Det var en gång en ledsen mamma som trodde att livet tog slut

Viggo började gå och klättra allt mer i möbler och jag minns när min pappa fyllde 60 år, klättrade Viggo upp för en stol, över till en soffa och vidare på väg ut genom ett öppet fönster i mina föräldrars vardagsrum. Gästerna blev lätt skräckslagna över att en liten 11-månaders baby var på väg ut genom ett fönster. Snabb var han också så det var tur att någon hann gripa tag om hans knubbiga ben innan han trillade ut.

Viggo var som ett yrväder. Han satt inte stilla en sekund. Han klättrade, sprang och var hungrig och törstig hela tiden. Han kunde knappt sova på nätterna utan rullade runt i sängen som en elvisp.

Till slut kom vi på att om vi låg bredvid honom i sängen och la ena benet över hans båda ben och höll om honom i ett fast grepp, kunde han somna inom 5 minuter. Han sov dock inte hela natten utan vaknade ofta vid 2-tiden och kunde sedan vara full aktiv till nästa kväll.

Viggo var ett öronbarn. Han fick sin första öroninflammation när han var 1.5 år gammal. Efter flera öroninflammationer fick han rör inopererade i båda öronen när han var 3 år.

I samband med att Viggo fick sina rör, förbättrades hans tal. Vi märkte också att han förmodligen hade haft nedsatt hörsel tidigare då han reagerade mycket mer på ljud efter operationen.

Han var fortfarande väldigt hyperaktiv och jag kände att det var något som inte stämde. Visst springer alla små barn men de kan ju sitta stilla nån gång under dagen. Det kunde inte Viggo. Jag minns att jag satt en gång och bara iakttog honom när han skulle titta på sitt favoritprogram på tv. Han satt inte still en enda gång under de 30 minuterna som programmet varade. Han rullade på golvet, hoppade i soffan, sprang fram och tillbaka framför tv och hoppade upp och ner på golvet. Han var aldrig direkt intresserad av att leka men han tyckte om att rada upp bilar i storleksordning och att sortera olika leksaksdjur i grupper efter färg och storlek.

När Alva satt och lekte med sina dockor sprang Viggo och lekte vid sidan av och det hände ofta han sprang rakt över det som Alva hade ställt upp på golvet. Han såg inte att hon lekte vilket ofta ledde till högljudda bråk, skrik och gråt.

På förskolan var det likadant.

Viggo sprang längs med väggarna och var svår att få kontakt med. Han kunde inte sitta i ring i gruppen och hade väldigt svårt att sova middag. Personalen kom på att om han låg tryckt mot en vägg och sedan en vuxen emot sig så kunde han slappna av och somna.

När han var 3,5 år gammal började jag känna att denna lilla pojke hade alldeles för mycket energi. Sömnen var väldigt oregelbunden och jag fick allt oftare stanna hemma från jobbet då jag inte sovit någonting alls. Conny skulle säkert kunna ta dessa nätter också men problemet var att han somnade ofta om och då kunde Viggo hitta på vad som helst. Att min man är onormalt trött hör ihop med hans fibromyalgi, inte lathet som vi fått höra flera gånger. Mer om det en annan gång.

Viggo var väldigt impulsiv och en gång åkte han ner för trappan på en kontorsstol. Efter att jag blåst på hans blåslagna knän och försäkrat mig om att inga ben var brutna, klättrade han upp för trappan en gång till för att försöka sig på att åka ner för den igen.

Han vill lära sig flyga, sa han. Talet hade nu helt stannat upp och det var mycket svårt att förstå vad han sa. Jag pratade med personalen på förskolan och även de märkte att han uppförde annorlunda jämfört med de andra barnen.

Jag pratade mycket med mina närmaste om hur Viggo och Alva var.

Min svärmor sa vid ett tillfälle att Viggo var väldigt lik sin pappa när han var liten. Conny hade varit väldigt aktiv och hade fått diagnosen MBD, minimal brain disfunction. Det som idag är ADHD kan man väl krasst säga.

