Vem fan tror du att du är, som anser dig ha rätten att slå mitt barn?

Barn som far illa är det värsta jag vet. Jag blir illamående när jag får höra att barn kan behöva smisk för att lära sig. Att ouppfostrade barn behöver ordentliga tillrättavisningar, en dask på rumpan är ingen fara.

Men vart går gränsen då, undrar jag, för dessa människor. Om en dask är ingen fara, kanske de en dag tycker att en örfil eller att ruska om är okej.

Jag har noll tolerans. Jag kan ta tag i mina barn men aldrig att jag skulle slå dom. Och jag kan inte se hur aga/slag/lusing eller vad man nu vill kalla det, kan ge några som helst resultat i uppfostringssyfte. 

Det handlar bara om rent maktutövande i mina ögon.

Och det skapar bara rädsla, sorg, skam och i värsta fall att barnet i vuxen ålder, fortsätter med detta föråldrade sätt att bemöta sina och andras barn.

bris.se

För flera år sedan råkade mitt barn ut för detta när vi var bortbjudna.
Det blev en konflikt, så som det kan bli, som ledde till utbrott och låsning hos barnet.
Jag hade bara gått till ett annat rum för att andas. 

Det där djupa andetaget för att inte själv explodera på mitt barn som är helt tvärt emot allt jag säger eller föreslår. Kläderna kliar och gör ont och barnets låsning är ett faktum.

För att orka, för att inte själv sjunka ner på barnets nivå, går jag ut ur rummet och tar ett djupt andetag.

Då hör jag ett annat skrik. Ett skrik som betyder smärta. 

Ett skrik som får mina samtliga mammainstinkter att spänna varenda muskel i min kropp.

Skriket väcker oron och skräcken, vad har hänt? 

Jag rusar in i rummet. Mitt barn står och gråter, ledset och smärtsamt.

Mitt älskade barn!

Du står och håller dig för din kind och du tittar på mig med förtvivlan och skräck i blicken. Det står en annan vuxen i rummet. En annan vuxen som är röd i ansiktet av ilska. En vuxen person som skriker åt mitt fyra år gamla barn

-du ska inte säga åt mig att hålla käften och slå mig, för då!

från theimgrum.com

Jag ser svart, en ilska jag aldrig känt förut blossar ut i mitt bröst och det känns som att något går sönder i mig.

"Slog du mitt barn? Slog du mitt barn?" Jag spänner ögonen i den andra personen. 

Jag möter en flackande blick och förklaringar om att barn absolut inte ska få bete sig hur som helst. Att någon måste se till att sätta gränser och visa att vuxna bestämmer och ska respekteras.
I det ögonblicket krymper den personen till en liten lort i mina ögon. 
Den personen har just blivit av med rätten att få någon som helst hänsyn eller förstående från mig. Den personen har förbrukat sin rätt att någonsin få vara med mig eller mina barn.

Jag tar mitt barn i famnen. Jag håller om och tröstar. 

Mitt barn, som undrar vad som hänt, varför blev hen slagen, vad hade hen gjort för att få en örfil.

Där på golvet, med mitt älskade barn i famnen, talar jag högt och tydligt om att INGEN har rätt att slå hen, ingen har rätt att röra hen på ett kränkande sätt, ingen har rätt att slå en annan person.

Den andra vuxne i rummet exploderar.

"Sitter du och försvarar hens beteende? Ska du säga till hen att JAG gjorde fel" skriks det över mitt huvud.

Jag tittar på den andra personen som ska vara vuxen och svarar bara

"Du gjorde FEL! Du måste lära dig förstå vad det innebär med ett barn med diagnoser." 

Jag tog mina barn och åkte hem.

Mitt barn minns fortfarande denna händelsen. 

Vi har pratat om händelsen med en handläggare på socialen, när vi var där för en första utredning och även under den andra utredningen, då mitt barn själv tog upp det.

Jag gjorde helt klart att denna personen inte kommer att vara själv med mitt barn igen. Träffas kommer de göra, för det vill mitt barn. Mitt barn vill fortsätta kunna leka och umgås. Mitt kloka barn anser att alla ska få en andra chans. Men de kommer aldrig att vara ensamma i samma rum. Vilket handläggaren också poängterade, att den vuxne inte bör lämnas ensam med mitt barn då den personen inte kan kontrollera sig när barnet hamnar i affekt eller får utbrott. Även fina psykologen på BUP och snälla kuratorn har pratat med mitt barn om detta.

Och mitt barn har heller aldrig varit ensam med den personen igen. Vi träffas inte lika ofta som förut.

Jag har under mina möten med min psykoterapeut fått bearbeta händelsen då den gjorde en sådant stort avtryck i mig. Jag kände mig som en svikare gentemot mitt barn. Jag hade inte skyddat hen.

Jag har fått träna på att hantera skuldkänslor och jag har fått gå igenom ett sorgearbete då den andre vuxne inte var den jag trodde.

Jag har fått utstå kritik för detta från andra människor i den vuxnes omgivning.

Jag har fått höra att en lusing inte skadar ett barn, det behövs för att markera när barnet gör något som är fel. 

Jag har fått höra att en örfil inte förstör en barndom.

Jag har fått höra att jag överreagerar.

Andra har minsann fått en smäll eller två och det har blivit människor av dom med.

Men mitt barn lärde sig bara att den vuxne personen är opålitlig, kan snabbt svänga i sitt humör, blev skrämd av den vuxne och sårad.

Mitt barn lärde sig inte att kläder inte gör ont, att man inte ska säga emot, att man inte får svära. Rädsla och smärta lärde hen sig.

Jag lär mina barn att be om ursäkt när de gjort fel.

Jag lär mina barn att förstå rätt och fel, EFTER att de har lugnat ned sig och är mottagliga.

Jag väljer mina strider med mina barn då jag vet att det bara blir ett fruktansvärt kaos om jag ska förklara när de är som mest upprörda och inte hör vad jag säger.

Jag lyssnar på deras ilska som kommer i jobbiga uttryck som

" jag hoppas du får cancer och dör"

" ska jag kasta en kniv i huvudet på dig"

" du är den jävligaste kärring som finns"

" jag hatar dig, håll käften"

spark eller slag, saker som går sönder, självskadebeteende och sedan den enorma ångesten över vad som sagts och gjorts efteråt.

från hant.se

Jag finns där, jag stöttar efteråt och tröstar, visar att jag inte hatar eller slutat att älska. Jag finns där som en stabil vuxen och visar efteråt vilken väg dom ska gå om det blir fel igen. 






Det är provocerande, inget snack om saken. 
Men jag har lärt mig att inte ta åt mig. Barnet känner så här i stunden och kan inte kontrollera sig. 

För om de hade kunnat sköta sig och göra rätt så hade de gjort det. 

Jag vet att de behöver mycket stöd och tusen gånger kärlek efter sina utbrott. För då är dom rädda och små, oroliga och ångestfyllda, ledsna och hatar sig själva.

Min rädsla är att någon annan kommer slå dom, för att tillrättavisa, för att lära dom en läxa. För att dom inte har tålamodet eller kunskapen för att kunna bemöta barnen på rätt sätt.
Jag är rädd för att de ska utsättas för fasthållning.
Jag gör allt jag kan för att skydda dom.

Aldrig någonsin att jag skulle slå dom, ALDRIG!