 |
| från viforaldrar.se |
När Viggo hade börjat medicinera mot sin ADHD märkte vi ganska snabbt att det påverkade hans aptit.
Före medicin så hade Viggo ingen direkt mättnadskänsla och han var törstig hela tiden.
 |
| Viggo före ADHD mediciner och diagnoser |
Jag var orolig för diabetes men några enkla prover visade att så inte var fallet. Han kände helt inte när han var mätt eller att han hade druckit tillräckligt.
Båda mina barn var väldigt duktiga på att äta när det var små. Det enda som var med Viggo var att han inte ville att maten blev blandad eller att han fick grytor. Däremot gick gratänger alltid bra.
Alva har alltid testat maten och hon är en riktig gourmet. Jag minns när hon skulle skriva till skolmatsalen om vad för mat hon saknade kom detta upp på hennes lista;
-kungskrabba
-hummer
-halstrad pilgrimsmussla
-kräftor
-blodig entrecote med bearnaisesås
-broccoli som inte är mosiga
-riktigt potatismos
-vällagad kalops med mycket morötter
-ugnsstekt lax med citronsås
-panerad torsk, inte fiskpinnar
-mozarela med balsamvinäger
Hon tyckte också att det kunde vara trevligt med litet lugn bakgrundsmusik i matsalen.
Viggo har alltid älskat grönsaker, alla sorts grönsaker, råa som tillagade och jag har aldrig haft problem med att få honom att äta frukt.
Snabbmat har inte riktigt gott hem hos dom även fast de någon gång kan äta hamburgare eller pizza. Men de föredrar att vi gör dom själva.
Problemet var som sagt att Viggo var hungrig hela tiden men nöjde sig med grönsaker eller frukt som mellanmål.
När han då slutade äta när han började med sin medicin fick jag ett helt nytt problem. Hur får man en 4-åring att förstå att han måste äta fast han inte är hungrig eller sugen på mat?
Han ville inte ens ha bullar, kakor eller chips, som jag i ren desperation tog fram för att han skulle få i sig någonting.
Han rasade i vikt och blev allt smalare. Min lilla pojke som haft så runda mjuka kinder blev tunn och mager.
 |
| Viggo efter ca 6 månader med ADHD-medcin |
Frukost fick jag alltid i honom då han åt den före han fick sin medicin.
Var han utan medicin så kunde han inte sitta still och äta utan då tog han en tugga, sprang runt matbordet två varv innan han tog nästa tugga.
Det såg ut som vi haft ett matkrig efter dessa måltider.
På BUP hade vi en väldigt bra sjuksköterska, vi kallar henne Anne.
Jag fick tips på att ha grädde och smör i maten, göra proteinberikade smoothies och inga lättprodukter skulle ges till Viggo.
Det blev hans favoritmat som serverades, oftast pannkakor och pasta.
Att jag alltid gav honom hans favoritmat för att han skulle tillgodose sig sitt näringsbehov, sågs inte alltid med blida ögon från omgivningen. Inte heller det att han inte behövde sitta med vid matbordet utan kunde sitta i soffan framför tv:n eller med sin surfplatta vid bordet. Jag tillät det eftersom att han då kunde äta när han hade något att titta på.
Jag minns en gång när det var en större tillställning där många av de närmsta var samlade och det skulle ätas söndagsmiddag.
Viggo ville inte sitta med vid bordet. Det var för många som satt vid bordet. Vi var inte hemma. Det spelade ingen roll att han kände alla som satt med vid bordet, han kände sig obekväm av att det var flera som satt där och han blev snabbt orolig.
Som nybliven funkis-förälder så ville jag göra omgivningen till lags och satt och trugade och försökte få min son att äta. Han sa bestämt att han inte var hungrig och ville titta på sin surfplatta i ett annat rum. Jag förstod inte då hur viktigt det är för honom att få gå undan när det är för mycket intryck. Så jag fortsatte med att tjata och lirka för att han skulle åtminstone smaka på maten.
Till sist är det någon som kläcker ur sig
"låt han vara utan mat så ska du se att han nog äter när han blir hungrig. Det där med surfplatta är bara att skämma bort honom"
Jag bröt ihop! Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag kände mig totalt värdelös och så arg på omgivningen som INTE kunde FÖRSTÅ.
Jag hade en liten pojke som nästan var bara skinn och ben. Skulle jag låta honom svälta? Han känner ju ingen hunger.
Det funkar inte att bara låta honom vara och tro att han helt plötsligt kommer att äta. Surfplattan var det enda som gjorde att han kunde sitta still så att jag kunde mata honom så att han fick i sig någonting.
Men man ska ju inte mata en fyraåring, då skämmer man bort honom och han kommer aldrig att lära sig att äta som en ordentlig människa.
Läkaren på BUP såg att Viggo blev att tunnare och skrev ut recept på näringsdrycker. Efter att ha provsmakat några olika föll Viggo för den med chokladsmak.
 |
| Viggo och hans näringsdryck och surfplatta. |
Jag fick laga olika sorters mat när vi skulle äta hemma. Oftast var det pannkakor, pasta eller ugnsstekt potatis, potatismos eller pommes som Viggo åt. Ibland kunde jag få i honom stekt eller kokt ägg.
Det är en oerhört stressande känsla när ens barn inte äter eller går upp i vikt. Man ska ju inte låta sitt barn svälta. Det blev även andra problem såsom förstoppning, huvudvärk och trötthet som följd av att inte kosten fungerade som den skulle.
Jag vet inte hur många olika saker jag testat att ha i en smoothie för att Viggo skulle vilja dricka den. Till sist blev det med glass i så drack han upp allt.
Snabbt var omgivningen på mig att jag kunde väl ändå inte ge barnet glass till frukost.
Men ärligt talat......skit på er, tänkte jag då. Mitt barn, mina regler, sköt er själva, era rövhattar.
Nä så sa jag inte, då, men jag tänkte det.
När vi skulle åka bort så hade vi alltid en väska packad med sånt som Viggo kunde äta. Näringsdrycker, kvarg till smoothies, proteinpulver, pastaskruvar och makaroner och nu även bacon.
Men så inträffade en smärre katastrof. Det företaget som gjorde näringsdryck fick för sig att ändra förpackningen. Från att ha varit i ett litet tetra förpackning så skulle näringsdrycken numera komma i en plastflaska.
Och då tog det stopp för min son. Förpackningen så inte likadan ut så då smakade inte innehållet likadant.
Det kvittade att han smakade på det, han hävdade bestämt att det inte var gott och han vägrade dricka.
I samma veva började Alva medicinera för sin ADHD och gick ner i vikt då hon inte heller hade någon aptit. Ett tag kunde hon knappt dricka med risk för vätskebrist.
 |
| Inte mager men väldigt smal |
Nu fick min hjärna arbeta på högvarv. Jag gick in i rollen som flygledare och insåg att jag måste komma på ett sätt att få fram bästa möjliga bränsle till mina plan för att dom överhuvudtaget skulle ha någon energi att kunna flyga och kunna ta instruktioner om navigering.
Barnen älskade djur och de tyckte om att baka pepparkakor.
De tyckte om rostat bröd med mycket smör. Så fram med alla pepparkaksformar som fanns, göra olika figurer i rostat bröd och då blev det roligare att äta och de fick i sig några extra brödbitar till frukosten.
Alva tyckte inte om standardmjölken då hon tyckte den smakade grädde. Men chokladsmak tyckte hon om. Så oboy blev det till att dricka på morgonen.
Värre var det mitt på dagen. Då var medicinen mest effektiv och barnen inte ett dugg hungriga. Men grönsaker och frukt kunde jag lirka i dom.
Så jag köpte vaniljkvarg som de kunde dippa äppelbitar i, det fanns proteinpudding med vaniljsmak som funkade som god vaniljsås.
 |
| Maten blir roligare att äta om den ser ut som ett djur. |
Jag gjorde guacamole och rörde i proteinpulver i den. Jag gjorde dippar och såser på kvarg och rörde i olivolja.
Till middag blev det rakt av önskekost. Alva fick ugnsrostade rotsaker och potatis, gräddsåser och någon blodig köttbit till det.
Viggo fick pannkakor (med proteinpulver i) vispad grädde och sylt.
Till kvällsmat blev det smoothie där jag lyckats få i äggvita eller proteinpulver, glass (riktig gräddglass) och spenat och frysta bär.
Jag köpte tallrikar som var indelade i fack för att maten inte skulle blandas.
Det har tagit många år för barnen att acceptera att såsen kan röra vid den övriga maten på tallriken.
Det var många besök på BUP med vägning och mätning för att ha koll på tillväxtkurvorna.
Och äntligen började barnen att gå upp i vikt.
Det var lugnt i ett år ungefär men sedan var vi tvungna att byta ADHD-medicin. Och nu blev det åt andra hållet. Barnen var hungriga HELA TIDEN.
Det var smörgåsar, mängder med pasta och potatis och ett evigt tjat om "när ska vi äta" "jag är hungrig NU"
Nu gick dom upp i vikt, fort och för mycket.
