Jag nästan skrattade först åt detta.
När sjutton ska jag finna tid till mig själv?
Det var möten på BUP, möten på Soc, LSS, försäkringskassan, jobbet, Connys utredning med dess besök, logoped, skola och habilitering.
Sedan var det all träning hemma med barnen.
Alva skulle träna på att inte tvätta händerna för länge.
Viggo hade talträning och träna på att ta på kläder.
Jag försökte skriva ihop ett schema för vardagen, när ska det tvättas, städas, bytas lakan, när ska vi sova o.s.v.
Egentid fick det väl bli när jag sov, om jag nu fick sova eftersom det var väldigt begränsat med sömn under flera månader.
Viggo somnade relativt fort men vakande flera gånger på nätterna och kunde inte somna om.
Alva somnade och sov men blev väckt av sin "duracellkanin" till lillebror klockan 3 på natten. C vaknade inte alls utan sov som en stock.
Efter att jag bröt foten i Danmark ökade jag i vikt med 20 kg. Jag tänkte att det kunde då vara ett bra tillfälle att börja träna igen när foten blev bättre. Jag skaffade medlemskort och PT-timmar och körde igång.
Men det blev minst sagt en haltande start. Många gånger fick jag ställa in om barnen var sjuka, C dålig, barnen ångest eller att jag själv brakade ihop.
Men när jag väl var på gymmet och tränade så mådde jag så bra. Min PT blev än litet av en terapeut för mig. Att prata är ju inget problem för mig och han var duktig på att lyssna och vi har kunnat ge varandra råd i vardagens problematik.
Jag saknar gymmet väldigt mycket och längtar mig dit ofta. Och mitt mål är ju att ta mig dit så fort min knäskada är ordnad.
Nåja, jag började med litet scrapbooking för det kunde jag ju göra hemma. Och det var verkligen egentid. Jag hade litet lugn musik i bakgrunden medan jag klippte och klistrade och skapade litet fina alster.
Det blev kanske några timmar i månaden som jag kunde sitta helt ifred och göra detta.
Ändå har jag gått in i väggen flera gånger och senaste (och förhoppningsvis sista) gången sprang jag med huvudet först.
Nu var jag tvungen att stanna upp. Men hur skulle jag hitta mig själv igen?
Inget hade blivit som jag hade tänkt och det var som att livet gav mig käftsmäll efter käftsmäll och jag var dum och reste mig och stapplade vidare.
Jag har gått hos psykoterapeut i flera år och fått ösa ur mig allt.
Hon bad mig en dag föreställa mig hur instruktionerna ser ut i ett flygplan vid en kris, vem ska få syrgasmasken på sig först?
Och jag som flygledare insåg att jag måste hitta ett sätt för att kunna stanna upp och få ordning på kaoset utan att själv gå under.
Jag fick med mig den dagen för drygt ett år sedan, två stycken avslappnings-filer att lyssna på. Psykoterapeuten sa att man behövde lyssna varje dag under minst en månad för att det ska ge effekt.
Så skam den som ger sig, jag lyssnade på gubben som talade om hur jag skulle andas varje kväll innan jag skulle sova. Efter två månader märkte jag plötsligt skillnaden i min kropp. Jag slappnade faktiskt av, hela jag slappnade av och det kändes som att jag skulle sjunka igenom sängen.
Vilken fantastisk underbarn känsla!
Jag var avslappnad i kropp och själv.
Under denna perioder stred jag mycket med skolan om Viggos skolgång som kändes mer eller mindre som ett stort misslyckande.
Att hela tiden få höra att det var mer viktigt att jag som förälder var positivt inställd än att barnet skulle få den hjälp han behövde tärde på mig.
En psykolog på Habilitering erbjöd mig då att gå med i grupp som skulle kallas ACT för föräldrar till barn med NPF. ACT betyder Acceptance and Commitment Therapy.
Vi fick bl.a. lyssna på olika övningar i medveten närvaro.
Länkar till det för dom som vill veta mer
Jag kom senare att kalla den för stresshantering för utbrända mammor.
Denna utbildning har kommit att hjälpa mig att finna mig själv, att kunna finna lugnet i kaoset och att ta en dag i taget.
ACT i kombination med mina möten med psykoterapeut har gett mig en stabil grund att stå på och jag har även kunnat sluta nu med insomningstabletter och halverat mina antidepressiva.
Jag har inte behövt att ta Sobril på flera månader.
Jag har lärt mig att andas och acceptera.
Jag har lärt mig att hantera hemska känslor och insett att det är just bara känslor och inte JAG.
Jag har lärt mig att säga nej, att ta ett steg bakåt och analysera och tänka om, göra om, och sedan fortsätta.
Jag har kunnat ducka i tid för livets käftsmällar ibland, när jag inte hunnit ducka har jag inte stapplat vidare efter smällen utan gått rakryggad ur det och gett livet fingret.
Jag tar ingen skit längre och jag står för det jag tror på och vet.
Och håller inte andra med mig......jahapp!
Jag kan ta åt mig kritik utan att bryta samman.
Jag känner mig starkare än vad jag gjort på länge.
Och......jag tillåter mig själv att bryta ihop utan att känna skuld.
Det är okej att bryta ihop och vara ledsen.
Det är okej att tycka att allt är skit och piss.
Så länge du orkar resa på dig igen och gå vidare rak i ryggen och orkar fortsätta.
Det är en kamp varje dag men det är lättare att andas nu och att fortsätta strida.
Det är en känslomässig berg- och dalbana men jag tappar inte bort mig själv.
Jag är snäll mot mig själv och jag har funnit min egentid varje dag, 10 minuter innan jag ska sova, lyssnar jag på avslappningsfilen på min mobil.
Jag har lärt mig att stanna upp, blunda, lyssna och andas med magen när jag känner att stressen eller ångesten tränger sig på.
Jag har lärt mig att städa/tvätta/klippa gräset en annan dag, att ta vara på den fritiden som ges.
Allt detta smittar av sig till resten av familjen.
Det blir litet lugnare och mindre kaotiskt och flygledaren är lugn och sansad.
Till er föräldrar därute......det är viktigt med egentid. Och det behöver inte vara en hel timme egentid varje dag.
Det kan vara 2 minuter i bilen efter man lämnat barnen i skolan. 2 minuter innan du går ur bilen till jobbet. På toaletten på jobbet i 1 minut extra. Precis när barnen somnat, sitt i fem minuter och gör ingenting. Bara blunda och lyssna på tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar