Utvecklingssamtal.....hopp om framtiden eller nått sånt

När jag gick i skolan ( 80-talet) kallades det för kvartsamtal. Det var ett samtal man hade tillsammans med lärare, förälder och elev och det tog ungefär en kvart. Läraren berättade vad eleven var bra på och vad som behövde förbättras.
Antingen gick man från skolan och sträckte på sig eller så fick man skämmas över att det gick dåligt.

https://skolfrokenfraken.wordpress.com/2015/01/29/hela-samtalsmallen-vid-elevledda-utvecklingssamtal-ak-1/

Idag ser det verkligen helt annorlunda ut. Eleven ska hålla i sitt utvecklingssamtal och visa sina föräldrar först vad som hen har presterat i skolan. Sedan kommer läraren och samtalar om styrkor och svagheter och det hela avslutas med att elev, föräldrar och lärare skriver på ett papper med målen för kommande veckor fram till terminens slut. 
Detta följs sedan upp under framtida utvecklingssamtal.

Mina barn är lite olika när det gäller att visa vad dom har gjort i skolan. 
Viggo vill gärna visa mycket och få direkt återkoppling på det han har gjort medan Alva är näst intill helt likgiltig.

Det samtal vi hade nu senast med Viggo gav mig hopp. Det syns nu framsteg, han börjar skriva allt mer, läsning är inte riktigt igång men intresset finns där, han vill skriva och kunna läsa. Han är jätteduktig på matte och han har ett stort intresse för historia och natur. Det går åt rätt håll.

Jag kände att det kommer att gå bra, allt slit börjar ge resultat. Det tar bara som sagt lång tid. Likaså för Alva. Även om den blivande tonåringen har en hel del attityd så vill hon numera gå till skolan. 
Frånvaron är fortfarande hög men den är ändå på väg ner.

Det händer små små framsteg som jag blir så överlycklig för.
Det ligger så mycket slit, tårar och ångest bakom det arbete som krävs att få barnen till skolan att när man får positiv feedback så sjunker de nedtyngda axlarna något och spänningarna släpper litet.

Jag vet att det är långt långt kvar att nå målen, men jag kan skymta dom nu någonstans i horisonten.
Det kommer bli mer slit, det ska snart sätta betyg och det finns idag inte tillräckligt med material för att kunna göra dom bedömningar för mina barn.

Men det kommer. Och som jag sa idag på dotterns utvecklingssamtal att jag kommer att bli gråhårig innan barnen tar studenten efter allt arbete.

Det som jag också kände som väldigt fint idag var att jag blev tillfrågad hur JAG mår och orkar, vad jag får för stöd. Det uppskattade jag väldigt mycket.

För jag glömmer bort mig själv ibland (fortfarande men tränar på det) och tänker inte alltid på det arbete som jag lägger ner på min familj. 
Det liksom bara går på rutin alla moment som styr vår vardag för att det ska fungera.

Så länge det finns hopp och små framsteg så orkar jag litet till.

Kram på er därute kämpande föräldrar

Att få in nya rutiner och byta ut de gamla = lätt kaos

Jag och min man har under ett par års tid varit sjukskrivna samtidigt.

Barnen har vant sig vid att vi alltid varit hemma och det har blivit rutiner och strukturer kring detta med att vi är hemma.

Jag har nu börjat arbeta igen och min man har börjat träna 25% på sitt arbete.

Detta innebär förändring för barnen. Rutinerna hemma före och efter skolan är samma förut men nu är vi föräldrar inte hemma längre medan de är i skolan.

När Conny arbetat cirka en vecka började barnen strula med att de inte ville till skolan. Det var allt från ont i magen till huvudvärk och tvärvägran.

Jag misstänkte att det hörde ihop med att Conny börjat arbeta men var inte riktigt säker. Tills jag började arbeta och det blev nästan omöjligt att få barnen till skolan.

Det var oro och ängslan på kvällarna, ilska och skrik på morgonen och många dagar så gick det inte att få dom till skolan.

Time out för flygledaren som behövde tänka om och göra om.

Hade alla blivit informerade i tid om att flygledaren skulle börja arbeta?

Svar- Ja

Hade flygledare försäkrat sig som att informationen accepterats av samtliga?

Svar- Nej

Suck!

Så det blev till att finna en lugn stund för samtal med ett barn i taget.

Sitta nära och prata lugnt, se till att det är tyst runt omkring, inga störande moment. 
Vad kan JAG som mamma göra för att det ska bli lättare att gå till skolan? 
Vad kan Du göra för att vilja gå till skolan? 

Mamma och pappa kan inte stanna hemma bara för att Du inte vill gå till skolan.

Vad blir konsekvensen av att mamma och pappa inte arbetar?

Det är svårt, jättesvårt att ändra rutiner och strukturer för barn som är väldigt känsliga för förändringar.
Samtidigt så måste jag på något sätt lära dom att livet innebär just förändringar. Det kan hända oförutsedda saker och de ska kunna hantera det på något sätt utan att få ångest och låsa sig.

Nu börjar vi få ordning på rutinerna igen och snart sitter dom och går nästan på automatik. Men det är alltid samma sak när det är söndag kväll och barnen åter bygger upp oro för att gå till skolan när det är måndag. Det räcker med 2 dagar från skolan för att det ska bli rubbningar och svårt att gå tillbaka till skolan igen.
Där vet jag ännu inte hur jag kan stödja barnen för att de inte ska behöva känna denna oro och ångest inför måndag morgon. För när veckan väl har kommit igång är oftast inte så stort motstånd. 

Detta med att alltid ligga helst tjugo steg före sliter på min hjärna. Det är inte klokt vad man hela tiden planerar och försöker förutse oförutsedda händelser och hur man då ska försöka lägga olja på vågarna så att det blir så milt utbrott som möjligt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag gör fel. Barnen måste ju lära sig att hantera att det inte alltid blir som det tänkt sig. Att lära sig hantera dessa känslor som är 100 gånger starkare än hos andra som inte har NPF.

För det är just det med starka känslor som inte är lätt att hantera. Det rinner över väldigt fort och efteråt fylls barnet med ånger över det häftiga utbrottet och mår väldigt dåligt. 
Hur ska jag kunna hjälpa dom med det?

Jag bekräftar ofta deras känslor och att jag förstår att besvikelsen är stor. Jag pratar ofta med mina barn efter härdsmältorna och går igenom vad som hänt och vad man kan göra nästa gång det händer och tillsammans med barnen hitta alternativ för att hantera besvikelsen. Ibland går det och ibland inte och då får man åter gå till planeringsbordet och hitta ny strategi.

Det kommer bli lättare, det måste det bli för de ska kunna klara sig utan mig en dag och då hoppas jag att de har alla riktlinjer och strategier med sig som de behöver.

Jag kan ju se hos min man som inte fått detta stöd under sin uppväxt att han har ibland väldigt svårt att hantera situationer när det inte blir som det var tänkt. Vi har tillsammans kommit fram till olika lösningar för att han inte ska "explodera" och det har blivit mycket bättre.
Men han, liksom barnen, får mycket ånger och ångest när det inte har gått att stoppa de starka känslorna i besvikelsen och ilskan tar över. Och jag lider med honom för jag ser hur ledsen han blir över att han inte kan styra det till 100%.

Styrka till oss som kämpar för att få en fungerande vardag 

http://www.andreareiser.com/family-not-important-thing-everything/