Hur många föräldrar ställde sig fråga i morse "gör jag rätt?"

Hur många var vi som satt i bilen, bussen, tåget i morse och drog det där skälvande andetaget med en knut i magen?

Hur många var vi som undrade om vi gjorde rätt som lämnade barnet i skolan?

Hur många var vi som såg ångesten, sorgen och hjälplösheten i våra barns ögon när vi lämnade dom på morgonen?

Hur många av oss började gråta, må illa och dränka sig i skuldkänslor?

Hur många av oss har haft en helvetes morgon där barnet skriker, gråter och vägrar att gå till skolan?

Hur många av oss har slitits mellan att stanna hemma eller att gå?

Hur många av oss har det så här varje dag?

Hur många av oss kan prata med någon om detta?

Jag satt själv i bilen idag. Hade precis lämnat min son. Hans ögon var glansiga, underläppen sköt ut, hakan darrade och han bad mig om och om igen;
-snälla mamma, jag orkar inte med skolan idag, kan jag inte få stanna hemma. Jag vill hem, snälla mamma.

Och jag slits mellan att ta honom med mig hem och att han måste ju gå i skolan.
Jag lämnade honom. Såg hur han gav upp, stålsatte sig och satte sig vid sin bänk, hur han började att hålla ihop för att klara av ännu en skoldag.

På vägen tillbaka till bilen kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken, hur det tungt att andas, hur klumpen i magen växte sig större och tryckte upp mot halsen. Jag satte mig i bilen. Lät tårarna rinna, frågade mig själv om och om igen, gör jag rätt nu? 

Frågan bränner i mig hela dagen och kvällen. På kvällen när jag återigen ska förbereda honom på att det är skoldag imorgon.
Och stålsätta mig när jag ser hur hans ångest byggs upp igen.

Snälla mamma, kan jag inte få stanna hemma?

Hur många av oss undrar varje dag om vi gör rätt?

En förstående arbetsplats

Man måste arbeta, man måste ha inkomster för att åtminstone hyggligt täcka upp utgifterna, man måste komma i tid till sitt arbete och allra helst ska man arbeta 100 % och man ska ha så litet frånvaro som möjligt.

I mina mörkaste stunder kände jag att min nuvarande arbetsplats gjorde ett riktigt jädra botten napp som anställde mig.

från www.va.se

Jag började där i september 2013. Under min anställningsintervju var jag öppen med att jag hade ett barn med NPF och att det kunde bli förseningar till jobbet på morgonen eftersom att det inte alltid gick så bra att lämna barnen i tid till skola och förskola.


Jag var öppen för mina arbetskamrater att jag hade krävande barn (och make) som en förklaring till mina frånvaroperioder.  
Till min "glädje" fann jag att flera av mina kollegor visste precis vad jag talade om. Där fanns fler som var föräldrar, mor/farföräldrar eller anhöriga till barn med NPF. 

Jag var inte ensam och jag hade fått kollegor som stöttade, tröstade och som frågade hur det var med MIG. Det tog ett tag innan jag kunde svara hur det var med mig för jag svarade alltid med att berätta hur barn och maken mådde.
-Nej Sofia, jag frågade hur DU mår, hur har DU det med allt?

Men under hösten och vintern 2013 mådde Alva allt sämre och under våren 2014 blev hon sjukskriven från skolan och jag fick stanna hemma med henne.

Mina fina kollegor hörde av sig, frågade hur det gick och hur jag mådde.
Jag kunde börja arbeta igen litet smått fram mot sommaren och hösten men inte de där 85% som jag hade hoppats på. Jag hade väldigt hög frånvaro och ofta blev det samma dag som jag fick ringa in och säga att jag inte kunde komma. Min man var nu sjukskriven och under utredning, min dotter hade sin utredning och Viggo sin behandling och terapi.

                                                                                                                

Jag skämdes varje gång jag skulle ringa in till jobbet för VAB. Jag började må dåligt och ångest pockade på. Jag tyckte att jag var en så dålig kollega som inte kunde jobba eller ta extrapass eller bara byta pass.





Men ingen, INGEN har anklagat mig. Jag har fått kramar, uppmuntrande ord, blommor och förstående blickar. Den enda som anklagade mig var jag själv.

Jag fick arbeta kortare arbetspass, jag kunde minska min tid litet till, kunde börja senare så jag inte behövde panikstressa på morgonen när barnen strulade.

Jag gick ändå in i väggen, det blev för mycket hemma. Men jag åkte till mitt jobb ändå. Satt i personalrummet och fikade, gick runt och pratade, fick möjlighet att vara social och vara Fia. 
Jag saknade mitt arbete väldigt mycket, mina patienter och kollegor/vänner.

Jag kände mig inte bortglömd, hände det något speciellt med en fest eller firande på jobbet så blev jag alltid tillfrågad.

-Vi finns ju kvar här när det är lugnare hemma, sa min chef till mig. Hon ringde till mig då och då för att se hur jag mådde.

