Känsla av ensamhet och övergivenhet

Från spectrum superstars

Jag skriver för att må bättre, för att avlasta hjärna från alla tankar som cirkulerar runt i huvudet, som en del av min terapi.

Sedan allt startade med barnen så har jag varit öppen om allt som har rört barnen. Detta för att det inte ska skapas några rykten om sånt som inte stämmer.

I början hade jag även en förhoppning om att få förståelse från omgivning om jag var ärlig och öppen om vilken kamp det är att vara NPF-förälder, hur man får liksom vara en helt annorlunda förälder för att det ska bli en fungerande vardag.

Men det är inte helt lätt för omgivningen att förstå när det inte finns kunskap. Och det är inte heller lätt för omgivningen att förstå när den inte vill ta till sig kunskap eller söka efter kunskap för att förstå hur svårt och tungt det kan vara.

Jag har varit en positiv och engagerad tjej som älskat det sociala livet och att vara spontan, att träna flera gånger i veckan och bara hitta på saker som det föll mig in t.ex. gå på bio mitt i veckan, skippa middag hemma och dra ut på stan och käka pizza eller bara stanna kvar i stan och ta en fika med en god vän efter jobbet.

Idag är jag (tycker jag och några till i alla fall) fortfarande positiv, försöker vända på det negativa till en livserfarenhet och ibland deppar jag ihop och tycker det är skit med det mesta. Jag tycker att jag har rätt att känna så.

Jag är inte lika spontan längre då det inte går ihop med min familj, de klarar inte av plötsliga förändringar. Jag måste planera i tid för att ta en fika med en vän och jag måste berätta om jag blir sen hem. Skulle jag inte göra detta så blir det smärre katastrof hemma. Deras trygghet raseras och det leder till utbrott och ibland så långt som låsningar. Det leder till oro och tårar.

Alltså måste jag så långt det går anpassa mig för att det ska fungera någorlunda friktionsfritt hemma. 

Barnen (och min man) tränar naturligtvis på att klara av oförutsedda händelser utan att bryta ihop men det (som all annan träning) ska göras i små steg.

I min flygledarroll så har jag min kalender som en slags livslina för att komma ihåg vad som ska göras och även kunna se om jag kan lägga in någon fika.

För ett år sedan kunde jag behöva förbereda familjen ca 2 veckor innan om jag skulle på en fika. Idag kan jag säga till 3 dagar i förväg.

Flygledarrollen tar på krafterna som sagt och jag har haft (och har fortfarande) ett stort behov att briefa.

Men vem ska man vända sig till när den närmsta omgivningen inte förstår?

Vem ska man vända sig till när man är överlycklig över att dottern har haft på sig strumpor i fem minuter och får till svar att det är väl en självklarhet att hon ska ha strumpor på sig?

Vem ska man vända sig till när man är sjuk av oro för att sonen inte äter p.g.a. medicinen och får till svar 

- ge honom ingen mat alls så ska du se att han snart äter det som erbjuds.

Vem ska man vända sig till när man är så trött in i märgen på sitt barn som inte sovit på flera veckor p.g.a. ångest och får som svar- det är ju bara att gå ut från sovrummet.

Vem kan förstå den känslan av svart bottenlös sorg över att ens barn slår dig och river sönder huset?

Vem ska jag vända mig till med oron över mediciners biverkningar när jag bara får tillbaka att jag medicinerar sönder mitt barn?

Vem kan förstå känslan av total hjälplöshet när ens barn står framför en och gråter och tycker att hon är värdelös och sjuk i huvudet när omgivningen säger att det beror på mig och min mans sätt att uppfostra henne som lett till det?

Jag har känt mig övergiven och fruktansvärd ensam. De enda som sa att jag gjorde rätt, att jag uppfostrade rätt var fina psykologen Sinnikka, fröken Glädje, min psykoterapeut och till sist min underbara arbetsplats. 

På min arbetsplats finns det människor som vet, som kan och förstår hur det kan vara.

Jag har aldrig fått höra att jag gör fel utan att jag gör så gott jag kan. Att jag inte kan göra mer än det bästa. Att jag är en bra mamma.

För när man inte får höra att man är en bra mamma utan att man gör fel, då tror man till sist på den och det har trasat sönder mig inombords. 

Jag har längtat så efter att få en bekräftelse på att jag är en bra mamma, att jag gör rätt för mina barn, att jag inte förstör dom och att jag kan se deras behov.

Jag har funnit Facebook med grupper för förälder och anhöriga till barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och kan äntligen känna en samhörighet. 

Att se och förstå att jag inte är ensam om det som händer varje dag, det ger energi. 

Att få bekräftelse på att det är okej att bryta ihop som mamma framför sina barn, tar bort skuldkänslor.

Att få stöd i tyngsta stunderna man har från någon som förstår .....det går inte att beskriva hur skön den känslan är.

Jag har fått träffa andra mammor och deras underbara barn och kunna känna att det är okej med att mina barn svär som borstspindlar när det blir fel....deras gör det med. 

Jag behövde inte skämmas för mina barn inför dom för de förstod att Alva och Viggo inte menar illa med sitt beteende. 

De ser att mitt lågaffektiva bemötande fungerar och ser det inte som ett curlande.

Jag har brutit ihop på mitt jobb, jag har fallit sönder hos min psykoterapeut, jag har gråtit ut i famnen på en kollega och jag har fått vara arg och förbannad med andra utbrända mammor. 

Flygledaren har fått åka hem till vän/kollega och dricka kaffe, bolmat på giftpinnar och pussa hundnosar som själslig terapi.

Ingen av personerna i den omgivningen har sett ner på mig eller ifrågasatt mig och min knasiga familj. 

Jag har kontakt med mycket god vän som har känt mig sedan jag var barn, som finns där, hon och hennes man tar emot med öppna famnen när jag är en ledsen liten Fia som behöver tröst. De lyssnar och ifrågasätter inte.

Vad jag vill få sagt är att jag är en annan person idag än för 10 år sedan.

Men jag vill inte se mig som en sämre person, bitter och negativ person.

Jag ser mig som en människa som har fått en ny syn på livet och dess prioriteringar. Jag har fått en fördjupad kunskap om mig själv och min själ och det är tack vare mina barn och min man.

Jag har genom en fantastisk kurs ACT ( Acceptance and Commitment Therapy) lärt mig att vara snäll mot mig själv. Att ta hand om mig själv.

Jag har fått ett annat förhållningssätt som tyvärr ses som att jag är egoistisk och prioriterar fel.

Jag har lärt mig att omge mig med människor som ger energi.

De som tar energi kan jag vara utan.

Det blir förluster men det är förluster som jag idag kan hantera.

Tack vare andra föräldrar (både såna som jag träffat på riktigt och de jag bara har på chatt) har jag insett att jag inte är ensam och övergiven.

Det finns en omgivning som kan stötta och som jag kan dela med mig min erfarenhet till och att jag uppskattas för den jag är idag.

Jag vill tacka alla (ni vet vilka ni är) som finns där för mig och ni vet att jag finns där för er 💖💖💖💖