Det finns inget gemensamt sätt att hjälpa föräldrar och barn som det ser ut idag i Sverige.
Jag vet att jag och min man har haft en enorm tur när det gäller utredning av barnen på BUP. Det finns föräldrar som kämpar i år för att få sina barn till BUP eller liknande för att barnen ska utredas och få hjälp.
Det är tyvärr också så att barn får inte hjälp från skola och olika myndigheter om det inte finns en diagnos på papper. Det kan göras vissa anpassningar i bästa fall men annars så bollas man mellan olika instanser som förälder och blir allt mer förtvivlad då ingen tar tag i situationen.
Som förälder slits man ut av att hela tiden behöva kämpa för det som borde vara självklarheter för dessa barn.
Trots att det står mycket om dessa diagnoser och att det blir allt mer vanligt att det finns barn i varje skolklass som har NPF så är fortfarande kunskapen väldigt låg för hur man ska bemöta och hjälpa dessa barn.
Sedan beror det också på VEM barnen får möta i skola eller BUP osv.
Alva hade fantastiska fröken Glädje som kunde SE Alva och som kunde bemöta henne på rätt sätt.
Medan Viggo mötte en lärare som ville arbeta på sitt sätt som hon alltid gjort och som inte var direkt öppen att pröva det som jag visste fungerade för Viggo.
Och det blev inget bra alls.
Jag hade bett om att Viggo skulle få träffa sin blivande lärare före sommarlovet samt att han skulle få se vart hans klassrum skulle vara.
Han var jätteorolig inför att börja första klass och vi hade dessutom fått veta att den underbara resurs som han haft under 6-års inte skulle få vara kvar med honom när han började första klass.
Viggo kände sig trygg efter att han fått se sitt klassrum och suttit och pratat en stund med sin blivande lärare.
När så första skoldagen började så hade lärarna bytt klassrum med varandra och det räckte för att Viggo skulle vara som ett plåster på mig hela dagen och min irritationsnivå skulle stiga till explosiv nivå.
Vidare så fick jag tjata om att det inte går att använda ett skriftligt schema till ett barn som inte kan läsa. Det tog nästan två år innan Viggo fick bildschema.
Jag skrev t.o.m. ut bilder och laminerade, gjorde ett dag-schema och skickade med allt till skolan men inget av det användes. Det är ju t.o.m. bevisat att barn med NPF har lättare att komma ihåg om det finns bilder med. Även de som kan läsa behöver bilder för att lättare kunna koppla vad som ska göras och vad som förväntas av dom
Det blev en kamp på 2,5 år för att det skulle till förändringar och göras anpassningar efter Viggos behov. Jag fick stöd från HAB och BUP men ändå så är det nästan som prestige i att " så här har vi alltid gjort och det kommer vi fortsätta med". Jag gjorde även en anmälan till Skolinspektionen.
Den kamp som jag hade med skolan under Viggos första skolår skapade en ordentligt lutning på flygledartornet.
Jag blev en trött mamma, en ofokuserad kollega och fräsig förälder gentemot lärare.
Samtidigt så läste jag om andra föräldrar som fick både resurser och extra anpassningar till sina barn men då tack vare att de bor i en annan kommun.
Jag kan känna idag att det var tur att vissa instanser fungerade såsom BUP och HAB. Där har jag alltid fått stöd och hjälp. Barnen känner sig trygga där och jag kan alltid vända mig dit om jag har frågor eller om JAG som förälder behöver stöd.
Vi har haft samma läkare och sjuksköterska de senaste 3 åren.
Men det finns andra familjer som får ständigt gå till vikarier, inhyrda läkare eller som fortfarande står i kö för att få hjälp med medicinering och remisser till vidare handläggning. Föräldrar som sliter för att något överhuvudtaget ska fungera.
Det är så orättvist att det ska bero på var man bor hurdan vården ser ut för det viktigaste vi har.....våra barn.
Jag skulle vilja se en ny instans i Sverige som finns till föräldrar. Dit ska man kunna ringa och fråga om ALLT som man undrar över, vart man ska vända sig, få hjälp med att fylla i ansökningar, hjälp med att överklaga, hjälp med att hantera skolan eller bara kunna ringa och kräka ur sig allt frustration man känner som förälder, hjälp med att få resurs till skolor och stöd i allt det innebär som förälder till barn med NPF.
Det skulle jag gärna se mina skattepengar gå till.
Roligt från Viggo 8 år
Viggo är sur och muttrar att det blir ofta fel när han ska göra något.
Jag frågar om han vet vad det kan bero på.
- tja, jag kanske tappades i golvet när jag var bäbis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar