Jag klarar knappt av mina barn utan deras och mina mediciner........

Jo, jag klarar dom men det är inte en enda lugn stund från det dom vaknar tills medicinen ger effekt. 
När väl medicinen ger effekt så blir det autistiska mer tydligt vilket i sonen fall är samma som mer oro, vill vara nära mig hela tiden och stort behov att prata oavbrutet om allt han ser på mobil, hört i skolan eller allmänt om allt i världen och rymden.
I dotterns fall blir det irritation över kläder som gör ont, att det inte blir som hon har tänkt sig och om något oförberett händer t.ex. ett program blir inställt på tv och hennes värld går under.

Igår kväll hade jag mycket svårt att somna. Det gick liksom bara inte. Min hjärna kunde inte gå ner i varv och det hjälpte inte ens med mina avslappningsövningar.

Till sist gick jag ner i köket och tog en insomningstablett.

Det var riktigt vackert ute med fullmånen och det klara svarta himlen med alla dess stjärnor. Strax efter midnatt gick jag och la mig och somnade efter en halvtimme.





Cirka tre timmar senare vaknar jag av att Viggo ropar. Han har vaknat och är orolig. Conny hämtar honom och han får ligga mellan oss i sängen. Men han somnar inte om. Var tionde minut frågar han hur långt det är kvar tills det är morgon. När klockan är halv fyra på morgonen ger jag upp. Det blir ingen mer sömn. 
Då Conny ska jobba idag så är det jag som tar Viggo och börjar göra i ordning gosedjur, kuddar och täcken som ska följa med oss ner. Precis när vi står vid trappavsatsen hör jag Alva ropa på mig. 
" Är det morgon nu mamma?"
"Nej Alva sov du en stund till" svarar jag men hon kommer redan ut från sitt sovrum med täcken, kuddar och gosedjur.
" Jag är hungrig" säger hon och gäspar stort.
"Jag är också hungrig" säger Viggo, "jag vill ha glass och pannkaka till frukost".

Jag vet att om jag säger nu nej till glass och pannkakor till frukost så kommer den första härdsmältan att starta. Jag kan inte heller säga att glassen eller äggen är slut för det blir ändå en katastrof för sonen. 

Lägg till bildtext

Efter att hjärnan försökt att komma igång så säger jag till sist"vet du vad, jag tänkte vi skulle äta pannkaka till lunch och så kan du äta rostad macka nu på morgonen. Och förresten så är det ju ikväll du och Alva ska gå ut och spöka och få godis. Vad vill du vara utklädd till?"
"jaaaa" säger Viggo lyckligt. " Jag vill vara pickachu eller en pumpa"






Jag känner mig lättad. Jag lyckades avleda honom och inget utbrott.
Alva pratar oavbrutet och börjar ta fram vassa knivar, glas, sätter på spisen innan jag hinner hejda henne.
" men jag är hungrig NUUUU" skriker Alva.
"Snälla Alva" säger jag, "vi har precis kommit ner, det tar fem minuter och så är din smörgås klar med juice. Vad vill du se på tv?"
Hon stampar argt till tv och säger att hon vill se på Scooby Doh.
Jag kopplar ihop tv och dator och får fram dom gamla avsnitten som hon vill se och startar igång det.

Snabbt ut i köket och jag känner hur stressen börjar gro i bröstkorgen.
Klockan är knappt fyra på morgonen. Det är för tidigt att ge dom deras mediciner mot ADHD nu. Jag måste vänta minst i två timmar. Det kanske går och dom kanske är litet trötta den är gången så att det inte blir konflikter.
Jag rostar och brer mackor på löpande band medan jag hela tiden har ett öga och öra på barnen. Tack och lov för att vi har en öppen planlösning för annars hade jag fått ta med brödrost och pålägg till vardagsrummet och göra frukosten där.

När Alva inte har medicin som hjälper henne att bromsa upp så är det svordomar, helt impulsstyrd och exploderar över minsta lilla sak. Det som är jobbigast för henne är ljud och dofter på morgonen som hon reagerar starkt över.
Viggo är superhyperaktiv. Crazyfrog eller duracellkaninen är inget jämfört med min son. Han hoppar och studsar runt överallt samtidigt som han viftar med sin plastpinnar som han alltid måste ha med sig när han ska röra på sig. Han går upp på min crosstrainer och trampar frenetiskt ett par minuter, hoppar runt igen och göra olika ljud, låtsasfäktas och sedan kommer paniken. 
Det saknas en av hans plastpinnar och han skriker rakt ut då den för honom är borta för alltid eftersom att han inte kan se den på en gång.

Alva exploderar.

depositphotos.com

"håll käften ditt jävla rövhål, du kan för fan inte skrika för din jävla pinne är borta hela tiden. Håll kääääääffftten!!!!!"

Hon rusar mot honom. Jag släpper vad jag har för händer och ställer mig i vägen med ryggen mot henne. Hon ger mig att par slag över ryggen innan hon sätter sig surt i soffan igen.


