"Jag vet vad du går igenom"

Jag hade turen att någon sa så till mig i början av denna resan som flygledare, att de förstod vad jag gick igenom. Att jag hade rätt till dom känslor jag hade och att de vet hur det känns.

Fina psykologen och övrig personal på BUP och HAB för barn och ungdom (habilitering) sa ofta att de förstod och kunde tänka sig hur det var.
Men att få höra det från andra föräldrar var nog det jag mest behövde.
Därför uppskattade jag väldigt mycket den första utbildningen som jag och Conny gick på autismcenter för små barn. Vi fick tillsammans med andra föräldrar gå igenom vad vi behövde lära oss och tips på lösningar för att få en fungerande vardag. Det stärkte mig väldigt mycket.

En väldigt fin f.d. kollega kontaktade mig och berättade att även hon har en son med autism och att jag fick gärna vända mig till henne om jag hade frågor eller funderingar eller bara behövde prata. Bara några dagar efter att jag fick veta Viggos diagnoser så kontaktade hon mig och det är jag henne evigt tacksam för.
För just där och då kände jag mig väldigt ensam och ledsen och förvirrad.
Jag önskar att alla kunde få den möjligheten, att få kontakt med en annan förälder som gjort den början på resan, som vet vilka känslor man går igenom, att den personen finns där.

Ibland kunde jag få höra att jag skulle vara glad att det inte var värre. 
"Det finns ju barn som har cancer eller andra hemska sjukdomar som de dör av och hur tror du inte det känns för dom föräldrarna?"
Det hjälpte inte mig att tänka så. Det gav mig ångest och skamkänslor. Att jag inte kunde vara glad över att mitt barn "bara" hade autism och ADHD. Han dör ju inte av det eller hur?

En natt satt jag och pratade med en kollega om just detta. Att jag borde ju vara glad att det inte är värre. Den kollegan hade överlevt cancer och hon tittade på mig länge och sa
-vet du, du har fullkomlig rätt till att känna det du känner. Det hjälper väl inte dig ett dugg att tänka så, att det kunde varit värre? Vi har alla våra kamper i livet och du har rätt till dina känslor i din kamp.

Jag är lyckligt lottad till att ha många kloka människor i min närhet som puffat upp mig som flygledare när jag har lutat och ibland t.o.m. har de fått hjälpa mig att reparera grunden som tornet är byggt på då marken det står på blivit underminerat.

Som flygledare blir jag ofta ifrågasatt om mina rutiner och hur jag planerat mina plans rutter och säkerhetsföreskrifter.
När jag ska förklara varför jag gör som jag gör, får jag höra att jag har massa dåliga ursäkter. Det är sällan man ser mina förklaringar som just förklaringar utan som ursäkter. 
Jag vet att jag som flygledare inte är ensam om detta. På konferens med andra flygledare har jag fått höra att det går igenom samma bemötande. Vi kom fram till att det är oftast de som saknar kunskap om NPF som anser att vi flygledare har ursäkter. Summa summarum, vi kommer skita i vad "de" tycker och anser och följer våra säkerhetsföreskrifter som gör att våra plan får en säker flygning och som klarar viss turbulens under resans gång.


Tänk om det kunde finnas ett slags nätverk som BUP eller HAB kunde hänsvisa till, ett nummer man som nybliven NPF-förälder kan ringa till och få höra
"jag vet vad du går igenom och du har all rätt i världen att vara ledsen"

För det kan jag säga, det som gett mig, flygledaren i tornet, mest stöd och ork till att fortsätta genom alla strejker och besparingskrav, är att det har funnits någon som vet hur det är och säger att mina känslor är berättigade.
Att det har funnits någon som lyssnat och kramat, uppmuntrat och stöttat utan att ifrågasätta mina beslut.
Att det finns platser och personer jag kan åka till och få "beklaga" mig över hur orättvist det är och jobbigt utan se ner på mig som en negativ person med dåliga ursäkter.

Till er alla vill jag sända stort tack 💖

Roligt från Alva 11 år
Häromdagen beklagade jag mig över min viktuppgång. 
Alva - Tänk så här mamma. Det är så mycket som är löst på dig men rumpan är i alla fall hård.

Älskade busunge