En utbränd förälder är ingen ovanlig syn i NPF-världen

Jag har gått in i den berömda väggen fyra gånger. 
Första gången var när jag som nyexaminerad sjuksköterska tog på mig alldeles för mycket arbete och min arbetsgivare tog tillfället i akt att utnyttja den inställningen istället för att bromsa upp mig. 

från http://bssb.be/society/moldova-transoceanic-soap-opera/

Andra gången var när Viggo fått sina diagnoser. 

Tredje gången när Alva fick sina diagnoser.

Fjärde gången, som även ledde till en utmattningsdepression med panikångest, var när barnen inte ville till skolan, Conny blev sjukskriven och jag fick brottas med myndigheter och alla möjliga människor för att mina barn och man skulle få den hjälpen de hade rätt till.

Just efter den där fjärde gången, bestämde jag mig för att jag ALDRIG igen skulle låta det gå så långt igen. Jag var tvungen att ta reda på hur jag brände ut min hjärna och hur jag skulle göra för att det inte skulle hända igen. 
Först och främst fick jag träna på att inte göra någonting. 

Min hjärna hade glömt bort hur man satte igång tvättmaskinen, glömde bort att betala räkningar, gav kroppen ångestsymtom när jag stod stilla i köer på Ica Maxi, gjorde mina fingrar fumliga så jag tappade saker hela tiden. Min hjärna hade sagt till mig ganska klart och tydligt att den orkade inte mer. Den var helt slut av att hela tiden hålla igång och ligga helst 20 steg före. Den behövde total återhämtning.

Första tiden låg jag mest och sov, jag försökte att inte se dammråttorna som rullade över golvet, ignorera den växande tvätthögen som behövde vikas och blunda för alla saker som låg framme. 
Jag fick använda insomningsläkemedel för att kunna somna, ångestdämpade för att få bort den värsta tyngden och smärtan i bröstet, antidepressiva för att klara av dagens viktigaste moment nämligen att komma upp ur sängen och klä på mig så att jag kunde få barnen till skolan samt orka laga mat till kvällen.

Jag kunde inte längre se på nyhetsprogram på tv eftersom att jag bröt ihop så fort det kom nyheter om olyckor, dödsfall eller katastrofer. Av samma anledningar kunde jag inte heller läsa tidningen. Jag bad Conny om att inte berätta om saker han läst på internet som involverade död, barn som for illa eller katastrofer. 
De första veckorna var jag i min egen kokong och Conny fick hjälpa till så gott han kunde med hjälp av de scheman jag gjort. 
Jag gick till terapeuten "Stöd" och pratade om allt som jag tyckte var så orättvist. Där fick jag beklaga mig och ösa ur mig min besvikelse över att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig.

Jag var inte längre den där lyckliga kvinnan som jag var när jag gifte mig, med stora framtidsdrömmar om familj, barn och en hygglig yrkeskarriär.  
Jag hade blivit ledsen, besviken, extremt känslosam och jag fick panikångest av minsta lilla stresspåslag. Numera kunde det räcka med att jag spillde ut mjölk över köksbordet för att jag skulle bryta ihop. 

Jag visste inte vem jag var eller vad jag ville.





Så tillsammans med terapeuten Stöd gjorde jag en plan. Jag skulle först börja med att lära mig att koppla av, slappna av och få hjärnan att gå ner i varv.
Terapeuten Stöd gav mig två stycken ljudfiler där en man berättar om hur man ska andas med magen och slappna av när man andas ut, slappna av muskelgrupper i olika steg tills man var helt avslappnad. Jag fick veta att det tar veckor innan hjärnan fattar att man ska slappna av och att jag måste lyssna på dessa ljudfiler varje dag för att det ska ge effekt.
Så jag lyssnade varje dag, på morgonen och på kvällen, och efter cirka tre veckor kunde jag för första gången känna hur min kropp och hjärna var helt avkopplade. Det var en helt fantastisk känsla. Att vara helt avslappnad och inte tänka på några krav överhuvudtaget.

från lajkat.se

Under min sjukskrivning var jag och Conny på Habiliteringen för barn och unga, där vi gick en kurs i Sociala berättelser och ritprat.
Psykologen som höll i kursen berättade för mig att det skulle hållas en utbildning för föräldrar till barn som har NPF. 
ACT för utbrända föräldrar eller som jag kallade det "stresshantering för utbrända mammor" som jag berättat om tidigare.

Jag började skriva ner om vad jag gick och tänkte på om dagarna, vad jag gjorde om dagarna för att se hur mycket det var och hur jag skulle kunna minska på dessa områden för att inte bränna ut mig igen.
Jag tänkte dela med mig av den listan jag gjorde som en turordning en vanlig dag, kanske ni kan känna igen er om ni är en funkisförälder också.

• när jag vaknade undrade jag "undrar vad barnen är på för humör idag?"
• medan jag förberedde frukost gick jag igenom medicinerna som barnen ska ha, var de ska äta frukost, hur jag ska få min man ur sängen, kommer barnen ens äta frukost, vad ska jag göra om de inte vill gå till skolan, hur långt ska jag kämpa innan jag får ge upp och ta ut VAB och stanna hemma?
• skuldkänslor för att jag kanske inte kommer att kunna jobba, känner mig som en dålig kollega som inte kan ställa upp p.g.a. min familj.
• väcker barnen och kollar av läget, beroende barnets humör får de sitta på olika ställen i huset och äta sin frukost och snabbt få i sig sin medicin.
• kollar att medicinen ger effekt innan jag vänder ryggen åt och åter igen ruskar om min man för att han ska komma upp ur sängen.
• tar fram kläder och väskor medan jag tänker igenom vilka lektioner som barnen har, kan det påverka om jag får dom till skolan, jag bygger upp stress i kroppen
• börjar förbereda barnen tidsmässigt hur lång tid det är kvar tills det är dags att klä på sig och åka till skolan
• två saker kan nu hända, antingen så klär de på sig eller (och som vanligast inträffade) barnen exploderar och vägrar, får ångest och gråter, skriker och slåss, hyperventilerar och mår illa.
• stresspåslag för mig, jag får ont i magen och tryck i bröstet, försöker övertala tillsammans med Conny men vi båda misslyckas oftast. 
• Conny får migrän av anspänningen och måste lägga sig, jag blir själv med två hysteriska barn. Måste ringa jobbet och ta ut VAB.
• åter igen extremt dålig samvete och en stor känsla av skuld och en misslyckande. Tittar ut och ser hur grannarna får iväg sina barn till skolan, utan att behöva släpa dom till bilen. Känner mig ännu mer misslyckad.
• om barnen ska vara hemma måste dagen planeras, de måste sysselsättas för att inte riva huset. Om barnen mår dåligt med ångest och ont i magen så är de lugna på förmiddagen i alla fall och jag behöver bara planera eftermiddagen och kvällen.
• ligga minst två eller tre steg före hela tiden under dagen, försöka se om jag kan avläsa när det är ett utbrott på gång, tänka på vad för mat som ska ätas, vem äter vilken mat, hålla kolla på tiderna när medicinen ska ges
• börja planera matveckan, vad finns det för mat hemma?
• går igenom kalendern, när var det dags för BUP, Habilitering, logoped, skolmöte och soc.möte.
• oro i magen, kommer det bli en ny orosanmälan för att jag inte får barnen till skolan, vad tror andra föräldrar om mig egentligen?
• tvättar och försöker hålla koll på att favoritkläderna blir tvättade först, oroar mig över vad som händer den dagen när kläderna går sönder, vad ska jag hitta för kläder då?
• gråter inombords över att mina barn inte mår bra, att de inte klarar av att vara i skolan, över att de ska behöva ha svårigheter och att det inte går lika lätt för dom som för andra barn
• går in på toaletten och gråter medan jag känner hur hoppet om ett normalt liv är väldigt långt borta
• löser 150 konflikter mellan barnen under dagen, löser 100 konflikter mellan barnen och deras pappa, löser 50 konflikter mellan mig och barnen
• ringer till försäkringskassan, habilitering, BUP, logoped och försöker se var och vad för hjälp jag kan få från dom olika instanserna. 
• läser skollagar, paragrafer om vad som är rätt och fel för mina barn.
• oroar mig för räkningar, kommer pengarna att räcka till denna månaden, vad kan vi spara in på, vad måste köpas och vad kan lagas och hålla ett tag till.
• börjar förbereda barnen för att det är skola nästa dag, peppa och uppmuntra, se om vi kan tillsammans komma fram till lösning på hur vi ska göra för att de ska vilja åka till skolan.
• tröstar ledsna barn som inte vill till skolan
• tröstar ledsna barn som både vill och inte vill ha kompisar
• försöker att stänga öronen när de där skriken i affekt kommer, dom där skriken som skär igenom allt
• oroar mig för om jag gör tillräckligt, är det något jag kan göra bättre eller annorlunda
• biter ihop och spänner mig ungefär 300 gånger om dagen för att inte explodera på mina barn och man
• får dåligt samvete för att jag inte är en glad, bullbakande mamma som åker på alla möjliga fritidsaktiviteter med barnen
• får dåligt samvete för att jag inte orkar
• anklagar mig själv för barnens svårigheter, det kanske är mitt fel ändå
• blir skogstokig på min man för att han inte kan klara av de självklaraste sakerna (som inte är så självklara för honom)
• får dåligt samvete för att jag blir skogstokig på min man
• blir ledsen för att jag inte kan göra saker för mig själv
• blir mer och mer isolerad från det sociala livet som jag egentligen älskar, jag tar bort mer och mer saker som JAG tycker om att göra eftersom att det inte går ihop med min familjs behov
• Hatar min familj och allt som har med NPF att göra
• får skuldkänslor för att jag precis kände att jag hatade min familj
• barnen ska lägga sig, förberedas i tid, hur kommer det att gå, hur lång tid kommer nattningen ta, hur många gånger kommer dom att ropa på mig inatt, kommer jag att få mer än fyra timmars sömn, kommer jag kunna jobba imorgon
• får dåligt samvete för att jag kanske inte kommer att kunna jobba imorgon heller
• blir arg och frustrerad över saker som jag inte kan styra
• går in på toaletten och gråter igen
• försöker få barnen i säng, de bråkar om vem jag ska lägga först, ingen vill att pappa ska lägga dom, Conny blir arg och besviken, måste lösa konflikter igen
• ena barnet ledsen och ångerfull över dagens konflikter, måste trösta, försäkra om att jag fortfarande älskar och aldrig kommer att lämna bort eller svika
• andra barnet gråter och har ångest, tänk om jorden går under inatt och bara det barnet överlever, vem ska trösta då? tänk om mamma och pappa dör på natten? tänk om någon att katterna dör? tänk om det börjar brinna på nedervåningen och vi alla brinner upp? tänk om.........                        Jag måste trösta och försäkra, lugna och dämpa, hålla om fast ändå inte hålla om, bita ihop för att jag inte ska suga åt mig barnets ångest och själv bryta ihop
• barnen sover, det är sent, jag går in på toaletten och gråter över ännu en misslyckad dag, min man kommer in, tror att det är hans fel att jag gråter, blir arg för att jag inte låter mig bli tröstad, för att jag vill vara ifred, lämnar honom utanför mina känslor
• kan inte somna, hjärnan går på högvarv, försöker förbereda morgondagen in i minsta detalj för att det ska kanske gå bättre, kanske att de är på bättre humör, kanske jag kan komma på en magisk lösning så att det onda i magen och huvudvärk och allt bara försvinner och de vill gå till skolan
• kan fortfarande inte somna, är så fruktansvärt trött men ligger spänd och bara vänder och vrider på mig
• kan till sist somna bara för att någon timme senare bli väckt av någon som gråter, någon som är vaken och inte kan somna om, någon som vill bli kliad på ryggen, någon som är hungrig, någon som tror att huset är fullt med ormar eller mördare, någon som drömmar mardrömmar, någon som har ont i magen och redan säger att det minsann inte blir någon skola imorgon
• jag har ont i magen, i bröstet, har huvudvärk och tryck över hela bröstkorgen, det känns som att det sitter en elefant på bröstkorgen och så fort jag försöker slappna av och tar ett djupt andetag så trycker elefanten ner sig ännu hårdare mot mig, jag får inte luft, känner mig stum i kroppen och hjälplös

