Det fantastiska med att vara förälder till barn med NPF

Under de år som gått sedan jag blev mamma, har jag gjort en total ombyggnad av mig själv som person. Jag har fått helt andra värderingar och prioriteringar än vad jag hade tidigare.

Man har ju en bild av hur man ska vara som mamma, fru och människa när man är sisådär 17-20 år gammal. Det var då som det var helt otänkbart att ha trosor och bh som inte matchade, att gå ut med orakade ben i december månad och man kunde absolut inte visa sig offentligt utan åtminstone mascara.

Om jag inte hade fått barn med NPF så hade jag aldrig fått genomgå den personliga resan som jag gjort och fortfarande gör.

Det har varit många utbildningar och kurser som jag gått på samt även seminarium för rent intresse skull. Jag har läst böcker som alla möjliga psykologer har skrivit och samtidigt gått hos psykoterapeut. Många gånger har jag gått till samma fina psykoterapeut. Det är totalt nu 6 år som jag gått hos henne. Hon har hjälpt mig att acceptera det som är oerhört smärtsamt, finna vägar ut genom sorgen och gett mig tips på att koppla av och andas.

För det är så, att det är väldigt slitsamt att vara förälder till barn med särskilda behov. Ändå kan jag tycka att det är fantastiskt. Jag har gjort en lista över allt nytt och bra som jag lärt mig av mina barn eller p.g.a. mina barn.

ü  Jag har lärt mig att välja mina kamper. Det finns inget som säger att jag alltid måste bli upprörd över varenda sak som går emot mitt eget tycke och tänkande. Vissa saker kan få bara "vara". Det ger inget mer än ilska och brist på energi.

ü  Jag har också lärt mig att jag inte är till för att göra alla andra nöjda eller stolta. Det viktigaste är att jag kan vara stolt över mig själv och över det jag gör.

ü  Tidigare hade jag en enorm press på mig själv om att det ska vara perfekt hemma, rent, alltid putsa fönster innan gardiner byttes, aldrig klä granen förrän dan före julafton och absolut inte äta semlor förrän på fettisdagen. Man måste vara finklädd på julafton och det ska vara ett stort julbord med mycket mat som allt ska vara hemlagat. Varför?  När jag gråtfärdig en kall decemberdag drar mig för att putsa fönstren innan julgardinerna ska upp så frågar Alva mig;

-Mamma, måste man göra det, finns det en lag om att fönster måste putsas? Det blir väl fint ändå?

Väldigt klokt sagt av en fyraåring. Nä, det finns ingen lag och det blir ju fint ändå.

Tack vare mina barn så har jag sänkt kraven på mig själv   som person. Jag har minskat alla måsten och mina förutfattade meningar om hur saker och ting ska vara.

ü  Det får vara stökigt hemma. Det är faktiskt mycket roligare att leka med barnen än att damma fönsterkarmarna och tvätta av skåpluckorna.

ü  Julpynt kan sitta uppe året om. Viggo älskar allt som har med julen att göra och vill inte ta bort julpyntet och julgardinerna i sitt rum. Så då får de sitta kvar. 

ü  Alva tycker att bland de vackraste som finns är julgranen. Så den tar vi fram till första advent. Det kan t.o.m. finnas julklappar under den redan. Och granen kläs precis hur som helst utan färgteman eller glitterteman. Den kläs så mycket att man knappt kan ana att det finns en gran under allt pynt. Skit i traditionerna, man kan ju skapa nya traditioner som gäller hos oss, i gökboet i Hölö.

ü  Varför måste man alltid sitta vid matbordet och äta? Hur mysigt är det inte att ligga under matbordet och äta maten där, medan man tittar på bolibompa? Eller bygga en jättekoja i vardagsrummet som får stå i flera veckor trots att det rullar dammråttor runt omkring den. Det är ju jättemysigt att ligga där och äta mackor medan man tittar på "funny homevideos" på youtube.

ü  Vuxna kan också vara barnsliga och ha jättekul. Om ni aldrig har hoppat i en vattenpöl med era barn så gör det. Det är jättekul och framför allt så kommer era barns överlyckliga ansikten bli ett minne för livet.

ü  Jag kan glädjas åt små saker som händer i mitt liv, saker som andra kan tycka är självklara. Att få en kram, ögonkontakt eller att ens barn vill komma in i sovrummet och mysa och läsa saga i 20 minuter......det är jättestort för mig. 

ü  Jag har blivit en mamma som berömmer sina barn ofta och tydligt. Det behövs för att de ska veta när de gör rätt men samtidigt så stärker det deras självförtroende. En gång när jag och barnen hade åkt en lång tåg- och bussresa till Skåne fick jag beröm för hur jag var som mamma. För på bussen, den sista biten innan vi var framme, talade jag om för barnen hur duktiga de hade varit hela resan, hur fint de hade lekt på tåget och hur tacksam jag var för att de hjälpte till med att bära väskor och att de inte sprang runt på perronger och stationer. En äldre dam sa då att hon blev förvånad över att höra en mamma prata så med sina barn. Hon tyckte annars att det var mycket "gör inte så", "kan du aldrig göra som jag säger", eller "hur svårt ska det vara att lyssna". 

-Men här sitter du och berömmer dina barn så att t.o.m. jag blir stolt över dom.

Oj vad jag växte då! För det är sällan man får beröm när man är förälder till barn med NPF. Det är ju dom barnen som är jobbiga och stökiga och för en massa oväsen hela tiden. Och det gör dom ju för att vi föräldrar inte kan hantera dom.

ü  Jag har blivit mer uppfinningsrik sedan jag fick mina barn. Vad sägs om fingerfärg i en dusch så att mamman kan dammsuga rent i hallen och köket utan att barnen river huset?                                                                                                            

    Eller att stapla upp böcker och några russinpaket inne i badrummet så att barnen kan sitta och läsa och käka russin medan du sitter på toa och sedan duschar?

Eller klä ut dig till pirat och fäktas med sonen på morgonen          för att han ska äta frukost och gå till skolan och glömma bort att han egentligen är jättearg och inte vill till skolan?

ü Jag har lärt mig att resa mig upp efter varje hård smäll som jag har fått genom livet. Jag blir litet knäckt men jag dör inte av det. Och jag känner mig stärkt efter varje smäll och ser ärren som erfarenhet och tecken på visdom.

ü Jag klarar mer än vad jag tror.

ü Jag har fått fantastiska vänner och träffat så otroligt många människor som fått en fin betydelse i mitt liv.

ü Jag vågar mer.

ü Jag har börjat att tycka om mig själv, precis som jag är.

Varje dag händer det något fantastiskt, varje dag kan jag fälla en och annan tår, varje dag ler jag och känner mig lycklig och varje dag berättar jag för mina barn hur lycklig jag är över att få vara deras mamma och hur otroligt mycket jag älskar dom.

Och varje dag så säger mina barn något speciellt klokt eller väldigt roligt som berikar min dag.

Alva till mig efter vi tittat på ett program om blivande brudar och deras val av klänningar;

-mamma, varför vill tjejer vara sexiga?

Jag- tja de vill kanske att killarna ska tappa andan när de ser dom.

Alva- är det inte enklare att slå dom i magen än att ta på sig obekväma kläder?