.

Andra har minsann fått en smäll eller två och det har blivit människor av dom med.

Men mitt barn lärde sig bara att den vuxne personen är opålitlig, kan snabbt svänga i sitt humör, blev skrämd av den vuxne och sårad.

Mitt barn lärde sig inte att kläder inte gör ont, att man inte ska säga emot, att man inte får svära. Rädsla och smärta lärde hen sig.

Jag lär mina barn att be om ursäkt när de gjort fel.

Jag lär mina barn att förstå rätt och fel, EFTER att de har lugnat ned sig och är mottagliga.

Jag väljer mina strider med mina barn då jag vet att det bara blir ett fruktansvärt kaos om jag ska förklara när de är som mest upprörda och inte hör vad jag säger.

Jag lyssnar på deras ilska som kommer i jobbiga uttryck som

" jag hoppas du får cancer och dör"

" ska jag kasta en kniv i huvudet på dig"

" du är den jävligaste kärring som finns"

" jag hatar dig, håll käften"

spark eller slag, saker som går sönder, självskadebeteende och sedan den enorma ångesten över vad som sagts och gjorts efteråt.

från hant.se

Jag finns där, jag stöttar efteråt och tröstar, visar att jag inte hatar eller slutat att älska. Jag finns där som en stabil vuxen och visar efteråt vilken väg dom ska gå om det blir fel igen. 






Det är provocerande, inget snack om saken. 
Men jag har lärt mig att inte ta åt mig. Barnet känner så här i stunden och kan inte kontrollera sig. 

För om de hade kunnat sköta sig och göra rätt så hade de gjort det. 

Jag vet att de behöver mycket stöd och tusen gånger kärlek efter sina utbrott. För då är dom rädda och små, oroliga och ångestfyllda, ledsna och hatar sig själva.

Min rädsla är att någon annan kommer slå dom, för att tillrättavisa, för att lära dom en läxa. För att dom inte har tålamodet eller kunskapen för att kunna bemöta barnen på rätt sätt.
Jag är rädd för att de ska utsättas för fasthållning.
Jag gör allt jag kan för att skydda dom.

Aldrig någonsin att jag skulle slå dom, ALDRIG!

Jag klarar knappt av mina barn utan deras och mina mediciner........

Jo, jag klarar dom men det är inte en enda lugn stund från det dom vaknar tills medicinen ger effekt. 
När väl medicinen ger effekt så blir det autistiska mer tydligt vilket i sonen fall är samma som mer oro, vill vara nära mig hela tiden och stort behov att prata oavbrutet om allt han ser på mobil, hört i skolan eller allmänt om allt i världen och rymden.
I dotterns fall blir det irritation över kläder som gör ont, att det inte blir som hon har tänkt sig och om något oförberett händer t.ex. ett program blir inställt på tv och hennes värld går under.

Igår kväll hade jag mycket svårt att somna. Det gick liksom bara inte. Min hjärna kunde inte gå ner i varv och det hjälpte inte ens med mina avslappningsövningar.

Till sist gick jag ner i köket och tog en insomningstablett.

Det var riktigt vackert ute med fullmånen och det klara svarta himlen med alla dess stjärnor. Strax efter midnatt gick jag och la mig och somnade efter en halvtimme.





Cirka tre timmar senare vaknar jag av att Viggo ropar. Han har vaknat och är orolig. Conny hämtar honom och han får ligga mellan oss i sängen. Men han somnar inte om. Var tionde minut frågar han hur långt det är kvar tills det är morgon. När klockan är halv fyra på morgonen ger jag upp. Det blir ingen mer sömn. 
Då Conny ska jobba idag så är det jag som tar Viggo och börjar göra i ordning gosedjur, kuddar och täcken som ska följa med oss ner. Precis när vi står vid trappavsatsen hör jag Alva ropa på mig. 
" Är det morgon nu mamma?"
"Nej Alva sov du en stund till" svarar jag men hon kommer redan ut från sitt sovrum med täcken, kuddar och gosedjur.
" Jag är hungrig" säger hon och gäspar stort.
"Jag är också hungrig" säger Viggo, "jag vill ha glass och pannkaka till frukost".

Jag vet att om jag säger nu nej till glass och pannkakor till frukost så kommer den första härdsmältan att starta. Jag kan inte heller säga att glassen eller äggen är slut för det blir ändå en katastrof för sonen. 

