Första semestern med 1 förälder och 2 barn

Jag har rest många gånger själv med barnen men detta är första semestern. Om det känns konstigt för mig? Nej inte direkt. Känns det konstigt för barnen? Nej litet annorlunda tycker dom.
De har roligt, badar och leker. Äter glass och jordgubbar.

Jag njuter av värmen och ledigheten.

Ibland ser jag oro och ängslan i barnens ögon och då finns jag där och stöttar.
 Och barnen är duktiga. De tränar på att sätta ord på sina känslor och inte alltid utagera dom.

Jag sitter i skuggan från ett träd och tittar på barnen när de leker. Tankarna far iväg till när skolan ska börja. Hur kommer det bli då?

Viggo kommer få ny lärare igen alternativt börja i en mindre grupp. Alva ska börja 7:an.  Närvaro och betyg måste höjas. Hon ska också få en ny mentor.

Att oroa sig för skolstart redan nu är ju något överambitiöst men tankarna är ändå där.
Hur kommer hösten att bli, varannan vecka eller något annat?

Kommer skolstarten bli trög? Efter längre uppehåll är det oftast extra svårt att komma tillbaka.
Hur ska jag arbeta för att det ska gå ihop?
Hur kan jag arbeta så att barnen inte är hemma för länge ensamma?

Mina tankar bryts av skratten från barnen. Det fläktar genom trädkronan och det prasslar svagt från löven.
-maaaaaammmaaaaa vi vill bada igen.

Ner till stranden igen. Det luktar tång, salt, varm sand och sommar.
Lugnet sänker sig inom mig och orosmolnen lättar, ljuset från hoppet strilar fram och värmer mig inombords.
Jo det kommer gå bra.
En dag i taget.