Jag trodde att jag kommit över det

En känsla.....

Den som jag trodde jag kommit över sedan länge. 

Sorgsen, vemodig och smärtsam känsla över att jag har barn som inte känner den där spännande, pirriga känslan inför skolstart och även vid skolavslutning.

Det är väldigt länge sedan något av mina barn var med vid skolstart och avslutning. De vill inte.

Alvas första skoldag var riktigt bra, hon hade fått finaste fröken Glädje till lärare. Hon som såg Alva och förstod, som jag fick stort förtroende för. Hon som tyvärr slutade.

Därefter var det gråt, rädsla och ilska under följande två år, sedan gick vi inte på den stora skolstarten något mer

Viggos första skoldag var smärre katastrof trots förberedelser från fröken Lugn från förskolan. 

Han var inte med på några fler skolstarter efter det. 

Jag och barnen stod kvar inne i skolans tomma korridorer, långt borta från folksamlingen utanför på skolgården.

Skratt från vuxna och barn, musik och sång, färglada skyltar med klassens namn på, spring och lek, barn som hälsade glatt på varandra efter ett långt sommarlov.

Mina två höll mig hårt i var sin hand, Viggo höll ibland för öronen när sorlet blev för högt, Alva bet ihop och tittade in i en vägg. 

Avundsjukt tittade jag mot de andra föräldrarna som stod och pratade med varandra, glad och obekymrade, sociala och myser i allt det "härliga".

Barn som ska börja första klass är sommarklädda och brunbrända, spända, litet nervösa och väntar på den där utlovade glassbilen som alltid kommer första skoldagen.

Mina två ville bara hem, hem, hem.....där det är tryggt och förutsägbart. 

Och så jag, med den där tunga, ledsna, sorgsna klumpen i magen, avundsjuk och förtvivlad, oro inför de kommande kamper och bråk som ska dyka upp under terminen.

Den situationen, dom känslorna, trodde jag att jag kommit över sedan länge. 

Igår skulle jag lämna Viggo i skolan och som vanligt skulle han få gå direkt upp till klassrummet, slippa den där starten utanför skolan med alla intryck.

När jag lämnat honom och han var nöjd med att vara tillbaka i välbekant klassrum, gick jag ner för trapporna och mot parkeringen. Jag hörde skratten, musik och tittade ut genom ett av fönstrena. Såg alla föräldrar, barn och stannade till.....kände hur tårarna kom och klumpen i magen växte.

Jag kunde inte värja mig och alla känslor som jag trodde jag kommit över, sköljde över mig i en enorm våg. Luften tog slut och jag stod bara och stirrade ut över skolgården.

Utanförskapet högg i mig och sorgens klor rev upp sår. Det gjorde så himla ont.

Jag kommer aldrig få uppleva det som pågår där utanför. 

Det kändes som en hård, torr klump i halsen och näsan började rinna. Jag försökte skynda mig mot bilen. Väggarna började luta och golvet kändes inte längre stabilt under mina fötter. Måste ut!

I entren får jag ögonkontakt med en personal som haft hand om både Alva och Viggo. Hon ler mot mig och frågar hur jag mår. Jag klistrar på nån form av leende som känns stelt, svarar att det är väl bra och att Alva börjar gymnasiet idag. Kommer inte ihåg mer vad som sades, jag skyndade bara ut och satte mig i bilen. Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag försökte att andas långsamt till klumpen i magen lättade. 

Jävla skit, jag trodde verkligen att jag kommit över det.

Jag försöker fokusera på det som är positivt, Alvas start på gymnasiet kommer bli bra. 

Första samtalet med en mentor gav mig hopp, gav Alva hopp....det kommer gå.

Alva fick höra orden hon skulle fått höra för flera år sedan från lärare

Alva berättar för läraren att hon kan bli dryg, spydig och säga elaka saker när hon inte förstår skoluppgifter, att hon inte menar det och att hon alltid säger förlåt när hon lugnat sig.

Läraren svarar då Alva

- det är inte Ditt fel Alva att du blir arg och frustrerad. Det är skolan som inte möter dig och hjälper dig så att du kan förstå vad som förväntas av dig. Hur kan vi som lärare hjälpa dig och vad ger dig motor att arbeta med skoluppgifter?

Alva svarar då

- ge mig high five när jag gör något bra, det skulle vara skönt att få veta att jag gör något rätt, klistermärken tycker jag också om

Läraren ger Alva direkt en high five.

Idag gick Alva själv in till klassrummet, inga oroliga sms på hela dagen. Jag är otroligt stolt över henne.

Viggo tog bussen själv hem från skolan, berättar att han haft bra i skolan och ungen är glad

Jag har ägnat dagen åt att röjja och plocka undan. Tittat på bilder från när ungarna var mindre.

Gråtit och tyckt synd om mig själv, man behöver få göra det ibland.

Snart är semester över, jobbet är igång igen och förhoppningsvis en termin utan stök och bråk.

Framförallt att jag har barn som mår bra och trivs i skolan.