Hur många föräldrar ställde sig fråga i morse "gör jag rätt?"

Hur många var vi som satt i bilen, bussen, tåget i morse och drog det där skälvande andetaget med en knut i magen?

Hur många var vi som undrade om vi gjorde rätt som lämnade barnet i skolan?

Hur många var vi som såg ångesten, sorgen och hjälplösheten i våra barns ögon när vi lämnade dom på morgonen?

Hur många av oss började gråta, må illa och dränka sig i skuldkänslor?

Hur många av oss har haft en helvetes morgon där barnet skriker, gråter och vägrar att gå till skolan?

Hur många av oss har slitits mellan att stanna hemma eller att gå?

Hur många av oss har det så här varje dag?

Hur många av oss kan prata med någon om detta?

Jag satt själv i bilen idag. Hade precis lämnat min son. Hans ögon var glansiga, underläppen sköt ut, hakan darrade och han bad mig om och om igen;
-snälla mamma, jag orkar inte med skolan idag, kan jag inte få stanna hemma. Jag vill hem, snälla mamma.

Och jag slits mellan att ta honom med mig hem och att han måste ju gå i skolan.
Jag lämnade honom. Såg hur han gav upp, stålsatte sig och satte sig vid sin bänk, hur han började att hålla ihop för att klara av ännu en skoldag.

På vägen tillbaka till bilen kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken, hur det tungt att andas, hur klumpen i magen växte sig större och tryckte upp mot halsen. Jag satte mig i bilen. Lät tårarna rinna, frågade mig själv om och om igen, gör jag rätt nu? 

Frågan bränner i mig hela dagen och kvällen. På kvällen när jag återigen ska förbereda honom på att det är skoldag imorgon.
Och stålsätta mig när jag ser hur hans ångest byggs upp igen.

Snälla mamma, kan jag inte få stanna hemma?

Hur många av oss undrar varje dag om vi gör rätt?