"Lugn Viggo, jag ska hitta din pinne" säger jag medan jag vänder upp och ner på soffan där han brukar rada upp dom. Mellan två dynor hade den hamnat och som genom ett trolleri är han jätteglad och fortsätter med att hoppa och börjar nu nynna på någon liten melodi.
Jag går tillbaka till köksbänken och har snart brett färdigt smörgåsarna. 
Överlägger med mig själv om det kommer att gå att sitta vid köksbordet och äta frukost eller om jag på en gång ska låta dom äta i soffan framför TV.
Det blir tv, jag är trött och jag har inte ett dugg energi för att ta konflikter om att sitta vid matbordet och inte framför tv.

Jag ska precis lyfta upp brickan med frukosten på när jag ser att Alva biter ihop och är på väg att explodera.
Ställer snabbt ner brickan och går fram. Jag hinner dock inte hejda explosion nummer två.
"kan han inte för helvete hålla kääääääften!!!!!"
"vadå jag sjunger bara" svarar Viggo och viftar ännu mer med sina pinnar medans han dansar runt köksbordet.
"Snälla Viggo" säger jag, "kan du försöka att leka med dina pinnar utan att sjunga, det gör ont i Alvas öron"
"Hon är så jävla otrevlig, hon är så dum" säger Viggo då men slutar att sjunga.
Alva däremot är högröd i ansiktet och blir vansinnig.
Jag ställer mig i vägen för att hon inte ska kasta sig över sin lillebror. Jag hinner parera bort slaget som är på väg mot mitt ansiktet men när hon satt sig i soffan får jag en rejäl spark mot revbenen. 

Nu bränner tårarna bakom ögonlocken och jag försöker mig på att ge henne "dödsblicken" som hon kallar den. 






Hon hajjar till men är fortfarande arg och spark nummer två som hon laddat upp kommer inte iväg utan hon slänger sig argt på magen i soffan.

"nu vill jag att ni sitter tysta i 15 sekunder medans jag hämtar frukosten så vi kan äta den tillsammans"säger jag".


"långsamma mamma-sekunder och inte supersnabba barnsekunder" tillägger jag, för jag vet att dom båda sitter tyst och räknar och kommer flippa ut om jag inte står där med brickan innan det gått dom där sekunderna.

Jag tar långa kliv med köket med ögonen i nacken är på barnen i soffan. De sitter surt i var sin hörna men de tittar inte på varandra. 
Bra!
Jag tar brickan och skyndar tillbaka och dukar fram frukosten.
Huvudet känns som det är fyllt med bomull, jag antar att insomningstabletten inte riktigt har hunnit gå ur kroppen ännu.
Vi äter under tystnad och de är jättehungriga. De har liksom inte mättnadskänsla någon av dom utan kan äta tills det gör ont.
När Alva efter fyra smörgåsar ber om fler, säger jag att hon måste vänta ett tag innan hon äter mer för annars kan hon må illa.
I samma stund inser jag mitt misstag och Alva exploderar.
"men jag är hungrig. Du älskar för fan inte mig. Du älskar bara lilla jävla Viggo. Jag ska fan inte vänta i någon jävla evighet" skriker hon åt mig.
"nej du ska verkligen inte behöva svälta, det har du rätt i. Vad sägs om att jag gör smörgåsar till dig om 10 minuter?"
"Okej" svarar hon och tar fram sin mobil och börjar titta på Youtube.
Jag svär åt mig själv. Jag kan inte säga "om ett tag" eller "snart" eller "om en stund" till ett barn som har noll begrepp om tidsuppfattning.

"men för fan, kan du lyfta på din jävla feta rumpa då" fräser hon åt mig plötsligt. Jag sitter på en flik av hennes täcke. 
"vet du, jag blir faktiskt ledsen när du säger så. Du måste försöka tänka på hur du pratar Alva", säger jag.
Jag ska resa mig upp för att fixa smörgåsarna och får en spark i sidan.
Jag slår undan hennes ben med min hand för att hon inte ska träffa mitt nyopererade knä, tyvärr så tar min hand halvvägs upp på hennes lår. Ingen hård smäll men tillräckligt för att hon ska bli vansinnig och försöker hoppa på mig.

Jag tar henne om armarna och sätter henne bestämt ner i soffan. 
"vill du träna på att göra smörgåsarna själv så du kan göra frukost på egen hand sedan?" undrar jag och backar snabbt tre steg.
"får jag det" frågar hon glatt och går ut i köket.

                 Avledning - ADHD 
                             1 - 0



Jag sneglar på klockan och får ont i magen. Jag måste vänta en timme till innan jag kan ge dom medicinerna. Hur ska jag orka! 
Det knyter sig i magen och det ångest-illamåendet slår igång. Jag blundar och försöker andas långsamma andetag så att inte mina hjärna lurar kroppen till att tro att jag ska ha ångest.