Ingen press eller stress om att jag skulle arbeta utan för att se att jag fick hjälp och om hon kunde hjälpa mig med något.













När jag började arbeta igen så var det på 50%. Jag fick dela mediciner inne i ett svalt rum i tystnaden och det var nog den absolut bästa platsen för mig. 

Det var tyst och lugnt, då och då kom det en kollega in för att hämta mediciner, prata litet och sedan var jag ensam igen. 
Det var så skönt med tystnaden och ensamheten. 

Under 2015 arbetade jag med ganska bra närvaro. Det var fortfarande en del VAB för alla dessa möten på BUP, Soc, LSS, logopeder och habilitering samt skola. 
Men jag kraschade igen! Skolan och bristen på hjälp för min son tärde på mig och till sist en dag ramlade jag ihop i entrén på min arbetsplats och kunde inte andas, jag hyperventilerade och tårarna rann. 
Jag var hysterisk.

Återigen, kollegor kom och fångade upp mig, lugnade mig, fick ut mig i friska luften, jag fick en cigarett och order om att andas lugnare.
Min chef kom, insåg hur slut jag var. Han hade sett hur tröttheten hade tärt på mig för varje dag.
Sjukskriven igen, utmattningsdepression men panikångest.

Jag försökte att börja arbeta igen men fick då så kraftiga bröstsmärtor att mina kollegor och chef tog mig till akuten för att utesluta att jag inte hade en hjärtinfarkt.

När jag kom hem den dagen, efter besök till min husläkare och psykoterapeut för akut omhändertagande och nya läkemedel, kände jag det som att jag kommer nog aldrig kunna visa mig på min arbetsplats igen. Min hjärna var mos, jag kunde inte ens dela tabletter.

Men när jag kom dagen därpå till cheferna och kollegorna möttes jag av kärlek och förståelse. Och jag grät. Kände sådan oerhörd tacksamhet för att jag hade dom kvar. För att de fortfarande såg mig som en kompetent kollega, för att de förstod och ville hjälpa och stötta mig. Vilken fantastisk tur att jag hade dom.

Jag började arbeta igen på början av sommaren och det gick så himla bra. Jag mådde bättre och bättre och när min semester kom så hade jag nästan arbetat 100%.
Och så ett par dagar innan jag skulle börja jobba efter semestern vred jag knät och sabbade korsbanden.
Men inga problem, jag fick anpassade arbetsuppgifter så att jag ändå kunde vara på jobbet. För jag behövde verkligen få komma till mitt jobb, komma hemifrån, få vara mig själv och vara social.
Jag delade mediciner, tog prover, ordnade papper och svarade i telefon. 
Jag fick prata av mig om min "besvärliga" familj, jag kunde stötta mina kollegor som också hade tungt med sina "besvärliga" barn och jag kunde få prata om annat än om mina barn.
Mitt jobb var en viktig del i rehabiliteringen av MIG.

Så kom sommaren och jag skulle börja jobba litet igen med patienter i deras hem. Och så gör jag illa knät, samma knä, igen. Denna gången värre så jag kunde inte gå utan kryckor.

Men återigen en fantastisk arbetsplats som ordnade och fixade så att jag skulle kunna åka dit och arbeta ändå. Kontorsarbete är inte fy skam det heller. 
Jag verkligen älskar mitt jobb, kollegor och patienter.

Hade jag inte haft dom så skulle jag inte orkat med min familj och arbete.

Under en vecka satt jag ner en stund varje dag och skrev ner vad som krävdes för att jag och min familj skulle ha en fungerande vardag, inte perfekt, utan fungerande.

Jag insåg att jag skulle behöva ett fast, rullande schema, med få kvällspass och börja senare på morgonen.

Inga problem, vi vill ju ha kvar dig här som kollega så det ordnar vi, fick jag till svar. Och jag grät igen när jag kom hem. För att vara så lyckligt lottad med att ha en förstående arbetsplats.

Jag vet att det finns många föräldrar som inte har en förstående arbetsplats, som inte kan få ett anpassat schema, som inte har råd att gå ner i tid för att barnen ska kunna få kortare dagar i skola/fritids. Det finns de föräldrar som måste försvara sin frånvaro, där kollegor tittar snett på dom och pratar bakom ryggen, som utsätts för mobbning av både kollegor och chef för att dom anses vara betungande. Ingen ser till att dom faktiskt har en enorm kompetens som de kan få användning av om de anpassar sig till den anställdes förutsättningar.
Många föräldrar har inte bara kamp med sina barn, skolor, myndigheter och anhöriga utan även med sin arbetsplats.

Jag är en av de som har haft tur, en enorm tur att ha fått fantastiska kollegor och förstående chefer som verkligen stöttar och hjälper mig för att jag ska få komma till min arbetsplats. 

Jag önskar så att fler kunder få ha det så. Men tyvärr är vi inte där ännu.
Det behövs mer kunskap och förståelse i samhället för att komma dit.
Det behövs mer stöd för föräldrar och barn som dagligen lever med NPF på gott och ont.