Jag vill komma in i din värld

När Viggo var bebis och jag såg in i hans blick så kände jag att det fattades något. Den starka känslan jag kände med Alva fanns inte där med Viggo.

Jag har nog inget bra ord för den känslan. Men den kändes i bröstet och gjorde att jag kände en stark samhörighet och kontakt med mitt lilla barn.

Kärleken fanns där och moderkänslan likaså men den där andra känslan var inte där.

Viggo hade jättefin ögonkontakt ända fram tills han började med sin medicin mot ADHD när han var 4 år. Jag blev otroligt upprörd i början då jag knappt kände igen min glada och energiska son längre utan hade istället en liten pojke som var rädd, orolig och inte klarade av att se mig ögonen längre.

Tänk så lätt man tar för givet att man får ögonkontakt med sina barn och hur förstörd man blir när barnet inte klarar av att ge ögonkontakt längre.

Viggo fick även väldigt svårt med kroppskontakt. Han flyttade sig ifrån mig om jag satt för nära och kramas gjorde han helst med ryggen emot mig och jag fick inte hålla om hela honom bara försiktigt runt ryggen.

Den enda gången som jag fick ligga nära honom var när han skulle sova. 

Jag fick fortfarande inte hålla om men däremot skulle jag ligga riktigt nära och lägga mitt ena ben över hans. Sedan skulle han ligga inlindad som en liten fjärilspuppa, tryckt mot väggen och med min kropp som skydd mot omvärlden.

Det var viktigt, fick jag veta, att inte tvinga honom till ögonkontakt utan jag skulle träna försiktigt med detta. Jag kom på att fråga honom om vilken färg mina ögon hade och han såg då rakt in i mina ögon. Trots att han visste min ögonfärg så tittade han in i mina ögon och jag blev alldeles varm.

För då får jag "komma in" i hans värld. Jag kan ibland se hans känslor i hans blick och då kommer den där känslan i bröstet. 

Och jag var alltid nere på hans nivå d.v.s. på knä eller huk framför honom.

Jag lärde mig att barnen upplever obehag och tappar fokus om de tvingas till ögonkontakt. Men jag visste att han lyssnade på mig. Han vände ansiktet mot mig när jag talade till honom.

Små små steg med att vänja honom vid kramar och gos. Han sökte tröst i min famn men alltid med ryggen emot.

Men om han inte hade medicin i kroppen då kunde han kasta sig i min famn.

Det blev som om jag hade två stycken av Viggo, en ADHD-Viggo och en autism-Viggo. Viggos grundpersonlighet fanns naturligtvis i båda två men oron och svårigheter såg helt annorlunda ut. ADHD-Viggo var glad, utagerande och hade inga bekymmer förutom att han slog emot allt som fanns i hans närhet.

Autism-Viggo var rädd, lättskrämd, försiktigt och höll sig nära mig hela tiden, fick lätt "låsningar" (skriker oavbrutet och ligger på golvet och går ej att nå) samt fick många konstiga fobier.

Det smärtade i mig att se detta från att han var nyligen fyllda 4 år och fram tills han var ungefär 5 år. 

Då hade jag kommit igenom det sorgearbete som jag tror alla föräldrar går igenom när man inser att ens barn inte är som alla andra.

Jag hade även då kommit in i en ny roll som människa, jag hade omvärderat min livsvärderingar och synen på mig själv. Jag slutade jämför mina barn med andra. För det går ju inte, mina är ju bäst 😉

Nu kunde jag möta Viggo på hans nivå, utifrån hans behov och hjälpa och stötta honom att förstå det samhälle som vi lever i idag. 

Och när det inte fungerar och det brister för honom, då finns jag där och hjälper honom upp igen, förklarar det han inte förstår och fortsätter med att träna.

Det blev en ännu större utmaning då hans tal inte var utvecklat. Han pratade fort och forcerat, han kunde inte riktigt forma orden i munnen.

Då blev det mer svårt att förstå honom och han själv blev så oerhört frustrerad när vi inte förstod vad han ville berätta.

Vi använde bilder och ritprat men ibland funkade inte ens det.

I början slog han sig själv för pannan och bara suckade åt mig.

Men helt plötsligt så kom han på (c:a 6 år gammal) att finna andra ord som betyder andra saker. Och då använde han komplicerade ord som "oacceptabelt" "seriöst allvarligt" och han kunde säga de orden oftast väldigt tydligt.

Idag förstår alla som möter honom vad han säger. Det kan hända ibland att det går för fort men han kan komma på sig själv och sakta ner.

Jag får även idag ögonkontakt några gånger om dagen. Och varje gång så känner jag den där känslan......i bröstet som värmer hela mig.

Jag blir liksom lycklig i bröstet.

Och idag vill han sitta tätt bredvid, luta huvudet mot min axel och lyssna när jag läser bok för honom. Han kommer fram och klappar eller stryker mig över kinden när han ser att jag är trött eller ledsen. Hans känselspröt för hans familj är milslånga och ingen märker fortare än han när jag är ledsen. Han kommer fram och kramas och håller om hela mig och tar i från tårna för att ge mig en jättekram. Jag får pussar på kinden och han ger mig ibland en busig blick när han vill hitta på hyss.

Det jag fortfarande saknar är att få komma in i hans värld, ta del av hans känslor. Idag får jag hjälpa honom att sätta ord på det han känner.

Men det händer ibland, under några sekunder, att han delar med sig små fragment av hans värld.

Och varje gång det händer har jag ett Halleluja-moment och jag hör änglakören sjunga i bakgrunden. Då faller ytterligare en pusselbit på plats och flygledartornet känner sig mindre fallfärdig 💓

Roligt från Viggo 7 år

Alva tjatar och tjatar att hon vill spela tv-spel med Viggo men han säger tvärt nej hela tiden. Alva blir till sist ledsen och grinig.

-Snälla Viggo, säger jag, du kan väl spela en liten stund med Alva.

Viggo ser upp på mig med trött och lätt irriterad blick och svarar

-Ärligt mamma, seriöst! Jag försöker vara en schysst kille men jag svarade faktiskt nej!

Varför gå normalt ?