Vardagen i en familj bestående av 2 barn med NPF och en bokstavslös mamma som gör vad hon kan för att det ska fungera i den nya vardagen som singelmamma
tisdag 31 december 2019
Snart ett nytt år för mig och mina muskutörer
söndag 22 september 2019
En riktigt bra helg för denna singelmamman
Mer än vanligt vilket har många olika orsaker.
Det tar tid att finna ro i den nya vardagen då man ska försöka att rucka så litet som möjligt på det väl intränade rutinerna. Barnen är skitduktiga, de kämpar på med nytt i skola och nytt på hemmaplanen. Det är klart att det blir smärre ubrott mer än vanligt.
Men jag känner ändå hopp inför det nya.
Jag har många vänner, kollegor och familj som finns där och ställer upp. Kramar om, övernattningsmöjligheter (när man behöver komma hemifrån för man inte kan andas), fina ord och uppmuntran, hjälp med att komma ihåg de måsten som försvinner i denna trötta kvinnas hjärna och sedan bara finnas där för att lyssna och ge råd när man själv blir helt vilsen i de invanda intrampade spår som man gått i under flera år.
Det hjälper att få någon annans syn på den tillvaro man befinner sig i för att kunna se mer klart och inte snubbla tillbaka till det som varit förut.
Denna helgen har gett mig så otroligt mycket energi efter att ha varit mer eller mindre däckad i bihåleinflammtion. Jag började med att köpa blommor till mig själv och litet bubbel.
söndag 15 september 2019
I regnet kan man inte se dina tårar
Man orkar inte vara stark och glad hela tiden.
Man orkar inte alltid le.
Man orkar inte vara positiv och blunda för det jobbiga.
Man orkar inte
Så jag sitter en stund i regnet och låter mig gå i bitar. Låter regnet dölja en trött människas tårar.
Sitter en stund och väntar
Väntar tills orken kommer tillbaka
Orken att plocka upp bitarna och pussla ihop mig igen.
Och lite tur har jag. För det fanns nån där i natten som kunde lyssna på förtvivlan och ilska.
Så det blir litet lättare att orka en stund till
torsdag 5 september 2019
Kartläggning pågår
Det kan göra ont och man kan dra sig för att göra en djupare analys av sig själv.
Ingen är felfri, ingen är perfekt men man ska ju lära sig av sina misstag och felsteg.
Jag har under några år försökt att hitta tillbaka till den Fia som jag trivs med att vara.
Hon som vill sprida glädje omkring sig, bidra till positivitet men som kan vara allvarlig och vara proffs ut i fingertopparna när det gäller-
Jag anser själv att jag är på god väg att komma dit.
Nu ska jag bara göra min egen självransakan också.
Jag har ju skrivit lista och gjort en slags kartläggning om mig själv. Och litet vill jag dela med mig då en del frågat vad som finns med.
✔Jag är inte årets mamma, världsbäst på NPF men när jag ser mina barn idag och vad dom och jag hittills har uppnått, blir jag riktigt jävla stolt. Med ett oändligt tålamod, utbildningar, kunskap och ett riktigt jävla anamma så har jag tillsammans med mina fina barn kommit otroligt långt på den väg som ska leda till att mina barn ska bli självständiga vuxna som kan klara sig genom livet. Bara det senaste året har det hänt mycket och jag ser att de är mer ansvarstagande och framförallt vill de lära sig mycket för att kompensera sina svårigheter. Slutsats är att jag inte är världsbäst, men är tillräckligt bra för att mina barn ska må som bäst och klara det dom tar för sig i livet.
✔Hur ska någon älska mig om jag inte först älskar mig själv? Jag har varit utbränd fyra gånger varav den senaste gången blev en rejäl utmattningsdepression. Olika antidepressiva, knäskador, stillasittande, felaktig kost och depressionen i sig har lett till närmare 60 kg övervikt. Jag vantrivs i min kropp, känner inte mig bekväm någonstans och har svårt att se något vackert eller attraktivt hos mig själv överhuvudtaget. Jag har sedan ett år tillbaka lagt om kost, tränar mer regelbundet, får in mer och mer vardagsmotion och ser tillbaka hur jag "levde" för 15 år sedan då jag mådde bra. Så nu har jag gått ner 26 kg totalt på ett år. Jag har ett tydligt mål framför mig och det är inte en slutvikt utan ett klädesplagg som jag vill kunna passa i igen. Jag skulle tro att om cirka -40 kg så kommer jag vara där jag vill. Jag kan se att jag har fått tillbaka glittret i mina ögon igen, jag kan se mig själv fin i kläder och jag börjar sakta bli litet mer bekväm med mig själv.
✔Vad kan jag göra för att JAG ska må bra? Till att börja med så ska jag inte få dåligt samvete när jag gör något för min egen skull, när jag ger mig själv belöningar i form av en ny tröja, biobesök, konsert eller går ut en kväll på resturang. Jag vet vad jag tycker om att göra och vad som får mig att må bra så det är bara till att finna tiden till dom stunderna. Jag tycker om att gå i skogen och plocka svamp, känna doften från skog och mossa. Jag tycker om att träna, känna hur musklerna bränner och svetten rinner längs med ryggen och att vara helt slut i kroppen efteråt när jag ska duscha och sedan få den där härliga energikicken. Jag tycker om att få gråta till sorliga filmer, romantiska filmer, läsa böcker, äta lång frukost och läsa en tidning, dansa i köket medan jag lagar mat, skratta tillsammans med mina barn, ligga länge i sängen och klappa någon katt som har tålamod, se youtube klipp med skrattande bäbisar och ibland ha en hel dag då jag inte gör ett......enda.......dugg 😊
✔Hur vill jag att mina barn ska se mig? Jag önskar att dom ser mig som mamman som aldrig ger upp, som tror på dom , som blir galen på dom och som älskar dom mest av allt i hela världen. De ska minnas den där knäppa mamman som dansar i köket och sjunger småfalskt till Laleh och Pink. Jag vill att de ska se att även om allt känns hopplöst så ska man aldrig ge upp och fortsätta kämpa för att nå dit man vill. Jag hoppas Alva och Viggo att ni kan se en del av detta hos er totalt pinsamma mamma.
lördag 24 augusti 2019
Lugnet börjar infinna sig och lite tristess
Jag kan njuta litet av tystnaden men tristess och rastlöshet börjar också dyka upp. Så jag gör som jag brukar, jag lagar mat för en hel armé typ .
Lasagne är en favorit så det tillagade. Men jag kanske åt 1/10 av den 😁
Jag har tittat på filmer både romantik och action.
Jag har promenerat och lyssnat på musik.
Och så har jag kört på snabbmat och fick äta upp alla pommes själv dvs inga barn eller katter snodde dom för mig.
Jag har legat och läst en bok. Jag har sovit litet längre än vad jag brukar. Har t.o.m. dragit mig i sängen en extra stund och somnat om.
Så skönt att hitta litet av sig själv igen och få egentid.
Jag har filat färdigt på min lista över framtid och tankar. Den är dock inte delbar ännu men kanske nån dag när jag funnit några av de saker i livet jag känner att jag skulle må bra av och behöver.
Snart är jag hemma hos mina barn igen.
Min lilla Alva fyller snart 13 år.
Tiden går fort.
Men just nu njuter jag av att vara här och nu.
tisdag 20 augusti 2019
Ett steg i rätt riktning
måndag 19 augusti 2019
En rosa klick på balkongen
Lära mig leva i en vardag utan mina barn
Jag ska lära mig ha en vardag utan mina barn.
Det känns konstigt, tomt och ensamt.
Väldigt tyst och en känsla av sorg och svek.
Att jag sviker mina barn från att ha den enade familj som vi varit, ni vet, mamma och pappa och barn som bor tillsammans under samma tak.
Det är inte många gånger som jag varit ifrån mina barn. Kanske 2 eller 3 gånger totalt sedan jag blev mamma.
Så jag är inte alls van vid att vara ifrån dom.
Det är inte alls samma känsla som när de är på kortids. Inte i närheten.
Jag skulle kunna se det som att jag ska skola in mig för att "klara" mig utan dom.
Men det är konstigt att inte lägga dom, väcka dom, få iväg dom till skolan, prata med dom och vara nära dom.
Jag är ledsen och gråtmild. Jag saknar dom väldigt mycket.