Lägg till bildtext

Efter att hjärnan försökt att komma igång så säger jag till sist"vet du vad, jag tänkte vi skulle äta pannkaka till lunch och så kan du äta rostad macka nu på morgonen. Och förresten så är det ju ikväll du och Alva ska gå ut och spöka och få godis. Vad vill du vara utklädd till?"
"jaaaa" säger Viggo lyckligt. " Jag vill vara pickachu eller en pumpa"






Jag känner mig lättad. Jag lyckades avleda honom och inget utbrott.
Alva pratar oavbrutet och börjar ta fram vassa knivar, glas, sätter på spisen innan jag hinner hejda henne.
" men jag är hungrig NUUUU" skriker Alva.
"Snälla Alva" säger jag, "vi har precis kommit ner, det tar fem minuter och så är din smörgås klar med juice. Vad vill du se på tv?"
Hon stampar argt till tv och säger att hon vill se på Scooby Doh.
Jag kopplar ihop tv och dator och får fram dom gamla avsnitten som hon vill se och startar igång det.

Snabbt ut i köket och jag känner hur stressen börjar gro i bröstkorgen.
Klockan är knappt fyra på morgonen. Det är för tidigt att ge dom deras mediciner mot ADHD nu. Jag måste vänta minst i två timmar. Det kanske går och dom kanske är litet trötta den är gången så att det inte blir konflikter.
Jag rostar och brer mackor på löpande band medan jag hela tiden har ett öga och öra på barnen. Tack och lov för att vi har en öppen planlösning för annars hade jag fått ta med brödrost och pålägg till vardagsrummet och göra frukosten där.

När Alva inte har medicin som hjälper henne att bromsa upp så är det svordomar, helt impulsstyrd och exploderar över minsta lilla sak. Det som är jobbigast för henne är ljud och dofter på morgonen som hon reagerar starkt över.
Viggo är superhyperaktiv. Crazyfrog eller duracellkaninen är inget jämfört med min son. Han hoppar och studsar runt överallt samtidigt som han viftar med sin plastpinnar som han alltid måste ha med sig när han ska röra på sig. Han går upp på min crosstrainer och trampar frenetiskt ett par minuter, hoppar runt igen och göra olika ljud, låtsasfäktas och sedan kommer paniken. 
Det saknas en av hans plastpinnar och han skriker rakt ut då den för honom är borta för alltid eftersom att han inte kan se den på en gång.

Alva exploderar.

depositphotos.com

"håll käften ditt jävla rövhål, du kan för fan inte skrika för din jävla pinne är borta hela tiden. Håll kääääääffftten!!!!!"

Hon rusar mot honom. Jag släpper vad jag har för händer och ställer mig i vägen med ryggen mot henne. Hon ger mig att par slag över ryggen innan hon sätter sig surt i soffan igen.


"Lugn Viggo, jag ska hitta din pinne" säger jag medan jag vänder upp och ner på soffan där han brukar rada upp dom. Mellan två dynor hade den hamnat och som genom ett trolleri är han jätteglad och fortsätter med att hoppa och börjar nu nynna på någon liten melodi.
Jag går tillbaka till köksbänken och har snart brett färdigt smörgåsarna. 
Överlägger med mig själv om det kommer att gå att sitta vid köksbordet och äta frukost eller om jag på en gång ska låta dom äta i soffan framför TV.
Det blir tv, jag är trött och jag har inte ett dugg energi för att ta konflikter om att sitta vid matbordet och inte framför tv.

Jag ska precis lyfta upp brickan med frukosten på när jag ser att Alva biter ihop och är på väg att explodera.
Ställer snabbt ner brickan och går fram. Jag hinner dock inte hejda explosion nummer två.
"kan han inte för helvete hålla kääääääften!!!!!"
"vadå jag sjunger bara" svarar Viggo och viftar ännu mer med sina pinnar medans han dansar runt köksbordet.
"Snälla Viggo" säger jag, "kan du försöka att leka med dina pinnar utan att sjunga, det gör ont i Alvas öron"
"Hon är så jävla otrevlig, hon är så dum" säger Viggo då men slutar att sjunga.
Alva däremot är högröd i ansiktet och blir vansinnig.
Jag ställer mig i vägen för att hon inte ska kasta sig över sin lillebror. Jag hinner parera bort slaget som är på väg mot mitt ansiktet men när hon satt sig i soffan får jag en rejäl spark mot revbenen. 

