Det händer saker med barnen, positiva saker. Dels har de blivit äldre men som jag tidigare berättat så ser jag att det som vi tränat på under lång tid faktiskt ger resultat.
Alva kan värma mat i micro och laga till enklare lunch till sig själv och Viggo.
Viggo klarar också av micro samt koka grönsaker till sig själv.
De kan göra frukost och de kan vara hemma själv längre och längre stunder.
Då fritids inte är aktuellt för något av barnen (saknas resurser) så måste de vara hemma själva vissa dagar under sommarlovet.
Så det har varit litet mer hårdträning kring det som brustit tidigare.
Och jag är äckligt stolt över mina ungar.
Som de kämpar och vad de visar varandra hänsyn.
Jag vet att Alva tycker det är jobbigt att vara hela tiden med sin lillebror men samtidigt så vet hon att om inte hon finns i närheten så kan han få ångest och bli jätteledsen.
Viggo jublar väl inte heller åt sin storasyster som med stormsteg är på väg in i tonåren.
Men han vet att han måste försöka träna på att stänga öronen och inte ta åt sig.
Jag måste kunna jobba för att få inkomst så att vi kan bo kvar i huset.
Det som har varit viktigast för barnen genom hela skilsmässan är att vi inte ska flytta eller att de ska behöva byta skola. Jag har lovat dom att jag ska göra allt jag kan för att det ska vara så och att jag behöver deras hjälp för att det ska fungera.
De är mina hjältar dessa två kinderägg och jag är så otroligt stolt över att vara deras mamma.
De kämpar som sjutton varje dag med sina svårigheter, de försöker ta lärdom av sina misstag och brister. Jag VET att det kommer gå bra för dom i framtiden för dom vill lära sig.
Att jobba ja, jag har ju gått upp till 100% arbetstid nu samt 3-skift. Och banne mig så funkar det också. Det är ett evinnerligt pyssel för att få ihop det med kortidsboende osv. men det går.
Hade jag inte haft mitt jobb, kollegor/vänner på ASIH på södertälje sjukhus då vete sjutton hur jag hade orkat.
De har följt mig mellan alla upp- och nedgångar.
Kramat och tröstat, gråtit och skrattat med mig (även åt mig men det bjuder jag på) och framförallt så har det alltid funnits någon där som frågat hur JAG mår. De har sett mig och bekräftat mig.
Häromdagen så fick jag så fina ord från en kollega att jag nästan börja lipa i kön på Coop.
På jobbet kan jag andas och vara FIA. Vara jag och få umgås med vuxna människor, skratta och ha roligt och inte tänka på alla måsten, möten och vardagen som rullar på där hemma.
Jag kan inte ha en bättre arbetsplats eller bättre kollegor än de jag har idag.
Sedan ska jag inte glömma att nämna alla fina kollegor från tidigare arbetsplatser som finns kvar som bästa vänner måste jag nog säga.
Som hör av sig, pratar om allt möjligt och som får mig att tro på mig själv.
För det ska ni veta. Det är stunder då det känns rätt så jävligt hopplöst. Man kan hålla sig för skratt när avloppspumpen går sönder sent en fredagkväll och man ser framför sig hur alla intjänade tusenlappar från extra pass bara flyger iväg.
MEN jag kommer igenom det också, allt går utom trähästar.
Jag frossar i rosa, jag busar på jobbet och jag är JAG till 100% och det verkar minsann som att det är ganska så bra det.
Och jag har skaffat en TIARA! För vet ni vad, man blir faktiskt litet gladare att ha en tiara på huvudet.
Om ni inte tror mig så pröva
Ett av de bekymmer jag haft, definitivt inte ett av dom större, är vilken sida av sängen ska man sova på när man är ensam?
Då jag har litet småländskt blod i mig så har jag bestömt mig för att med jämna mellanrum skifta sida så madrassen slits jämt 😂
Jag är en sån person som vill försöka vara postitiv och inte gräva ner mig.
Livet är alldeles för skört har jag sett genom mitt yrke.
Så när skilsmässopapper var klara så bjöd jag på "Nybakad singel"- tårta på jobb.
Alla fina människor där har på nära håll följt min resa fram till beslut om skilsmässa och jag ser dom som en andra familj.
Jag busar med kollegor och försöker se till att vi har roligt på jobb trots de tunga arbetsuppgifterna som vi har. Buntband är min grej, dock inte 50 shades of Grey-buntband-grej utan busgrej.
 |
| Mohahahahaha |
 |
| smörgåskrasse som växer fint i ett tangentbord (obs ej fungerande ) |
Och extra glad blir jag när kollegor hakar på och är med på mina bravader.
Som Micke som ställer upp och tar på sig den fina ROSA pyntade kepsen från mig.
 |
| samordnare med tiara och rosa keps en vanlig dag på ASIH |
Jag fortsätter och gå till min fina terapeut Tiina som varit med mig sedan 2012.
Jag tränar och mår bättre fysiskt för varje kilo jag tappar, hittills snart 19 kg. Det ni!
Allt är verkligen inte en dans på rosor men en halvtaskig tango på maskrosor duger det med
Var rädda om er!
