Lära mig leva i en vardag utan mina barn

Jag ska lära mig ha en vardag utan mina barn.
Det känns konstigt, tomt och ensamt.
Väldigt tyst och en känsla av sorg och svek.
Att jag sviker mina barn från att ha den enade familj som vi varit, ni vet, mamma och pappa och barn som bor tillsammans under samma tak.

Det är inte många gånger som jag varit ifrån mina barn. Kanske 2 eller 3 gånger totalt sedan jag blev mamma.
Så jag är inte alls van vid att vara ifrån dom.
Det är inte alls samma känsla som när de är på kortids. Inte i närheten.

Jag skulle kunna se det som att jag ska skola in mig för att "klara" mig utan dom.

Men det är konstigt att inte lägga dom, väcka dom, få iväg dom till skolan, prata med dom och vara nära dom.

Jag är ledsen och gråtmild. Jag saknar dom väldigt mycket.
Saknar rutinerna och strukturen som sitter i ryggmärgen på mig efter att ha nötit in dom i vardagen för att allt ska fungera någorlunda bra.

Jag saknar att bli irriterad, trött, slut, glad och lycklig med dom.

Jag saknar att få vara mamma.

Visst kan det vara skönt att få en paus, men detta känns annorlunda.

Jag ska skola in mig för att vara ensamstående, frånskild och klara mig utan barnen medan deras pappa sköter deras vardag.

Och jag har nog samma ångest som barnen har inför skolstart, inför något nytt, inför något som inte direkt är självvalt utan som bara blev så.

Mamma saknar er väldigt mycket, Alva och Viggo.