Inte nu! Jag går till medicin skåpet och tar mina mediciner. 
Efter ett kort överläggande med mig själv så tar jag en halv sobril också. 
Jag måste orka i (kollar klockan) 55 minuter till.
Jag sitter i soffan mellan barnen som äntligen är stilla och tittar uppmärksamt på tv. 



Då sätter Viggo igång sin mobil och ljudnivån är jättehög. 
Han själv hoppar till och blir jätterädd för det plötsliga ljudet, Alva blir jättearg för att hon får ont i huvudet och börjar skrika.

Och innan jag hinner riktigt med, så har jag fått en spark mot höften från Alva och Viggo vifta till med en plastpinne i huvudet på mig.









Nu exploderar jag! Nu får det för fan vara nog!
Jag ORKAR INTE! 

"Nu går jag och ni rör er inte ur fläcken tills jag kommer tillbaka. Jag är borta i två minuter och jag hör er hela tiden. Det är nu totalt förbjudet att titta på varandra. Är det förstått?" 
Jag har "dödsblicken" x 100 när jag spänner ögonen i dom. Viggo kryper ihop och gömmer sig under filten och Alva känner sig väldigt besvärad.
När jag förstått att informationen gått in så går jag ut i hallen. 



Tårarna bara väller fram nu. Med skakiga händer tar jag fram mitt "akut-kit" som jag alltid har i min väska. En liten pillerask med sobril, cigaretter och en tändare.

Med skakiga händer tar jag fram en cigarett och tändaren, går ut på trappan vid tvättstugan. Det är iskallt ute och frost. Fortfarande fullmåne men himlen börjar bli vackert rosa och lila när solens strålar börjar anas ovanför grannens tak.
Jag huttrar och röker min cigarett. 
I huvudet virvlar skuld, ilska, sorg, hat och kärlek. Allt på en och samma gång. 

Jag känner mig så jävla misslyckad som mamma just där och då. 
Jag orkar inte med dom, jag orkar inte med det finaste jag har och de som jag älskar mest av allt.

Men jag orkar ändå! Jag måste det.

lessonslearndinlife.com

Nikotinet går upp i hjärnan och jag känner hur jag slappnar av och lugnet löser upp knuten i magen och i bröstet.
Jag fimpar snabbt i gruset och går in. Det är helt tyst i huset. Jag ser barnens reflektioner i glaset från vitrinskåpet. De sitter precis som jag lämnade dom. långt ifrån varandra och de varken pratar eller tittar på varandra.





Jag går in i badrummet, borstar tänderna och tvättar händerna.
Det finns ingen värre doft än nyrökt människa. Knäppt, jag vet, men jag tycker inte själv om doften.

Jag går ut i köket. Klockan är 05.30. Okej, det är litet tidigt men det tar tid innan medicinen ger effekt.
Jag tar fram barnens mediciner och ger dom tabletterna.

Sedan sitter jag mellan dom igen medans Scooby Doh och Shaggy spanar runt efter varulvar och vampyrer.
Pulsen går ner i varv och trycket i bröstet är helt borta nu.

Plötsligt lägger Alva armarna om min hals och kramar om mig hårt.
"Förlåt mamma" viskar hon i mitt öra. "Blev du ledsen?"
"Ja Alva jag blev ledsen. Orden gör ont på mig", svarar jag och håller om henne.
"Jag älskar dig mamma, jättemycket. Jag förstår inte att du står ut med mig. Jag kan ju vara så hemsk" säger hon och kramar om mig ännu hårdare.
Viggo flyttar sig närmare och vill också ha en kram, på sitt sätt, från sidan. Men jag får faktiskt en puss på kinden och det är inte ofta det händer. Det får jag bara när han ser att jag har varit ledsen eller upprörd.

Vi sitter där i soffan, 25 minuter efter att de har fått sina mediciner, håller om varandra och tittar på tv.

Solen skiner nu och Alva börjar prata om att hon ska få jättemycket godis ikväll.

Piggare än så här
blir man inte ibland

Viggo står och tittar orolig på mig.
"kan du följa med mig till toaletten, mamma. Det är läskigt!"
"Ja jag kommer" svarar jag.

Nu börjar nästa stadium, med de "andra" barnen. Dom barnen som visar mer av asperger och autism än av ADHD.











Och jag orkar och fortsätter.

mariahelander.se

Varje dag börjar inte så här, tack och lov. Men när dom dagarna väl kommer så är det så otroligt tungt, slitsamt och ledsamt.
Men jag orkar.......

fb/joyofmom

Roligt från Viggo 6 år

Viggo - Mamma, jag vill har fler gosedjur i sängen.

Jag - Nej Viggo, det får inte plats mer.

Viggo - Men jag vill vill vill vill!!!!!

Jag - Sch Viggo, jag tror att gosedjuren har somnat nu så nu måste du också sova.

Viggo - Allvarligt mamma....jag VET att de är vakna så luras inte!

Jo då, de kan hålla sams och ha roligt tillsammans.
Varje kväll säger de "god natt" och "älskar dig" till varandra