Min älskade lilla flicka

Alva, min finaste och klokaste, underbara tjej! Som hon själv sa häromdagen;

-     -   Oj mamma vad mycket vi har gått igenom.

Alva var den gladaste unge man kan tänka sig när hon var liten. Hon var nyfiken och pratade oavbrutet med alla och älskade att leka med alla som hon mötte.

På förskolan gick det väldigt bra för Alva. Hon hade väldigt stor fantasi. Det skulle hända något hela tiden för hon blev väldigt lätt rastlös.

Men hon var nästan omöjlig när det gällde kläder. Sömmar gjorde ont, lappar kliade, det var för tight eller för löst eller så knölade kläderna sig. Det var ett mindre omöjligt uppdrag att få på henne kläder utan skrik och gråt.

En morgon, Alva var 4 år, kom hon och jag fram till förskolan helt förstörda. Alva grät och jag grät. Hon hade slagit och sparkat på mig, skrikigt hysteriskt att kläderna gjorde ont och jackan kliade. Det tog över en timme för oss att bli klara och komma iväg till förskolan.

Den underbara personalen kom med lösningen, ta med Alva i nattlinnet, ta med hennes kläder i väskan så tar dom den kampen istället. Och kamp var det, nästan varje gång de skulle ut så blev Alva klar sist då allt skulle justeras minst 25 gånger innan hon var nöjd med hur kläderna satt på henne. 

Jag tänkte att hon kanske kände sig förbisedd då det var så mycket på gång med Viggo. 

Alva är också ett öronbarn så även hon var ofta sjuk när hon var mindre. Hon fick tack och lov rör inopererade strax efter att Viggo fick sina och efter det minskade frånvaron med alla öroninflammationer.

När hon började sexårsverksamheten var det som ett litet uppehåll i problem med kläder för Alva. Hon var glad och såg fram emot att träffa sina kompisar i skolan varje dag. Visst hade hon litet extra fantasi och for fram på skolgården i jakt på att hitta på något att göra.

Och så plötsligt en dag så ska min lilla tjej börja första klass. En stor dag för både henne och mig. Hon hade fått finaste fröken, vi kan kalla henne Glädje för Alva tycker att hon är så lik Glädje i filmen ”Insidan ut”.

Fröken Glädje var den bästa fröken som Alva kunde få. Hon hade stora kunskaper när det gäller barn med funktionsnedsättningar.

Efter några veckor hade jag inte någon glad flicka längre. Hon var arg, aggressiv och slogs. Hon vägrade att gå till skolan, hon ville inte sitta med i klassrummet. Det fanns inga kläder som passade henne. Allt kliade och gjorde ont. Varje morgon var en fruktansvärd kamp.

Kamp för att få upp henne ur sängen, kamp för att borsta tänderna, kamp om att ta på kläder, kamp att få ut henne till bilen och åka till skolan, kamp att få henne ur bilen och in i klassrummet, kamp för att jag ska komma ut ur klassrummet utan en Alva som sitter som ett frimärke på mig och skriker att hon inte vill stanna kvar.

Vad i hela friden är det som pågår? Är det detta som är trots? Ska det vara så här?

Viggo blev till sist rädd för sin storasyster. Hon slogs och hotade. Jag och C fick dela upp oss. En fick sitta mellan barnen så att det inte skulle bli slagsmål medan den andra fick sköta om matlagning och annat som behövdes hålla i ordning hemma.

En morgon tar det stopp. Jag är stressad då C och jag ska till BUP under dagen. Alva vägrar kläder och skriker alla möjliga hemska saker till mig. Hon står i trappan och skriker att hon önskar jag får cancer och dör. Jag går upp mot henne för att ta på henne kläder. Då händer det bara. Hon sparkar till mig och jag ramlar ner för trappan. Inte många steg men tillräcklig för att få en muskelblödning i låret och läppen sprack. Alva skriker hysteriskt när hon ser att jag blöder, Viggo står i köket och skriker och håller sig för öronen. Jag bara sitter där på hallgolvet och vet inte hur eller vad jag ska göra.