Inte så konstigt att jag till sist föll ihop, att jag fick panikångest, att jag inte kunde koka potatis eller starta tvättmaskinen. Jag gjorde helt slut på mig själv.

Jag insåg att det här var inte rätt mot mig själv.

från https://weheartit.com/entry/62271708

Och jag började ta hand om mig själv, i små små steg, mot en liten gladare Fia.

Mot ett litet mer stabilt flygledartorn som så småningom inte lutade lika farligt längre.

Mot en mer harmonisk människa med nya mål, värderingar och livssyn.

Det har tagit över ett år att komma dit och jag är inte riktigt återställd ännu.

Men jag mår så mycket bättre med själv än vad jag gjort på länge.

Tyvärr är jag inte ensam om att vara en utbränd förälder till barn med NPF. Vi är många, alldeles för många och det saknas ett bra skyddsnät för oss föräldrar så att vi inte ska falla hårt mot marken.

Det finns ännu inget bra system för att kunna avlasta oss så att vi inte bränner ut oss när vi dagligen måste ha en kamp med våra barn mot skolor och olika instanser. 

En del föräldrar måste kämpa för att ens barn ska få utredning, för att barnet ska få en diagnos så att barnet till sist ska få den hjälp som behövs.

Men inte ens då är det säkert att barnet får hjälp. Då ska det kämpas mot skolor, överklaga mot försäkringskassa om man inte får vårdbidrag, kämpa mot det dåliga samvetet över att lämna sitt barn till skola, kortids eller avlastningshem, kämpa mot sin arbetsplats som kanske inte har överseende för all VAB och frånvaro eller förseningar på morgonen eller att man kanske måste lämna jobbet för att hämta barnet från skolan för att skolan inte kan hantera barnet. 

Att leta och söka efter hjälp och inte få någon.

Vi är så många föräldrar som mår fruktansvärt dåligt och inget har hänt ännu i vårt samhälle för att vi ska få stöd. För att våra barn ska få stöd.

Det är fruktansvärt.

Och det är inte en ovanlig syn i NPF-världen.

från www.cuteness.com