Viggo var full av blåmärken då han ramlade, slog emot och saknade totalt kontroll över var det fanns möbler i rummen, ibland kunde även väggar glömmas bort.

När Viggo en dag hängde sig i gardinen och det var rena turen att Conny hann se det och få ner honom, ringde jag till BUP-mottagningen i Södertälje.

Jag fick prata med en väldigt trevlig psykolog som höll med mig om att det lät onekligen som att pojken hade ADHD och att det skulle behövas göras en utredning. Förskolan gjorde en pedagogisk utredning och jag fick tid hos en läkare på vårdcentralen som skrev remiss till BUP för önskan om vidare utredning.

Utredningen påbörjades hösten 2011. Det var intervjuer med mig och Conny, många tester som skulle göras, besök på förskolan och många samtal med fina psykologen Sinnikka. Hon blev en av mina trygga punkter under denna perioden. För jag kände mig oerhört vilsen som förälder under denna tiden.

Det är ju så att om man har ett barn som avviker från det normala, får man många råd, kommentarer och åsikter. Sällan hjälper dessa råd och åsikter och jag kände mig allt mer värdelös som mamma. 

Gjorde jag något rätt när det gällde mina barn?

Var jag för slapp mot dom? 

Lät jag dom alltid få sin vilja fram? 

Curlade jag dom? 

Hade jag skämt bort dom så att de inte visste hur man ska bete sig ordentligt?

Lät jag dom köra över mig? 

Var det Connys fel att det haglade svordomar från Alva?

Hade jag gjort något fel när jag var gravid, ätit något olämpligt? 

Hur var det nu med fisk och graviditet?

Jag minns en händelse när jag skulle handla själv med barnen på ICA stormarknad i Södertälje.

Alva kastade sig på golvet och skrek för att hon inte fick köpa leksaker, hon slängde omkull sin lilla kundvagn och sprang ifrån mig. När jag väl fick tag på henne så kastade hon sig på golvet och vrålade, då lyfter jag henne i overallen i byxbaken och går tillbaka till vagnen och sätter ner henne i min. Hon börjar då systematiskt att sparka sönder kassen samtidigt som Viggo börjar skrika om att han vill ha sin mössa. Konditorn kommer utspringande och undrar om något barn sitter i kläm. Mitt i allt detta kommer en äldre dam (kärring) och säger "att du inte skäms!”

Jag tänkte att om hon säger att jag ska skämmas över skrikande barn så trycker jag ned henne i korgen.

-Att du inte skäms över att bära ditt barn i overallen på det viset.

Jag svarade

-Jag slog henne inte och jag drar henne inte i armarna, det gör inte ont när jag bär henne i overallen, svarade jag

-Jag tycker ändå att du ska skämmas, upprepar kärringen medan Alva och Viggo skriker allt mer.

-Det gör jag fan ta mig inte, morrade jag och kände att jag snart skulle explodera.

Tanten går iväg och börjar prata med andra kunder om mig och mina barn. Det pekas och viskas. Jag ser rött och tårarna bränner bakom ögonlocken. 

Då kommer en jättegullig tjej från konditoriet och frågar om mina barn får äta kanelbullar?

-Ja, svarar jag något förvirrat

-Vänta så kommer jag snart, säger hon då.
En annan kvinna kommer och lägger handen tröstande på min axel och säger

-jag vet hur jobbigt det kan vara, jag har själv barn som beter sig så.
Då kommer tårarna och de sprutar.

 -Jag brukar klara av barnen men när det kommer kärringar så blir jag bara så ledsen, hulkar jag fram och snoret rinner.

Gulliga tjejen från konditoriet kommer och stoppar in en kanelbulle i Alvas mun och en i Viggos.

-Tack, snyftar jag mellan tårarna.
-Var nu snälla mot er mamma, säger den andra snälla tjejen. Annars kommer det ingen tomte och mamma kommer inte orka köpa julklappar när hon blir så ledsen på er.
Alva och Viggo är som små änglar resten av handlandet, jag rödögd och snorig. När jag kommer ut på parkeringen ser jag kärringen som går in i sin lilla bil. Tanken på att råka krocka med henne slog mig men kom på att det inte var värt det. Blir så mycket arbete med försäkringsbolag och sånt där.