På något sätt reser jag mig upp på benen, torkar läppen och trycker emot en bit toapapper. Kramar om Alva och försäkrar henne om att jag älskar henne men nu måste vi klä på oss. Hon får ta på sig precis vad hon vill. Hon väljer sin finklänning.

Jag sitter sedan och försöker hålla om Viggo utan att han ska känna sig låst och hyssjar i hans öra tills han också har lugnat sig.

Iväg till skolan och lämnar Alva och Viggo lämnas på förskolan.

Jag åker sedan och hämtar C på hans jobb och sedan mot BUP.

Jag och C sitter hos fina barnpsykolgen Sinikka igen. Vi ska gå igenom hur Viggo klarar vardagen efter all träning jag lagt ner på hans rädslor.
Sinikka sitter och tittar på mig. Länge tittar hon och frågar hur morgonen varit. Jag vet vad hon syftar på. Jag har fortfarande ett märke på kinden efter Alvas lilla knytnäve som for ut när overallen kliade och läppen är svullen.
Jag slår ut med händerna
-ja det är Alva. Det är bråk och gråt varje morgon. Hon vill inte ha sina kläder på sig. Allt kliar och skaver. Och hon blir galen på sin lillebror när han har sina ljudliga tics. Och hon slår mig Sinikka. Varje morgon är en enda kamp och när hon kommer hem så är hon jämt på så dåligt humör. Hon springer iväg och slår i dörrar. Jag förstår inte vad som hänt min lilla flicka. Hon älskade skolan när hon började första klass men nu efter bara några månader så spårar det ur. Hon kan bara explodera i aggressiva utbrott och svära. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag känner hur den där klumpen växer i halsen. Sinikka ser mig i ögonen.
-Sofia, om du lyssnar på dig själv när du beskriver Alva, hör du vad det berättar om då?
Klumpen växer sig ännu större och tårarna bränner i ögonen. Jag blinkar flera gånger för allt blir suddigt omkring mig.
Nej, nej, nej, snälla säg inte det. Bara säg inte det. Inte Alva också!
Sinikka ser snällt på mig
-jag tycker att det låter som att Alva också har ADHD och även inslag av asperger, kanske tourette men det vet jag när jag fått träffa henne.

Det bara kommer som ett hårt slag i magen. Jag tappar luften och kontroll. Gråten bubblar upp och det blir en hulkande gråt och jag håller om mig själv i ett försök att inte gå sönder totalt.
-nej, inte Alva. Jag orkar inte det Sinikka. Inte Alva.
-jo Sofia och jag förstår hur ledsen du blir över det här. Jag måste göra en akut utredning för helt klart mår varken Alva eller du bra av det här och ni måste få hjälp NU.
Hon ger mig de mjuka näsdukarna, de som är extra mjuka mot ledsna mammors näsor.
Hon går in till läkaren för att jag och Alva ska få en tid snarast. Jag hör henne trycka på att Alva förmodligen kommer behöva sjukskrivas från skolan och jag behöver intyg för långvarig VAB. Sjukskriva en 7-åring? Det är inte klokt.
C sitter mitt emot mig och bara tittar på mig. Jag tittar tillbaka.
Vi går tysta ut från BUP, jag står med läkarintyget i min hand och ringer till min chef. Jag kommer inte kunna jobba på ett bra tag. Mitt barn är sjukskrivet för hon klarar inte skolan. Jag är sjukskriven för att kunna stötta henne hemma i väntan på utredningen.

Den natten ligger jag inne hos Alva hela natten och tittar på henne. Jag kan inte sova.

Alva, min fina Alva, min flicka som brukade vara så glad.

Inte att du också ska ha ADHD, inte att du också ska ha autsim.

Inte min Alva också. Min fina, vackra och speciella lilla flicka.