Är jag en bra förälder till mina barn?

Hur ofta får du höra att du är en bra mamma?

Frågan ställdes öppet på en sida på facebook för föräldrar till barn som har NPF.
Svaren var nedslående. 

Det var till och med en del som inte kände sig som en bra mamma eller bra förälder överhuvudtaget.

https://www.artndesign.se/1254-glasunderl%C3%A4gg-en-bra-mamma-har.html

När jag varit i kontakt med andra föräldrar så det många som känner sig tveksamma till om de är bra föräldrar. De frågar sig det ofta och får sällan eller aldrig bekräftelse på att det dom gör är bra, att dom är en bra mamma eller pappa.
Hårdast är dom mot sig själva. Anser att de är urusla föräldrar som inte kan klara av sina barn i dom enklaste vardagssituationer.

Jag har varit en av dom föräldrarna och visst finns det fortfarande dagar då jag känner mig helt urusel och inte förtjänar att vara mamma överhuvudtaget.

Häromdagen sa jag till min man att han kunde ge sonen en semla till frukost, bara för att barnet skulle få i sig någonting överhuvudtaget.
Kom på mig själv att jag sedan försökte förklara för omgivningen, i detta fallet en sjuksköterskestudent, som hörde samtalet.

-ursäkta, sa jag, det känns som att jag måste förklara att jag sa att min son ska äta semla till frukost, du måste tro att jag är en knäpp mamma.
-Nej det tycker jag verkligen inte, svarade hon mig, du låter som en underbar förälder. Vilken lycka för ett barn att få äta semla till frukost.
-jag brukar inte ge honom det till frukost men han har autism och adhd och varit förkyld hela veckan och ätit nästan ingenting och nu blev han sugen på en semla....
-jag har också ADHD, jag förstår precis, svarade den underbara studenten och jag kände hur mina egna förmaningar försvann från mina axlar. 

Wow, hon förstod vad jag pratade om.
Efter vi pratat en stund så sa hon
-jag tycker du är en fantastisk mamma, du gör så gott du kan och mer kan man inte begära. Det är inte lätt!

Jag ville nästan gråta. Hon tyckte att jag var en bra mamma.

Det är sällan man får höra de där magiska orden, DU ÄR EN BRA MAMMA!

Visst får man höra det från personal på BUP men det ger inte den där känslan som när man får höra det från utomstående eller närstående också för den delen.

Jag får höra från kollegor och vänner att jag är en väldigt bra och kärleksfull mamma, att jag gör det som är bäst för mina barn.

Tyvärr är det nog så att jag får höra oftare från utomstående än närstående att jag är en bra förälder. Vad det kan bero på,  tja okunskap kanske. 
Eller att man tror mer på ett överhuvud inom släkten som hävdar att det är brist på uppfostran, svaghet hos mig som förälder och en pappa som själv har NPF som är totalt handfallen och inte kan ta sig i kragen och hjälpa till.

Det är väl väldigt konstigt. Att dom som står en närmast är de som befinner sig längst bort i förståelsen. 
Utomstående vågar fråga, vill veta hur det är och vad dom kan göra för att hjälpa.
Medan närstående dömer och förmanar.

Nu säger jag inte att det är så för alla men vi är nog en hel del föräldrar som saknar förståelse och stöd från närstående. 
Varför vill man inte acceptera det som är annorlunda?
Varför ska alla vara likadana och stöpta i samma form.

Jag vill att mina barn ska duga som de är, att de ska känna sig trygga i sig själva oavsett vart vi befinner oss.
Jag har misslyckats där. 
Viggo berättade igår att han är rädd att göra fel när vi är på besök hos en närstående, för då kan jag få skäll och bli ledsen. Han har sett att det hänt förut. Han känner sig ansvarig för att jag får skäll för hans beteende inte passat in. Det skrämmande är att han nämnde en specifik händelse som inträffade för nästan tre år sedan. Han var då 6 år gammal. Och han mindes allt väldigt tydligt. 

Jag blev så ledsen. Kände mig så misslyckad. Förklarade för honom att han ska verkligen inte gå omkring och vara rädd för att göra fel. 
Jag såg på honom hur mycket oro han hade för detta.
Samtidigt blev jag fruktansvärt arg. Kände nästan hat mot den person som fick honom att känna så här. Fy fan rent ut sagt!

Vi vuxna har ett stort ansvar gentemot våra barn. 
Även om vi inte säger något så ser barnen ändå vad som händer. 
Mina barn är inte dumma huvudet eller mindre vetandes bara för att de har NPF.
Och jag är verkligen inte en sämre mamma.

Men omgivningens tyckande och tänkande påverkar både mig och mina barn.

Jag ser det nästan som en form av mobbning. Passar man inte in med sina barn så blir man uttittad, folk viskar bakom ens rygg, många har så många åsikter som tydligen måste vädras väldigt högt. 

Jag har lärt mig att inte ta åt mig från okunniga närstående eller utomstående.

Men det jag inte tolererar är när mina barn såras.

Jag blir vansinnig.

Nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra.

Jag vill inte åka och besöka närstående som skapar oro och ångest hos mina barn.
Samtidigt så vill ändå barnen besöka personen.

Hur och var ska jag sätta gränsen?

Blir en grubblerier denna söndagen.

Men om just DU som läser detta och är en fantastisk förälder till barn med speciella behov....

DU ÄR EN JÄTTEBRA FÖRÄLDER OCH DU GÖR ETT FANTASTISKT JOBB!!!

EN STOR KÄRLEKSFULL KRAM TILL JUST DIG!

http://clipart-library.com/clipart/AcbrpqA9i.htm