Livets andra trösklar man ska ramla över

Jag planerade under våren 2009 för mitt kommande arbetsliv. Barnen skulle börja på förskola och skolas in, C och jag skulle hjälpas åt med inskolningen.

Den sommaren skulle jag och familjen till Odense i Danmark en vecka. Vi hade bokat en stuga och planerat in diverse aktiviteter. C:s två flickor från tidigare äktenskap skulle också följa med. Jag fick låna min pappas folkvagnsbuss så att hela familjen skulle få plats.

Tredje dagen den veckan åkte vi till ett stort köpcentrum i Odense. Jag tog Alva och Viggo med mig till ett lekpalats med bollhav och klätterställningar.

Alva rusade runt som en galning och var överlycklig av allt som fanns att göra. Viggo var litet mer försiktigt och ville till bollhavet. Det visade sig vara ett väldigt djupt bollhav för helt plötsligt försvann hans lilla huvud och jag klättrade i för att lyfta upp honom och gå till en avdelning mer anpassad för mindre barn. För att komma ur bollhavet var jag tvungen att kliva över ett lågt staket. Med Viggo i famnen fick jag över det ena benet som då av någon anledning vek sig och jag föll ihop på min vänstra fot och kände hur något gick sönder i foten.

Smärtan var omedelbar och foten svullnade upp och blev missfärgad. Viggo kröp obekymrat iväg mot en gunghäst och jag såg Alva studsa runt bland större bollar.

Med tårarna som verkligen sprutade kallade jag på Alva med den mest bestämda mamma-rösten jag kunde. Hon kom och stod nästan i givakt och tittade undrande ner på mig.

-Alva, nu måste du lyssna noga på mamma, sa jag. Du ska gå efter Viggo och du får absolut inte lämna honom, är det förstått?

-okej mamma, sa Alva glatt och gjorde honnör innan hon studsade iväg till sin lillebror som försökte komma på ett sätt skruva isär gunghästen.

Tack och lov för mobiltelefoner. Jag ringde upp C och sa att han måste komma till lekpalatset på en gång för jag hade gjort illa foten ordentligt. Därefter ringde jag min pappa.

Visst är det konstigt hur strukturerat man kan tänka i akuta situationer. Så här tänkte jag,

Okej Sofia, något är brutet i din vänstra fot, alltså kommer du inte att kunna köra bil. C har inte körkort, alltså kan inte han heller köra bil. Foten gör jävligt ont och du kommer inte att kunna ta dig till en taxi för att åka in till närmsta sjukhus. Alltså, vi är typ strandade i Danmark. Vem kan hjälpa oss komma härifrån? Jo, mina föräldrar bor i Skåne, närmare bestämt på en liten ö som heter Ven. Denna ö ligger nära Danmark så alltså kanske pappa kan komma och rädda mig i denna situation.

Pappa blev såklart bekymrad men tog med sig en av mina bröder i min lilla Toyota och körde mot Öresundsbron för att komma till Odense och hjälpa hans lätt förtvivlade dotter.

C kom ganska fort till lekpalatset och såg helt handfallen ut.

-Hämta Viggo och Alva innan de skruvar isär den där gunghästen helt och hållet och se till att en i personalen ringer efter en ambulans, beordrade jag.

C:s döttrar tog genast hand om barnen och jag kunde äntligen bara ligga och ha riktigt jädra ont.

Ambulansen körde till Odense Rikshospital akutmottagning och C med barn kom efter i taxi.

Ganska snabbt konstaterades det att jag hade brutit mellanfotsbenet till min lilltå på vänster fot. Tänk att ett så litet ben kan göra så jädra ont att bryta. 
Jag fick ett ordentligt fotstöd och kryckor. Sedan satt vi alla snällt i entrén på sjukhuset och inväntade min pappa och lillebrors ankomst. Stugan fick bokas av och vi skulle åka hem till mina föräldrar dagen därpå.

Under den natten fick Viggo feber och dubbelsidig öroninflammation. 
Just då, när jag satt med min febriga och gråtande son i famnen och en fot som kändes stor som en fotboll, tyckte jag att livet var riktigt jävla ruttet.