Nu bränner tårarna bakom ögonlocken och jag försöker mig på att ge henne "dödsblicken" som hon kallar den. 






Hon hajjar till men är fortfarande arg och spark nummer två som hon laddat upp kommer inte iväg utan hon slänger sig argt på magen i soffan.

"nu vill jag att ni sitter tysta i 15 sekunder medans jag hämtar frukosten så vi kan äta den tillsammans"säger jag".


"långsamma mamma-sekunder och inte supersnabba barnsekunder" tillägger jag, för jag vet att dom båda sitter tyst och räknar och kommer flippa ut om jag inte står där med brickan innan det gått dom där sekunderna.

Jag tar långa kliv med köket med ögonen i nacken är på barnen i soffan. De sitter surt i var sin hörna men de tittar inte på varandra. 
Bra!
Jag tar brickan och skyndar tillbaka och dukar fram frukosten.
Huvudet känns som det är fyllt med bomull, jag antar att insomningstabletten inte riktigt har hunnit gå ur kroppen ännu.
Vi äter under tystnad och de är jättehungriga. De har liksom inte mättnadskänsla någon av dom utan kan äta tills det gör ont.
När Alva efter fyra smörgåsar ber om fler, säger jag att hon måste vänta ett tag innan hon äter mer för annars kan hon må illa.
I samma stund inser jag mitt misstag och Alva exploderar.
"men jag är hungrig. Du älskar för fan inte mig. Du älskar bara lilla jävla Viggo. Jag ska fan inte vänta i någon jävla evighet" skriker hon åt mig.
"nej du ska verkligen inte behöva svälta, det har du rätt i. Vad sägs om att jag gör smörgåsar till dig om 10 minuter?"
"Okej" svarar hon och tar fram sin mobil och börjar titta på Youtube.
Jag svär åt mig själv. Jag kan inte säga "om ett tag" eller "snart" eller "om en stund" till ett barn som har noll begrepp om tidsuppfattning.

"men för fan, kan du lyfta på din jävla feta rumpa då" fräser hon åt mig plötsligt. Jag sitter på en flik av hennes täcke. 
"vet du, jag blir faktiskt ledsen när du säger så. Du måste försöka tänka på hur du pratar Alva", säger jag.
Jag ska resa mig upp för att fixa smörgåsarna och får en spark i sidan.
Jag slår undan hennes ben med min hand för att hon inte ska träffa mitt nyopererade knä, tyvärr så tar min hand halvvägs upp på hennes lår. Ingen hård smäll men tillräckligt för att hon ska bli vansinnig och försöker hoppa på mig.

Jag tar henne om armarna och sätter henne bestämt ner i soffan. 
"vill du träna på att göra smörgåsarna själv så du kan göra frukost på egen hand sedan?" undrar jag och backar snabbt tre steg.
"får jag det" frågar hon glatt och går ut i köket.

                 Avledning - ADHD 
                             1 - 0



Jag sneglar på klockan och får ont i magen. Jag måste vänta en timme till innan jag kan ge dom medicinerna. Hur ska jag orka! 
Det knyter sig i magen och det ångest-illamåendet slår igång. Jag blundar och försöker andas långsamma andetag så att inte mina hjärna lurar kroppen till att tro att jag ska ha ångest.

Inte nu! Jag går till medicin skåpet och tar mina mediciner. 
Efter ett kort överläggande med mig själv så tar jag en halv sobril också. 
Jag måste orka i (kollar klockan) 55 minuter till.
Jag sitter i soffan mellan barnen som äntligen är stilla och tittar uppmärksamt på tv. 



Då sätter Viggo igång sin mobil och ljudnivån är jättehög. 
Han själv hoppar till och blir jätterädd för det plötsliga ljudet, Alva blir jättearg för att hon får ont i huvudet och börjar skrika.

Och innan jag hinner riktigt med, så har jag fått en spark mot höften från Alva och Viggo vifta till med en plastpinne i huvudet på mig.









Nu exploderar jag! Nu får det för fan vara nog!
Jag ORKAR INTE! 

