Mayday, Mayday!!!

Mayday, mayday, flygledartornet lutar!!

Ett flygledartorn, eller kontrolltorn som det också kallas, har en viktig roll för att det inte ska inträffa en katastrof i luften eller på landningsbanan.

Flygledaren eller flygledarna ska finnas i tornet dygnet runt, året runt, så att trafiken flyter på så säkert som möjligt. De ska ha kontroll över trafiken i luften, vilka plan som får landa i tur och ordning, vilka som ska lyfta samt deras destinationer, vad som mer kan förekomma i luften samt på marken.

Utan flygledare kan vem som helst ta sig in på landningsbanan eller startbanan, brandkåren genomför övningar på fel bana, plan kolliderar och vagnar fullastade med bagage irrar runt utan att veta vart de ska ta vägen.

Det gäller att även ha kontroll över väderskiftningar som kommande stormar, åskoväder och temperaturer. Allt för att planen ska kunna komma till och från sina destinationer så säkert som möjligt.

Världens högsta kontrolltorn är för hamnen i Vancouver och är imponerande 142 m högt. Sveriges högsta kontrolltorn är Arlandatornet med sina 83 m.

I en liten ort utanför Södertälje finns förmodligen det minsta flygledartornet med endast en personal anställd. Tornet är ca 165 cm högt och är i egen person jag.

Vem är jag då? Jo, jag är mamma till 2 barn, hustru till en man samt är sjuksköterska, färdigbyggd januari 1977.

Nu undrar ni säkert över varför jag titulerar mig själv som ett flygledartorn och det är en ganska så enkel förklaring till det.

Samtliga i min familj har olika funktions nedsättningar.

Alva, född 2006, har atypisk autism och ADHD. Viggo, född 2008, har autism, ADHD och generellt ångestsyndrom. Min man C född 1964, har aspberger och ADHD.

Jag kan ju säga att jag känner mig litet utanför, bokstavslös som jag är.

Som flygledartorn i den här familjen har jag en mängd arbetsuppgifter, jag arbetar dygnet runt, året runt och får väldigt sällan semester.

Bland mina arbetsuppgifter ingår bl.a. regelbundna möten med BUP, SOC, LSS och försäkringskassan. Dagliga planeringar över hur vardagen ska se ut eller rättare sagt planering för att alla veckans dagar ska vara så lika som möjligt. Skapa rutiner och strukturer för att ”flygplanen” inte ska kollidera och se till att de är väl förberedda för eventuella katastrofer d.v.s. lägga upp en mängd extra planer för oförutsedda händelser. Det ingår även en viss medicinsk handläggning i form av medicindelning 1 gång i veckan. Jag måste även ha kontroll över vilka besök som ska komma samt när det är dags för att göra nya ansökningar till försäkringskassa och LSS så att det kommer in ett visst bidrag (jag får ingen lön) samt litet extra personal för att jag ska kunna få en viss avlastning i mitt jobb. Jag måste även boka in övernattning till mina plan i deras hangarer så att jag under de sammanhängande timmarna får möjlighet att ta hand om mig själv så att jag orkar med min chef roll.

Förutom allt detta ska jag också underhålla planen så att de fungerar så bra som möjligt under de rådande omständigheter som finns i samhället. Det är allt från KBT till massage samt vardaglig träning som att rusta sig inför det väder som kan finnas utanför den trygga dörren till vår gula villa, även kallat Gökboet, möten med främmande människor samt hur det sociala samspelet egentligen fungerar.

Jag måste även se till att det alltid finns bränsle till planen vilket ofta innebär två sorters bränsle då de olika planen inte kan använda samma bränsle. Ja jo, jag lagar ibland olika maträtter eftersom att det inte är alla maträtter som passar samtliga i familjen.

Och glöm inte de terrorister som kan lura litet varstans och skapa oreda, rädsla och ångest för planen. Dessa måste jag ständigt hålla utsikt efter samt se till att hålla dom i schack så att de inte saboterar mina plan.

Detta kan låta mycket och förvirrande och tro mig, det är det verkligen.

Det är övermäktigt för en enda människa att ta sig an alla dessa arbetsuppgifter och samtidigt ta hand om det extra arbete som också finns med. Nämligen att som sjuksköterska arbeta med svårt sjuka människor, ofta i livets slutskede och finnas där som stöd och skapa en bra omvårdnad för dom och deras anhöriga. Ett arbete som jag verkligen älskar, lika mycket som jag älskar mitt arbete som flygledare. 

Så det är ju inte konstigt att detta lilla flygledartorn i Hölö helst plötsligt en dag får slagsida och liknar mer det lutande tornet i Pisa. Det kommer små rökpuffar ut genom fönstren p.g.a. överhettning i kontrollbordet och alla möjliga varningslampor börjar blinka. Men flygledaren måste ändå hålla igång och arbeta. Planen får inte kollidera eller råka ut för maskinhaveri. 

När till sist alla varningslampor blinkar och flygledaren sitter och somnar på sin arbetsplats är katastrofen ett faktum och det blir då obehagliga följder av detta.

Tvätten samlas på hög, dammråttorna tar över Gökboet, räkningar och fakturor ligger obetalda eller tappas bort i röran, på det en gång så organiserade skrivbordet.

Extrajobbet blir lidande då flygledaren inte kan komma i tid till den arbetsplatsen eftersom att planen inte vill lyfta och komma till skolan eller ens ta sig ur sina sängar.

Frånvaron på extrajobbet ökar, flygledaren blir allt mer disträ och helt plötsligt går det inte längre att hålla alla bollar i luften. För som flygledare är jag även litet av en cirkusartist. Jag ska kunna jonglera och hålla ca 10 bollar i luften hela tiden. T.o.m. när jag ska gå på toaletten, duscha eller äta. Hjärnan på flygledaren blir trött, den funkar inte som den ska och diverse kretsar har bränts sönder för länge sedan.

Tornet lutar allt mer och det blir överhettning, små svårsläckta bränder och kaoset brer ut sig allt mer.

Det blir förkylningar som aldrig släpper, svåra eksem, ångest och panikattacker.

Jag fick t.o.m. så kraftiga bröstsmärtor att jag trodde det var en hjärtattack. Snälla kollegor och chef tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade en rejäl ångestattack.

Tröttheten hängde över mig dygnet runt men jag kunde ändå inte somna. Händerna domnade och skakade och helt plötsligt visste jag inte längre hur jag skulle starta tvättmaskinen. Fingrarna löd inte när jag skulle dela mediciner i dosetterna hemma.

För att inte tornet helt skulle falla omkull sökte jag mig till läkare. 
Diagnos blev utmattningsdepression med svårt ångest och panikattacker, sömnsvårigheter och enorm hjärntrötthet.

Det var dags att skicka ut ett MAYDAY MAYDAY, tornet lutar och behöver stöd.

NU!

Källa; Kung Över Livet