Viggos utredning tog sex veckor. Det var många test som skulle genomföras. Jag fick sitta snällt utanför medan Sinikka gjorde tester med Viggo. Jag kunde se framför mig hur min son klättrade runt i rummet medan Sinikka kröp efter och försökte bedöma sonen.

För att få en helhetsbild hade Sinnikka iakttagit Viggo på förskolan och det var även ett möte inplanerat med oss föräldrar och personalen på förskolan.

Under detta mötet nämnde Sinnikka att hon trodde att Viggo även hade en diagnos inom autismspektrum. Jag fick en klump i magen. Det kunde inte stämma på min lilla pojke. Det hade jag inte sett något tecken på.

Jag och C fick fylla i massa frågeformulär. Hade det varit en normal graviditet, fanns det funktionsnedsättningar i släkten, vad hade jag ätit och inte ätit, fanns det allergier eller andra sjukdomar, hur länge hade jag ammat pojken, var tillväxten normal osv.

Till sist kom dagen då vi skulle få veta vad utredningen hade visat och vad vår son hade för diagnos.

29 maj, 2012, hade jag och C ordnat med barnvakt. Ett par goda vänner som jag känner sedan jag var liten, Brittis och Håkan, skulle ta hand om barnen och barnen kände sig trygga med dom.

C och jag satt inne på Sinnikkas rum. Solen sken och det var en riktigt vacker och varm försommardag.

-Utredningen visar att Viggo har ADHD med svår hyperaktivitet, impulsstyrdhet och även autism, sa Sinnikka och tittade på oss.

Jag känner hur tårarna svämmar över och jag sjunker ihop. Autism? Vadå autism? Han är ju bara hyperaktiv.

-Jag ser att du blir väldigt ledsen, säger Sinnikka och räcker mig ett paket med näsdukar.

C satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen i ett försök att trösta mig. Men inget kunde trösta mig. Vår son hade fått en stämpel som för alltid skulle prägla hans liv.

-Vad vet du om autism, frågar Sinnikka.

-Filmen Rainman och hur ett litet barn sitter i ett hörn och gungar fram och tillbaka, som inte har kontakt med omvärlden, svarar jag, snyter mig och tittar på näsdukspaketet jag kramar i mina händer.

Extra mjuka står det på det. Extra mjuka för ledsna mammors näsor, tänker jag.

-Vet du vad Sofia, sa Sinnikka. Livet tar inte slut, det är nu det börjar. Du och C kommer att få arbeta hårt och Viggo kan skatta sig lycklig som har dig som mamma. Du är en jättebra mamma.

Jag hörde vad hon sa men kunde inte riktigt ta det åt mig. Vi fick massor med informationsbroschyrer om ADHD och autism, vad som skulle anmälas till Försäkringskassan, vad vi hade för rättigheter och om Attention. Med två pärmar fyllda med information och en kallelse till läkare, lämnade vi BUP. Jag kände en enorm sorg. Vad ska jag göra nu?

Jag ringde till mitt jobb och sa att jag inte skulle klara av att arbeta natten. Tankarna bara virvlade runt och tårarna rann. Jag ringde upp Brittis och berättade vad som sagts och undrade om jag och C kunde komma hem litet senare. Vi behövde sitta ner och smälta information vi just hade fått om vår son.

Men det blev inte mycket sagt mellan oss. Jag köpte cigaretter och stressrökte, C satt tyst bredvid mig. Ingen av oss sa någonting. Vad fanns det egentligen att säga?

När vi väl kom hem fick jag en stor kram av Brittis och Håkan. Jag behövde verkligen kramar.

-Det här klarar du, Fia, sa Brittis och höll om mig. Du är stark, det här fixar du.

Det betydde så mycket att få höra det. På något sätt kunde jag ta det åt mig det då. Livet tog inte slut. Det började nu som en stor utmaning.

Jag skulle klara det här. Jag är en bra mamma.