"Nu går jag och ni rör er inte ur fläcken tills jag kommer tillbaka. Jag är borta i två minuter och jag hör er hela tiden. Det är nu totalt förbjudet att titta på varandra. Är det förstått?" 
Jag har "dödsblicken" x 100 när jag spänner ögonen i dom. Viggo kryper ihop och gömmer sig under filten och Alva känner sig väldigt besvärad.
När jag förstått att informationen gått in så går jag ut i hallen. 



Tårarna bara väller fram nu. Med skakiga händer tar jag fram mitt "akut-kit" som jag alltid har i min väska. En liten pillerask med sobril, cigaretter och en tändare.

Med skakiga händer tar jag fram en cigarett och tändaren, går ut på trappan vid tvättstugan. Det är iskallt ute och frost. Fortfarande fullmåne men himlen börjar bli vackert rosa och lila när solens strålar börjar anas ovanför grannens tak.
Jag huttrar och röker min cigarett. 
I huvudet virvlar skuld, ilska, sorg, hat och kärlek. Allt på en och samma gång. 

Jag känner mig så jävla misslyckad som mamma just där och då. 
Jag orkar inte med dom, jag orkar inte med det finaste jag har och de som jag älskar mest av allt.

Men jag orkar ändå! Jag måste det.

lessonslearndinlife.com

Nikotinet går upp i hjärnan och jag känner hur jag slappnar av och lugnet löser upp knuten i magen och i bröstet.
Jag fimpar snabbt i gruset och går in. Det är helt tyst i huset. Jag ser barnens reflektioner i glaset från vitrinskåpet. De sitter precis som jag lämnade dom. långt ifrån varandra och de varken pratar eller tittar på varandra.





Jag går in i badrummet, borstar tänderna och tvättar händerna.
Det finns ingen värre doft än nyrökt människa. Knäppt, jag vet, men jag tycker inte själv om doften.

Jag går ut i köket. Klockan är 05.30. Okej, det är litet tidigt men det tar tid innan medicinen ger effekt.
Jag tar fram barnens mediciner och ger dom tabletterna.

Sedan sitter jag mellan dom igen medans Scooby Doh och Shaggy spanar runt efter varulvar och vampyrer.
Pulsen går ner i varv och trycket i bröstet är helt borta nu.

Plötsligt lägger Alva armarna om min hals och kramar om mig hårt.
"Förlåt mamma" viskar hon i mitt öra. "Blev du ledsen?"
"Ja Alva jag blev ledsen. Orden gör ont på mig", svarar jag och håller om henne.
"Jag älskar dig mamma, jättemycket. Jag förstår inte att du står ut med mig. Jag kan ju vara så hemsk" säger hon och kramar om mig ännu hårdare.
Viggo flyttar sig närmare och vill också ha en kram, på sitt sätt, från sidan. Men jag får faktiskt en puss på kinden och det är inte ofta det händer. Det får jag bara när han ser att jag har varit ledsen eller upprörd.

Vi sitter där i soffan, 25 minuter efter att de har fått sina mediciner, håller om varandra och tittar på tv.

Solen skiner nu och Alva börjar prata om att hon ska få jättemycket godis ikväll.

Piggare än så här
blir man inte ibland

Viggo står och tittar orolig på mig.
"kan du följa med mig till toaletten, mamma. Det är läskigt!"
"Ja jag kommer" svarar jag.

Nu börjar nästa stadium, med de "andra" barnen. Dom barnen som visar mer av asperger och autism än av ADHD.











Och jag orkar och fortsätter.

mariahelander.se

Varje dag börjar inte så här, tack och lov. Men när dom dagarna väl kommer så är det så otroligt tungt, slitsamt och ledsamt.
Men jag orkar.......

fb/joyofmom

Roligt från Viggo 6 år

Viggo - Mamma, jag vill har fler gosedjur i sängen.

Jag - Nej Viggo, det får inte plats mer.

Viggo - Men jag vill vill vill vill!!!!!

Jag - Sch Viggo, jag tror att gosedjuren har somnat nu så nu måste du också sova.

Viggo - Allvarligt mamma....jag VET att de är vakna så luras inte!

Jo då, de kan hålla sams och ha roligt tillsammans.
Varje kväll säger de "god natt" och "älskar dig" till varandra