Saknar rutinerna och strukturen som sitter i ryggmärgen på mig efter att ha nötit in dom i vardagen för att allt ska fungera någorlunda bra.
Jag saknar att bli irriterad, trött, slut, glad och lycklig med dom.
Jag saknar att få vara mamma.
Visst kan det vara skönt att få en paus, men detta känns annorlunda.
Jag ska skola in mig för att vara ensamstående, frånskild och klara mig utan barnen medan deras pappa sköter deras vardag.
Och jag har nog samma ångest som barnen har inför skolstart, inför något nytt, inför något som inte direkt är självvalt utan som bara blev så.
Mamma saknar er väldigt mycket, Alva och Viggo.
tisdag 25 juni 2019
Första semestern med 1 förälder och 2 barn
De har roligt, badar och leker. Äter glass och jordgubbar.
Ibland ser jag oro och ängslan i barnens ögon och då finns jag där och stöttar.
Och barnen är duktiga. De tränar på att sätta ord på sina känslor och inte alltid utagera dom.
Jag sitter i skuggan från ett träd och tittar på barnen när de leker. Tankarna far iväg till när skolan ska börja. Hur kommer det bli då?
Viggo kommer få ny lärare igen alternativt börja i en mindre grupp. Alva ska börja 7:an. Närvaro och betyg måste höjas. Hon ska också få en ny mentor.
Att oroa sig för skolstart redan nu är ju något överambitiöst men tankarna är ändå där.
Hur kommer hösten att bli, varannan vecka eller något annat?
Kommer skolstarten bli trög? Efter längre uppehåll är det oftast extra svårt att komma tillbaka.
Hur ska jag arbeta för att det ska gå ihop?
Hur kan jag arbeta så att barnen inte är hemma för länge ensamma?
Mina tankar bryts av skratten från barnen. Det fläktar genom trädkronan och det prasslar svagt från löven.
-maaaaaammmaaaaa vi vill bada igen.
Ner till stranden igen. Det luktar tång, salt, varm sand och sommar.
Lugnet sänker sig inom mig och orosmolnen lättar, ljuset från hoppet strilar fram och värmer mig inombords.
Jo det kommer gå bra.
En dag i taget.
onsdag 19 juni 2019
En vardag under konstruktion och en mamma som börjar må bra
Alva kan värma mat i micro och laga till enklare lunch till sig själv och Viggo.
Viggo klarar också av micro samt koka grönsaker till sig själv.
De kan göra frukost och de kan vara hemma själv längre och längre stunder.
Då fritids inte är aktuellt för något av barnen (saknas resurser) så måste de vara hemma själva vissa dagar under sommarlovet.
Så det har varit litet mer hårdträning kring det som brustit tidigare.
Och jag är äckligt stolt över mina ungar.
Som de kämpar och vad de visar varandra hänsyn.
Jag vet att Alva tycker det är jobbigt att vara hela tiden med sin lillebror men samtidigt så vet hon att om inte hon finns i närheten så kan han få ångest och bli jätteledsen.
Viggo jublar väl inte heller åt sin storasyster som med stormsteg är på väg in i tonåren.
Men han vet att han måste försöka träna på att stänga öronen och inte ta åt sig.
Jag måste kunna jobba för att få inkomst så att vi kan bo kvar i huset.
Det som har varit viktigast för barnen genom hela skilsmässan är att vi inte ska flytta eller att de ska behöva byta skola. Jag har lovat dom att jag ska göra allt jag kan för att det ska vara så och att jag behöver deras hjälp för att det ska fungera.
De är mina hjältar dessa två kinderägg och jag är så otroligt stolt över att vara deras mamma.
De kämpar som sjutton varje dag med sina svårigheter, de försöker ta lärdom av sina misstag och brister. Jag VET att det kommer gå bra för dom i framtiden för dom vill lära sig.
Att jobba ja, jag har ju gått upp till 100% arbetstid nu samt 3-skift. Och banne mig så funkar det också. Det är ett evinnerligt pyssel för att få ihop det med kortidsboende osv. men det går.
Hade jag inte haft mitt jobb, kollegor/vänner på ASIH på södertälje sjukhus då vete sjutton hur jag hade orkat.
De har följt mig mellan alla upp- och nedgångar.
Kramat och tröstat, gråtit och skrattat med mig (även åt mig men det bjuder jag på) och framförallt så har det alltid funnits någon där som frågat hur JAG mår. De har sett mig och bekräftat mig.
Häromdagen så fick jag så fina ord från en kollega att jag nästan börja lipa i kön på Coop.
På jobbet kan jag andas och vara FIA. Vara jag och få umgås med vuxna människor, skratta och ha roligt och inte tänka på alla måsten, möten och vardagen som rullar på där hemma.
Jag kan inte ha en bättre arbetsplats eller bättre kollegor än de jag har idag.
Sedan ska jag inte glömma att nämna alla fina kollegor från tidigare arbetsplatser som finns kvar som bästa vänner måste jag nog säga.
Som hör av sig, pratar om allt möjligt och som får mig att tro på mig själv.
För det ska ni veta. Det är stunder då det känns rätt så jävligt hopplöst. Man kan hålla sig för skratt när avloppspumpen går sönder sent en fredagkväll och man ser framför sig hur alla intjänade tusenlappar från extra pass bara flyger iväg.
MEN jag kommer igenom det också, allt går utom trähästar.
Jag frossar i rosa, jag busar på jobbet och jag är JAG till 100% och det verkar minsann som att det är ganska så bra det.
Och jag har skaffat en TIARA! För vet ni vad, man blir faktiskt litet gladare att ha en tiara på huvudet.
Om ni inte tror mig så pröva
Ett av de bekymmer jag haft, definitivt inte ett av dom större, är vilken sida av sängen ska man sova på när man är ensam?
Då jag har litet småländskt blod i mig så har jag bestömt mig för att med jämna mellanrum skifta sida så madrassen slits jämt 😂
Jag är en sån person som vill försöka vara postitiv och inte gräva ner mig.
Livet är alldeles för skört har jag sett genom mitt yrke.
Så när skilsmässopapper var klara så bjöd jag på "Nybakad singel"- tårta på jobb.
Alla fina människor där har på nära håll följt min resa fram till beslut om skilsmässa och jag ser dom som en andra familj.
Jag busar med kollegor och försöker se till att vi har roligt på jobb trots de tunga arbetsuppgifterna som vi har. Buntband är min grej, dock inte 50 shades of Grey-buntband-grej utan busgrej.
Mohahahahaha |
smörgåskrasse som växer fint i ett tangentbord (obs ej fungerande ) |
Och extra glad blir jag när kollegor hakar på och är med på mina bravader.
Som Micke som ställer upp och tar på sig den fina ROSA pyntade kepsen från mig.
samordnare med tiara och rosa keps en vanlig dag på ASIH |
Jag fortsätter och gå till min fina terapeut Tiina som varit med mig sedan 2012.
Jag tränar och mår bättre fysiskt för varje kilo jag tappar, hittills snart 19 kg. Det ni!
Allt är verkligen inte en dans på rosor men en halvtaskig tango på maskrosor duger det med
Var rädda om er!
söndag 16 juni 2019
Ta hand om mig själv
Och jag vill ju inte vara där.
Igår satt jag och tittade på film med sonen. Skrattade och fnissade medan Viggo kröp upp bredvid mig.
-mamma, jag saknar att du inte skrattar lika mycket längre.
Nej han har rätt, det är inte lika roligt längre.
Så jag måste försöka ta hand om mig själv och hitta glädjen i min nya tillvaro.
Idag bestämde jag mig för att fokusera litet extra på mig själv. Jag har legat och läst en bok, tog en extra lång dusch, blev glad att jag hittade en skvätt toning till håret så jag kunde fixa till ruffset, plocka ögonbryn och färga dom litet.
Sen har jag suttit med Alva och Viggo.
Lyssnat på deras lågmälda diskussioner medan dom spelat minecraft.
Tittat på Viggos nya spel på hans mobil.
Tittat på Mästerkatten i stövlar .
Börjat titta på nya säsongen Lucifer på Netflix.
Filat och smort fötterna och målat tånaglarna i snygg rosa färg.
Och det hjälpte.
Jag känner mig litet lättare inombords.
Imorgon ska jag påbörja sista arbetsveckan innan det är dags för semester.