"Du medicinerar sönder ditt barn"

Efter att vi fått veta om Viggos diagnoser var det dags att träffa läkaren på BUP. Vi skulle diskutera eventuell medicinering. Jag var mycket tveksam till detta. Det fanns ju så många biverkningar. Behövde han verkligen mediciner?

Jag och C satt i läkarens rum medan Viggo for runt i rummet. Läkaren frågade hur jag ställde mig till läkemedel och jag svarade att jag var osäker på om Viggo verkligen behövde mediciner.

-Jag tänker så här, sa läkaren. Nu har vi suttit här i cirka 20 minuter och Viggo har inte suttit still en enda sekund.

-Ja men han har ju inte rivit ner rummet, svarade jag.

Vi tyckte att det hade gått bra därinne eftersom att Viggo inte hade totalt raserat rummet eller slagit sig halvt fördärvad. Men till sist kom vi fram till att vi skulle testa en korttidsverkande medicin som hette Ritalin. Det blev även bestämt att jag skulle bli sjukskriven då jag började få ångestattacker och hade svårt att sova. En sådan kombination är inte lämplig att ha på en avdelning med nyopererade patienter.

Det var med väldigt blandade känslor jag gick på apoteket för att hämta ut medicinen. Tänk om någon såg mig hämta medicinen och förstod att mitt barn hade ADHD och jag tänkte ”knarka” barnet. Hur kommer personalen på apoteket reagera? Kommer dom döma mig som mamma? Att jag tar den ”enkla vägen” för att kunna hantera mitt barn?

Inget av detta inträffade naturligtvis även om jag tyckte att tiggaren utanför tittade konstigt på mig.

Dagen efter skulle det ske, jag skulle ge min pojke medicin som skulle få honom lugn och mindre impulsiv. Mina barn har aldrig haft svårt att svälja tabletter och det kan jag på sätt och vis tacka alla öroninflammationer för. De tyckte att penicillin i flytande form var jätteäckligt och så fort de var tillräckligt stora för att kunna få tabletter istället så svalde de dom utan protester.

Viggo skulle vara hemma från förskolan den veckan som vi skulle testa medicinen så att jag kunde utvärdera dess effekt.

Den morgonen var jag så nervös. Jag tittade på asken med Ritalin. När jag hade öppnat den var jag tvungen att först ta ut bipacksedeln. OH MY GOD! Den var ju nästan en meter lång. Tre fjärdedelar av den bestod av biverkningar. Jag tittade på Viggo som hade rullat in sig i fyra lakan och såg mer ut som en gigantisk kokong än en 4-åring.

Efter mycket överläggande med mig själv och efter att ha ringt till C och flera gånger frågat om vi verkligen ska ge vår lille pojke mediciner, gav jag Viggo den lilla vita tabletten som han svalde utan problem. 

Jag backade ifrån honom som om han var en granat som när som helst skulle explodera. Sedan väntade jag, sittandes på en köksstol satt jag och bara tittade på Viggo som rullade runt med filtar och lakan medan Scooby Doh smög bland spöken och demoner på tv.

Efter ungefär 20 minuter trasslade Viggo sig loss från alla lakan, satte sig i soffan och tittade på tv. Alltså han satt ned i soffan och tittade på tv. Han satt still. Och tittade på tv.

En lång stund iakttog jag min son och kom på att han nog aldrig varit så stilla någonsin som han var nu.

-Hur mår du Viggo, frågade jag.

-Bra, svarade han, jag stilla och titta tv.

Jag ringde till C på en gång.

-Han sitter still, C. Fatta, han sitter still och tittar på tv! Han har inte rört sig på fem minuter. Och han pratar långsammare. Ska det vara så här?

C trodde mig knappt. Jag filmade Viggo och skickade filmklippet till C.

Under tre timmar och 25 minuter satt min lilla pojke still och tittade på sitt favoritprogram Scooby Doh. Sedan var det som vanligt igen, full fart, hopp och studs och han ramlade mot bord och stolar. Det som var nytt var att han allt oftare viftade med händerna när han var upphetsad eller rädd samt att han gick väldigt ofta på tårna.

Det var inte helt okomplicerat och accepterat att meddela sin närmsta omgivning att jag gav Viggo läkemedel mot ADHD. 

"Ska du knarka ditt barn?"

"Jaha, det lätta vägen alltså?"

"Du medicinerar ju sönder honom!!!"

"Har du en aning om vad som kan hända honom i framtiden, tänk om han blir steril eller hjärnskadad"

"Han kommer ju lättare bli en missbrukare, det har jag minsann läst i Aftonbladet"

Jo men tack för det televerket.......bara spä på min oro och rädsla över det faktum att jag ger mitt barn medicin som innebär täta kontroller på BUP för att se att blodtryck, puls, längd och vikt inte går åt fanders.

Till de som kommer med kommentarer om att det är "fel" att medicinera överaktiva (ADHD) barn och att man medicinerar sönder sina barn.......tänk på detta innan ni öppnar munnen till en föräldrar som medicinerar sitt barn för en funktionsnedsättning.
Varje gång jag går till apoteket får jag ont i magen av att jag som mamma måste ge min son medicin för att "orka med honom". 
Varje gång jag delar upp hans mediciner (han får 6 tabletter varje dag) blir jag så ledsen för att jag inte kan bara ändra hans kost;

"för mamman i Danmark var det minsann inga problem" 

Min son knappt äter ändå och när han väl äter kan han inte sitta still och äta för då har medicinen slutat verka.
Och jo jag har försökt med att ändra kosten med mindre gluten, mindre laktos ( egentligen ingen laktos alls eftersom att han inte tycker om mjölk, yoghurt och ost) och mindre socker. Han är lika speedad med socker som utan socker.

Tänk er för innan ni kommer med era goda råd eller era åsikter för det gör väldigt väldigt ont i en när man får höra att man borde klara av sitt barn utan läkemedel.

Det är faktiskt inte så lätt! Jag var emot mediciner i början av min sons utredning men idag vet jag inte hur vi skulle klara oss utan det.
Och min son skulle inte klara sig utan sina mediciner. Med dom kan han leka med andra barn, han hinner tänka efter och göra sina träningsuppgifter som vi fått av logoped/autismcenter, han kan sitta still på toaletten och göra sina behov (det kan inte annars då han "hoppar på sitsen), han kan sitta och gosa med mig utan att hans kropp ålar runt i min famn.

En gång när jag skulle hämta jag ut sömnmedicin som vi skulle pröva ett par dagar och se om han kunde sova en HEL natt i sträck, började jag nästan gråta när jag skulle hämta ut det.....ännu mer medicin.......kände mig så misslyckad som förälder och mamma.
Så snälla.....tänk efter...före!