På vägen mot föräldrarnas hem, ungefär halvvägs på Öresundsbron, ringde jag till min blivande chef på IVA och informerade henne om att denna sjuksköterskan inte skulle kunna börja jobba i augusti som planerat då hon brutit foten i Danmark. Sedan ringde jag till närmsta vårdcentral för att få tid till Viggo så att han kunde få penicillin mot sin öroninflammation.

Denna semester är för evigt den sämsta semester vi någonsin haft.

Jag fick bo med barnen hos mina föräldrar i en månad då C var tvungen att åka hem med sina flickor och börja jobba. Det är ju tur att man har sina föräldrar även som vuxen.

Efter ytterligare några månader visade det sig att frakturen i foten hade läkt ihop fel och jag skulle behöva opereras och få en spik fixerad i detta lilla mellanfotsben så att jag skulle kunna gå normalt. 
Under denna period fick Viggo allt fler öroninflammationer och även Alva så det konstaterades till slut att dessa två barn var öron barn och båda behövde operera in rör i sina öron. Samtidigt skulle dom skolas in på förskolan och jag fick försiktigt börja jobba på IVA.

Men det blev inte så mycket arbete gjort för mig. Det var väldigt många VAB-dagar då C inte riktigt klarade av att vara hemma själv med två sjuka barn som krävde mycket uppmärksamhet. Viggo var nu som ett yrväder. Han satt inte stilla en sekund. Han klättrade, sprang och var hungrig och törstig hela tiden. Han kunde knappt sova på nätterna utan rullade runt i sängen som en elvisp.

Till slut kom vi på att om vi låg bredvid honom i sängen och la ena benet över hans båda ben och höll om honom i ett fast grepp, kunde han somna inom 5 minuter. Han sov dock inte hela natten utan vaknade ofta vid 2-tiden och kunde sedan vara full aktiv till nästa kväll.

Fullt aktiv var dock inte hans mamma som började krokna av trötthet och alla förkylningar. För det blev ju så att barnen smittade mig när jag var hemma och tog hand om dom och jag har nog aldrig haft så mycket bihåleinflammation och halsfluss om jag hade under åren 2009-2011. Det blev litet lugnare efter att barnen fått rören inopererade. 😏😏😏

Men visst är det konstigt att det ibland känns som att allt kommer på en gång.
Jag kände till sist att varje gång jag fick upp näsan över vattenytan så kom det något som tryckte ned mig till botten och jag fick börja om med att simma mot ytan.

Under flera år var det utbildningar på autismcenter för små barn (kommer skriva mer om det i ett annat inlägg) ADHD-center, besök på BUP och försäkringskassan. Pröva mediciner hit och dit. Min man fick en utredning gjorde (kommer skriver om det också längre fram) och till sist har jag sprungit med huvudet rakt in i den berömda väggen 3 gånger.
Det blir litet extra krydda av att jag är en klantskalle så förra året slet jag sönder främre korsbanden när jag skulle spela fotboll med barnen och nu för några veckor sedan vred jag knät igen när jag badade med barnen(troligen sabbat menisken denna gången). 

Och visst, det hör till livet men jag tycker nog att livet skulle kunna ta en liten paus och ge mig ett andrum. 
För det känns som att mitt livs trösklar är jättehöga och nog fasiken ska jag sparka i en tå eller ramla över dom titt som tätt.

Men, det blir bättre, lite i taget och jag har nu äntligen lärt mig (efter en fantastiskt utbildning som jag också kommer berätta om) att njuta av något speciellt varje dag och tänka mer på mig själv.
Ska jag orka kämpa vidare så måste jag ta hand om mig och vara stark.


Fyndigt och roligt från dottern;

Jag har duschat med Alva, då 4 år gammal.
-Alva, var försiktigt när du skrapar duschdörren, tänk på att den är gjord av glas.
-Jaaaaa maaaammmmaaaa, jag vet, jag tänker på massor av saker!!!!