"Hjälp mig mamma, jag dör!"

Älskade barn! 
Jag ser hur tårarna väller fram ur dina ögon och rinner ner för dina sammanbitna kinder. 
Jag ser paniken i din blick.
Jag ser hur hela du vädjar efter att jag ska hjälpa dig och ta bort det hemska som du upplever.
Jag ser hur du trycker dina händer mot ditt bröst, mot hjärtat som bultar hårt och snabbt och gör ont.
Jag ser hur du bleknar och kallsvetten bryter fram i pannan på dig.
Jag ser att du drar häftigt efter luft då du känner att du inte kan andas.

"Hjälp mig mamma, jag dör", skriker du åt mig.

Jag lägger min hand mot din skakande rygg och stryker dig lugnande upp och ner längs ryggen. 

-Nej, du dör inte, det bara känns så, säger jag lugnt. Det är inte farligt, det är ångest.

Men du hör mig inte. Du är helt uppslukad av alla känslor som river runt i din 6-åriga kropp. 

Snälla mamma, ring ambulansen, fort, NU!!!! Mamma snälla hjälp mig!!

Jag står bredvid och försöker överföra mitt lugn till dig. 
Jag sätter mig ner framför dig så att du märker att jag finns där.
Stryker dig över armarna och säger ditt namn om och om igen.
Till sist tittar du på mig och jag förstår att du hör mig.
Jag ber dig att andas tillsammans med mig. 

Vi andas tillsammans. Jag tar tag i dina händer och säger åt dig att krama ihop dom och slappna av, krama ihop dom och slappna.
Du sitter snart vid min sida och drar långsamma, djupa andetag. 
Du darrar i musklerna av den enorma anspänning du precis haft.

Vi andas, vi kramar händerna och anspänningen som nyss var i luften mattas av.
Jag torkar bort tårarna från dina kinder och pussar dig på pannan. Den känns kall och fuktig mot mina läppar.
Jag stryker dig över ditt hår och du lutar ditt huvud mot min axel.

-Vilken tur att du är sjuksköterska och min mamma, säger du till sist. Jag kunde ju ha dött!

-Nej vännen, du kunde inte dött, det kändes så. Jag vet hur svårt det är med den känslan. Men det är just det som det är. En jättestark känsla som vi tränar på att ta bort.

-Jag älskar dig mamma, säger du. Jag ska nog spela litet på mobilen nu.
-Jag älskar dig hjärtat, svarar jag, gå du ner till pappa och drick litet vatten.

Du går ner till pappa, jag hör hur du småsjunger på en sång du lärt dig från tiden på förskolan.

När jag är säker på att du är nere, att hela min familj är nere.......
lägger jag mig ner på sängen i fosterställning och kramar om kuddarna hårt och gråter. 

Jag gråter och gråter över att mitt barn trodde att han skulle dö.

Jag gråter, då all spänning släpper i min kropp, all den spänning jag haft i alla muskler för att behålla mitt lugn och inte sugas med i din panik och ångest.

Älskade, älskade barn, det är inte rätt att du ska uppleva sån fruktansvärd ångest. 

Det är inte rätt men ändå är det så. Och det är en del av din vardag, min vardag och det är min uppgift att lära dig att hantera den.
Den kommer alltid finnas som en del i ditt liv.

Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att den inte ska ta över ditt liv.
Jag lovar dig det.

Älskade, älskade barn!

Från http://www.istockphoto.com