Jag kände mig knäckt. Under flera år hade jag fått truga med maten, nu skulle jag hålla igen med den. Varför kan det inte bara vara bra någon enda jävla gång! Viggo kunde vakna flera gånger på nätterna och skrika att han var hungrig och ville ha smörgås och mjölk, eller pannkakor och glass.
Jag fick nu byta ut allt till lättprodukter. Hitta alternativ till pasta, hälsosammare bröd, mer mellis som var mättande men som inte påverkade vikten.
Jag läste artiklar på nätet om barn och kost.
Men den största utmaningen var nu att få barnen att pröva på ny kost.
För det är som så, att när ADHD medicinen fungerar, blir det autistiska mer framträdande. Och i mina barns fall blev det då att konsistensen på maten påverkade dom något oerhört. Kändes det inte som vanligt i munnen så åt dom inte det.
Jag fick rensa ur skåpen från allt som kunde ge en sockerkick. För var det något som barnen hade börjat med nu så var det skåpätning. Jag minns en morgon då Alva hade lyckats dricka sirap. Hon var så sötsugen. Jag kan ju säga att hon mådde ganska så illa.
Viggo åt tills han fick ont i magen och mådde illa. Han kunde inte stoppa sig i tid. Och hur i hela friden får man ett barn att sluta äta som är jättehungrig och inte känner när det är nog?
Vi fick träffa en dietist som gav råd och tips på hur man kunde ersätta det barnen ville äta mot sånt som var mer hälsosamt.
Numera har vi ingen oboy hemma, kex och kakor får aldrig ligga i skåp, blir det godis eller chips kvar från en lördag måste jag förpacka och gömma dom väl.
Vi köper sällan stora påsar chips utan istället små påsar, läsk köps inte i 2 liters flaskor utan nu blir det var sin burk.
Tack och lov att barnen tycker om grönsaker med dip och kan vara riktigt nöjda med att få det på en myskväll istället för chips och godis.
Det problem som jag har fortfarande är att hitta alternativ till pasta, ris och potatis samt att få i Viggo protein. Han vägrar kött, fisk och fågel. Ibland går det bra med ägg eller bacon. Men det ska vara så knaprigt som möjligt för att han överhuvudtaget ska vilja smaka på det.
Vi har testat bönpasta, linspasta, kikärtspasta, fullkornsprodukter och knäckebröd.
Barnen har gett tummen upp för kålrotspasta och vi ska snart testa med morötter. Jag har köpt en slags rivmaskin som gör pasta av grönsaker.
Vi ska pröva blomkålsris och sonen har smakat på tofu som han inte riktigt visste om det var gott eller äckligt.
Som det är idag äter barnen bra till frukost och okej till lunch. Till middag finns det alltid minst 2 alternativ så att de får en hel måltid under dagen.
Vi har lyckats minska smörgåsar och gått över till mer frukt och grönsaker.
Viggo börjar bli såpass stor att han förstår att man inte kan äta hela tiden och kan numera vänta tills maten är klar utan att hamna i en låsning. Alva vet också med sig om vikten att äta i skolan eller mitt på dagen fast man inte är hungrig. Hon tycker dock att det är jobbigt att vara så sötsugen.
ADHD hjärna tycker ju om snabba belöningar vilket socker ger så det är inte konstigt att hon har ett sådant sug.
Båda barnen har specialkost i skolan vilket man får när man visar upp ett läkarintyg på det.
Men ärligt! Potatisbullar, makaroner och köttbullar, fiskpinnar och potatis eller någon gång pannkakor.......inte direkt så mycket variation och barnen tröttnar fort på denna kost. Dock finns det en fin salladsbuffé och både Alva och Viggo tar ifrån den när det inte finns någon mat som de vill ha.
Men fortfarande måste jag kolla vad vi ska äta, vad jag kan byta ut mot hälsosammare och sedan träna barnen på att man kan vara hungrig utan att "dö". Jag måste hjälpa Viggo att stanna upp efter att han ätit och inse att magen inte ryms mer mat, att sluta äta i tid.
Det är ett evigt pyssel och en källa till stress och irritation. Jag planerar varje vecka med vad som ska ätas och förbereda barnen på vad som ska serveras.
Jag sitter ibland fortfarande och letar efter artiklar och böcker kring barn och mat och det finns hur mycket som helst. Men inte direkt riktad till barn som har NPF.
Hejja till alla er andra funkisföräldrar som sitter och kämpar med maten varje dag. Ni är inte ensamma 💓
Roligt från Viggo 9 år
Jag sitter och tittar på youtube klipp med små barn som skrattar.
Jag- åh nu blir jag sugen på en bäbis.
Viggo tittar på mig med lätt äcklad blick
-Ska du verkligen äta bäbisar, mamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar