Hjälp! Mitt barn äter inte. Eller kan inte sluta äta.

från viforaldrar.se

När Viggo hade börjat medicinera mot sin ADHD märkte vi ganska snabbt att det påverkade hans aptit. 
Före medicin så hade Viggo ingen direkt mättnadskänsla och han var törstig hela tiden. 

Viggo före ADHD mediciner
och diagnoser

Jag var orolig för diabetes men några enkla prover visade att så inte var fallet. Han kände helt inte när han var mätt eller att han hade druckit tillräckligt.

Båda mina barn var väldigt duktiga på att äta när det var små. Det enda som var med Viggo var att han inte ville att maten blev blandad eller att han fick grytor. Däremot gick gratänger alltid bra.









Alva har alltid testat maten och hon är en riktig gourmet. Jag minns när hon skulle skriva till skolmatsalen om vad för mat hon saknade kom detta upp på hennes lista;
-kungskrabba
-hummer
-halstrad pilgrimsmussla
-kräftor
-blodig entrecote med bearnaisesås
-broccoli som inte är mosiga
-riktigt potatismos
-vällagad kalops med mycket morötter
-ugnsstekt lax med citronsås
-panerad torsk, inte fiskpinnar
-mozarela med balsamvinäger
Hon tyckte också att det kunde vara trevligt med litet lugn bakgrundsmusik i matsalen.

Viggo har alltid älskat grönsaker, alla sorts grönsaker, råa som tillagade och jag har aldrig haft problem med att få honom att äta frukt.
Snabbmat har inte riktigt gott hem hos dom även fast de någon gång kan äta hamburgare eller pizza. Men de föredrar att vi gör dom själva.
Problemet var som sagt att Viggo var hungrig hela tiden men nöjde sig med grönsaker eller frukt som mellanmål.

När han då slutade äta när han började med sin medicin fick jag ett helt nytt problem. Hur får man en 4-åring att förstå att han måste äta fast han inte är hungrig eller sugen på mat?
Han ville inte ens ha bullar, kakor eller chips, som jag i ren desperation tog fram för att han skulle få i sig någonting. 
Han rasade i vikt och blev allt smalare. Min lilla pojke som haft så runda mjuka kinder blev tunn och mager.

Viggo efter ca 6 månader med ADHD-medcin

Frukost fick jag alltid i honom då han åt den före han fick sin medicin.
Var han utan medicin så kunde han inte sitta still och äta utan då tog han en tugga, sprang runt matbordet två varv innan han tog nästa tugga.
Det såg ut som vi haft ett matkrig efter dessa måltider.

På BUP hade vi en väldigt bra sjuksköterska, vi kallar henne Anne.
Jag fick tips på att ha grädde och smör i maten, göra proteinberikade smoothies och inga lättprodukter skulle ges till Viggo.
Det blev hans favoritmat som serverades, oftast pannkakor och pasta.

Att jag alltid gav honom hans favoritmat för att han skulle tillgodose sig sitt näringsbehov, sågs inte alltid med blida ögon från omgivningen. Inte heller det att han inte behövde sitta med vid matbordet utan kunde sitta i soffan framför tv:n eller med sin surfplatta vid bordet. Jag tillät det eftersom att han då kunde äta när han hade något att titta på.

Jag minns en gång när det var en större tillställning där många av de närmsta var samlade och det skulle ätas söndagsmiddag. 
Viggo ville inte sitta med vid bordet. Det var för många som satt vid bordet. Vi var inte hemma. Det spelade ingen roll att han kände alla som satt med vid bordet, han kände sig obekväm av att det var flera som satt där och han blev snabbt orolig.
Som nybliven funkis-förälder så ville jag göra omgivningen till lags och satt och trugade och försökte få min son att äta. Han sa bestämt att han inte var hungrig och ville titta på sin surfplatta i ett annat rum. Jag förstod inte då hur viktigt det är för honom att få gå undan när det är för mycket intryck. Så jag fortsatte med att tjata och lirka för att han skulle åtminstone smaka på maten.
Till sist är det någon som kläcker ur sig
"låt han vara utan mat så ska du se att han nog äter när han blir hungrig. Det där med surfplatta är bara att skämma bort honom"

Jag bröt ihop! Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag kände mig totalt värdelös och så arg på omgivningen som INTE kunde FÖRSTÅ. 
Jag hade en liten pojke som nästan var bara skinn och ben. Skulle jag låta honom svälta? Han känner ju ingen hunger. 
Det funkar inte att bara låta honom vara och tro att han helt plötsligt kommer att äta. Surfplattan var det enda som gjorde att han kunde sitta still så att jag kunde mata honom så att han fick i sig någonting. 
Men man ska ju inte mata en fyraåring, då skämmer man bort honom och han kommer aldrig att lära sig att äta som en ordentlig människa.

Läkaren på BUP såg att Viggo blev att tunnare och skrev ut recept på näringsdrycker. Efter att ha provsmakat några olika föll Viggo för den med chokladsmak.

Viggo och hans näringsdryck
och surfplatta.

Äntligen fick han i sig näring. Vi skickade med dessa till förskolan också eftersom att han behövde få i sig näring där med. Han åt dock mellanmålen med frukt och grönsaker. 

Jag fick laga olika sorters mat när vi skulle äta hemma. Oftast var det pannkakor, pasta eller ugnsstekt potatis, potatismos eller pommes som Viggo åt. Ibland kunde jag få i honom stekt eller kokt ägg.

Det är en oerhört stressande känsla när ens barn inte äter eller går upp i vikt. Man ska ju inte låta sitt barn svälta. Det blev även andra problem såsom förstoppning, huvudvärk och trötthet som följd av att inte kosten fungerade som den skulle.


Jag vet inte hur många olika saker jag testat att ha i en smoothie för att Viggo skulle vilja dricka den. Till sist blev det med glass i så drack han upp allt.
Snabbt var omgivningen på mig att jag kunde väl ändå inte ge barnet glass till frukost.
Men ärligt talat......skit på er, tänkte jag då. Mitt barn, mina regler, sköt er själva, era rövhattar.
Nä så sa jag inte, då, men jag tänkte det.

När vi skulle åka bort så hade vi alltid en väska packad med sånt som Viggo kunde äta. Näringsdrycker, kvarg till smoothies, proteinpulver, pastaskruvar och makaroner och nu även bacon. 
Men så inträffade en smärre katastrof. Det företaget som gjorde näringsdryck fick för sig att ändra förpackningen. Från att ha varit i ett litet tetra förpackning så skulle näringsdrycken numera komma i en plastflaska.
Och då tog det stopp för min son. Förpackningen så inte likadan ut så då smakade inte innehållet likadant. 
Det kvittade att han smakade på det, han hävdade bestämt att det inte var gott och han vägrade dricka.
I samma veva började Alva medicinera för sin ADHD och gick ner i vikt då hon inte heller hade någon aptit. Ett tag kunde hon knappt dricka med risk för vätskebrist.

Inte mager men väldigt smal

Nu fick min hjärna arbeta på högvarv. Jag gick in i rollen som flygledare och insåg att jag måste komma på ett sätt att få fram bästa möjliga bränsle till mina plan för att dom överhuvudtaget skulle ha någon energi att kunna flyga och kunna ta instruktioner om navigering.






Barnen älskade djur och de tyckte om att baka pepparkakor.
De tyckte om rostat bröd med mycket smör. Så fram med alla pepparkaksformar som fanns, göra olika figurer i rostat bröd och då blev det roligare att äta och de fick i sig några extra brödbitar till frukosten. 
Alva tyckte inte om standardmjölken då hon tyckte den smakade grädde. Men chokladsmak tyckte hon om. Så oboy blev det till att dricka på morgonen. 
Värre var det mitt på dagen. Då var medicinen mest effektiv och barnen inte ett dugg hungriga. Men grönsaker och frukt kunde jag lirka i dom.
Så jag köpte vaniljkvarg som de kunde dippa äppelbitar i, det fanns proteinpudding med vaniljsmak som funkade som god vaniljsås. 

Maten blir roligare
att äta om den ser
ut som ett djur.

Jag gjorde guacamole och rörde i proteinpulver i den. Jag gjorde dippar och såser på kvarg och rörde i olivolja. 
Till middag blev det rakt av önskekost. Alva fick ugnsrostade rotsaker och potatis, gräddsåser och någon blodig köttbit till det. 
Viggo fick pannkakor (med proteinpulver i) vispad grädde och sylt. 
Till kvällsmat blev det smoothie där jag lyckats få i äggvita eller proteinpulver, glass (riktig gräddglass) och spenat och frysta bär.








Jag köpte tallrikar som var indelade i fack för att maten inte skulle blandas. 
Det har tagit många år för barnen att acceptera att såsen kan röra vid den övriga maten på tallriken. 
Det var många besök på BUP med vägning och mätning för att ha koll på tillväxtkurvorna.
Och äntligen började barnen att gå upp i vikt.

Det var lugnt i ett år ungefär men sedan var vi tvungna att byta ADHD-medicin. Och nu blev det åt andra hållet. Barnen var hungriga HELA TIDEN.
Det var smörgåsar, mängder med pasta och potatis och ett evigt tjat om "när ska vi äta" "jag är hungrig NU"
Nu gick dom upp i vikt, fort och för mycket. 

Jag kände mig knäckt. Under flera år hade jag fått truga med maten, nu skulle jag hålla igen med den. Varför kan det inte bara vara bra någon enda jävla gång! Viggo kunde vakna flera gånger på nätterna och skrika att han var hungrig och ville ha smörgås och mjölk, eller pannkakor och glass.

Jag fick nu byta ut allt till lättprodukter. Hitta alternativ till pasta, hälsosammare bröd, mer mellis som var mättande men som inte påverkade vikten.
Jag läste artiklar på nätet om barn och kost. 

Men den största utmaningen var nu att få barnen att pröva på ny kost.
För det är som så, att när ADHD medicinen fungerar, blir det autistiska mer framträdande. Och i mina barns fall blev det då att konsistensen på maten påverkade dom något oerhört. Kändes det inte som vanligt i munnen så åt dom inte det. 

Jag fick rensa ur skåpen från allt som kunde ge en sockerkick. För var det något som barnen hade börjat med nu så var det skåpätning. Jag minns en morgon då Alva hade lyckats dricka sirap. Hon var så sötsugen. Jag kan ju säga att hon mådde ganska så illa. 
Viggo åt tills han fick ont i magen och mådde illa. Han kunde inte stoppa sig i tid. Och hur i hela friden får man ett barn att sluta äta som är jättehungrig och inte känner när det är nog?

Vi fick träffa en dietist som gav råd och tips på hur man kunde ersätta det barnen ville äta mot sånt som var mer hälsosamt.
Numera har vi ingen oboy hemma, kex och kakor får aldrig ligga i skåp, blir det godis eller chips kvar från en lördag måste jag förpacka och gömma dom väl. 
Vi köper sällan stora påsar chips utan istället små påsar, läsk köps inte i 2 liters flaskor utan nu blir det var sin burk. 
Tack och lov att barnen tycker om grönsaker med dip och kan vara riktigt nöjda med att få det på en myskväll istället för chips och godis.

Det problem som jag har fortfarande är att hitta alternativ till pasta, ris och potatis samt att få i Viggo protein. Han vägrar kött, fisk och fågel. Ibland går det bra med ägg eller bacon. Men det ska vara så knaprigt som möjligt för att han överhuvudtaget ska vilja smaka på det.
Vi har testat bönpasta, linspasta, kikärtspasta, fullkornsprodukter och knäckebröd.
Barnen har gett tummen upp för kålrotspasta och vi ska snart testa med morötter. Jag har köpt en slags rivmaskin som gör pasta av grönsaker. 
Vi ska pröva blomkålsris och sonen har smakat på tofu som han inte riktigt visste om det var gott eller äckligt. 

Som det är idag äter barnen bra till frukost och okej till lunch. Till middag finns det alltid minst 2 alternativ så att de får en hel måltid under dagen. 
Vi har lyckats minska smörgåsar och gått över till mer frukt och grönsaker.

Viggo börjar bli såpass stor att han förstår att man inte kan äta hela tiden och kan numera vänta tills maten är klar utan att hamna i en låsning. Alva vet också med sig om vikten att äta i skolan eller mitt på dagen fast man inte är hungrig. Hon tycker dock att det är jobbigt att vara så sötsugen.
ADHD hjärna tycker ju om snabba belöningar vilket socker ger så det är inte konstigt att hon har ett sådant sug. 

Båda barnen har specialkost i skolan vilket man får när man visar upp ett läkarintyg på det.
Men ärligt! Potatisbullar, makaroner och köttbullar, fiskpinnar och potatis eller någon gång pannkakor.......inte direkt så mycket variation och barnen tröttnar fort på denna kost. Dock finns det en fin salladsbuffé och både Alva och Viggo tar ifrån den när det inte finns någon mat som de vill ha.

Men fortfarande måste jag kolla vad vi ska äta, vad jag kan byta ut mot hälsosammare och sedan träna barnen på att man kan vara hungrig utan att "dö". Jag måste hjälpa Viggo att stanna upp efter att han ätit och inse att magen inte ryms mer mat, att sluta äta i tid.

Det är ett evigt pyssel och en källa till stress och irritation. Jag planerar varje vecka med vad som ska ätas och förbereda barnen på vad som ska serveras.
Jag sitter ibland fortfarande och letar efter artiklar och böcker kring barn och mat och det finns hur mycket som helst. Men inte direkt riktad till barn som har NPF.

Hejja till alla er andra funkisföräldrar som sitter och kämpar med maten varje dag. Ni är inte ensamma 💓



Roligt från Viggo 9 år

Jag sitter och tittar på youtube klipp med små barn som skrattar.
Jag- åh nu blir jag sugen på en bäbis.
Viggo tittar på mig med lätt äcklad blick
-Ska du verkligen äta bäbisar, mamma?

Vem fan tror du att du är, som anser dig ha rätten att slå mitt barn?

Barn som far illa är det värsta jag vet. Jag blir illamående när jag får höra att barn kan behöva smisk för att lära sig. Att ouppfostrade barn behöver ordentliga tillrättavisningar, en dask på rumpan är ingen fara.

Men vart går gränsen då, undrar jag, för dessa människor. Om en dask är ingen fara, kanske de en dag tycker att en örfil eller att ruska om är okej.

Jag har noll tolerans. Jag kan ta tag i mina barn men aldrig att jag skulle slå dom. Och jag kan inte se hur aga/slag/lusing eller vad man nu vill kalla det, kan ge några som helst resultat i uppfostringssyfte. 

Det handlar bara om rent maktutövande i mina ögon.

Och det skapar bara rädsla, sorg, skam och i värsta fall att barnet i vuxen ålder, fortsätter med detta föråldrade sätt att bemöta sina och andras barn.

bris.se

För flera år sedan råkade mitt barn ut för detta när vi var bortbjudna.
Det blev en konflikt, så som det kan bli, som ledde till utbrott och låsning hos barnet.
Jag hade bara gått till ett annat rum för att andas. 

Det där djupa andetaget för att inte själv explodera på mitt barn som är helt tvärt emot allt jag säger eller föreslår. Kläderna kliar och gör ont och barnets låsning är ett faktum.

För att orka, för att inte själv sjunka ner på barnets nivå, går jag ut ur rummet och tar ett djupt andetag.

Då hör jag ett annat skrik. Ett skrik som betyder smärta. 

Ett skrik som får mina samtliga mammainstinkter att spänna varenda muskel i min kropp.

Skriket väcker oron och skräcken, vad har hänt? 

Jag rusar in i rummet. Mitt barn står och gråter, ledset och smärtsamt.

Mitt älskade barn!

Du står och håller dig för din kind och du tittar på mig med förtvivlan och skräck i blicken. Det står en annan vuxen i rummet. En annan vuxen som är röd i ansiktet av ilska. En vuxen person som skriker åt mitt fyra år gamla barn

-du ska inte säga åt mig att hålla käften och slå mig, för då!

från theimgrum.com

Jag ser svart, en ilska jag aldrig känt förut blossar ut i mitt bröst och det känns som att något går sönder i mig.

"Slog du mitt barn? Slog du mitt barn?" Jag spänner ögonen i den andra personen. 

Jag möter en flackande blick och förklaringar om att barn absolut inte ska få bete sig hur som helst. Att någon måste se till att sätta gränser och visa att vuxna bestämmer och ska respekteras.
I det ögonblicket krymper den personen till en liten lort i mina ögon. 
Den personen har just blivit av med rätten att få någon som helst hänsyn eller förstående från mig. Den personen har förbrukat sin rätt att någonsin få vara med mig eller mina barn.

Jag tar mitt barn i famnen. Jag håller om och tröstar. 

Mitt barn, som undrar vad som hänt, varför blev hen slagen, vad hade hen gjort för att få en örfil.

Där på golvet, med mitt älskade barn i famnen, talar jag högt och tydligt om att INGEN har rätt att slå hen, ingen har rätt att röra hen på ett kränkande sätt, ingen har rätt att slå en annan person.

Den andra vuxne i rummet exploderar.

"Sitter du och försvarar hens beteende? Ska du säga till hen att JAG gjorde fel" skriks det över mitt huvud.

Jag tittar på den andra personen som ska vara vuxen och svarar bara

"Du gjorde FEL! Du måste lära dig förstå vad det innebär med ett barn med diagnoser." 

Jag tog mina barn och åkte hem.

Mitt barn minns fortfarande denna händelsen. 

Vi har pratat om händelsen med en handläggare på socialen, när vi var där för en första utredning och även under den andra utredningen, då mitt barn själv tog upp det.

Jag gjorde helt klart att denna personen inte kommer att vara själv med mitt barn igen. Träffas kommer de göra, för det vill mitt barn. Mitt barn vill fortsätta kunna leka och umgås. Mitt kloka barn anser att alla ska få en andra chans. Men de kommer aldrig att vara ensamma i samma rum. Vilket handläggaren också poängterade, att den vuxne inte bör lämnas ensam med mitt barn då den personen inte kan kontrollera sig när barnet hamnar i affekt eller får utbrott. Även fina psykologen på BUP och snälla kuratorn har pratat med mitt barn om detta.

Och mitt barn har heller aldrig varit ensam med den personen igen. Vi träffas inte lika ofta som förut.

Jag har under mina möten med min psykoterapeut fått bearbeta händelsen då den gjorde en sådant stort avtryck i mig. Jag kände mig som en svikare gentemot mitt barn. Jag hade inte skyddat hen.

Jag har fått träna på att hantera skuldkänslor och jag har fått gå igenom ett sorgearbete då den andre vuxne inte var den jag trodde.

Jag har fått utstå kritik för detta från andra människor i den vuxnes omgivning.

Jag har fått höra att en lusing inte skadar ett barn, det behövs för att markera när barnet gör något som är fel. 

Jag har fått höra att en örfil inte förstör en barndom.

Jag har fått höra att jag överreagerar.

Andra har minsann fått en smäll eller två och det har blivit människor av dom med.

Men mitt barn lärde sig bara att den vuxne personen är opålitlig, kan snabbt svänga i sitt humör, blev skrämd av den vuxne och sårad.

Mitt barn lärde sig inte att kläder inte gör ont, att man inte ska säga emot, att man inte får svära. Rädsla och smärta lärde hen sig.

Jag lär mina barn att be om ursäkt när de gjort fel.

Jag lär mina barn att förstå rätt och fel, EFTER att de har lugnat ned sig och är mottagliga.

Jag väljer mina strider med mina barn då jag vet att det bara blir ett fruktansvärt kaos om jag ska förklara när de är som mest upprörda och inte hör vad jag säger.

Jag lyssnar på deras ilska som kommer i jobbiga uttryck som

" jag hoppas du får cancer och dör"

" ska jag kasta en kniv i huvudet på dig"

" du är den jävligaste kärring som finns"

" jag hatar dig, håll käften"

spark eller slag, saker som går sönder, självskadebeteende och sedan den enorma ångesten över vad som sagts och gjorts efteråt.

från hant.se

Jag finns där, jag stöttar efteråt och tröstar, visar att jag inte hatar eller slutat att älska. Jag finns där som en stabil vuxen och visar efteråt vilken väg dom ska gå om det blir fel igen. 






Det är provocerande, inget snack om saken. 
Men jag har lärt mig att inte ta åt mig. Barnet känner så här i stunden och kan inte kontrollera sig. 

För om de hade kunnat sköta sig och göra rätt så hade de gjort det. 

Jag vet att de behöver mycket stöd och tusen gånger kärlek efter sina utbrott. För då är dom rädda och små, oroliga och ångestfyllda, ledsna och hatar sig själva.

Min rädsla är att någon annan kommer slå dom, för att tillrättavisa, för att lära dom en läxa. För att dom inte har tålamodet eller kunskapen för att kunna bemöta barnen på rätt sätt.
Jag är rädd för att de ska utsättas för fasthållning.
Jag gör allt jag kan för att skydda dom.

Aldrig någonsin att jag skulle slå dom, ALDRIG!

Jag klarar knappt av mina barn utan deras och mina mediciner........

Jo, jag klarar dom men det är inte en enda lugn stund från det dom vaknar tills medicinen ger effekt. 
När väl medicinen ger effekt så blir det autistiska mer tydligt vilket i sonen fall är samma som mer oro, vill vara nära mig hela tiden och stort behov att prata oavbrutet om allt han ser på mobil, hört i skolan eller allmänt om allt i världen och rymden.
I dotterns fall blir det irritation över kläder som gör ont, att det inte blir som hon har tänkt sig och om något oförberett händer t.ex. ett program blir inställt på tv och hennes värld går under.

Igår kväll hade jag mycket svårt att somna. Det gick liksom bara inte. Min hjärna kunde inte gå ner i varv och det hjälpte inte ens med mina avslappningsövningar.

Till sist gick jag ner i köket och tog en insomningstablett.

Det var riktigt vackert ute med fullmånen och det klara svarta himlen med alla dess stjärnor. Strax efter midnatt gick jag och la mig och somnade efter en halvtimme.





Cirka tre timmar senare vaknar jag av att Viggo ropar. Han har vaknat och är orolig. Conny hämtar honom och han får ligga mellan oss i sängen. Men han somnar inte om. Var tionde minut frågar han hur långt det är kvar tills det är morgon. När klockan är halv fyra på morgonen ger jag upp. Det blir ingen mer sömn. 
Då Conny ska jobba idag så är det jag som tar Viggo och börjar göra i ordning gosedjur, kuddar och täcken som ska följa med oss ner. Precis när vi står vid trappavsatsen hör jag Alva ropa på mig. 
" Är det morgon nu mamma?"
"Nej Alva sov du en stund till" svarar jag men hon kommer redan ut från sitt sovrum med täcken, kuddar och gosedjur.
" Jag är hungrig" säger hon och gäspar stort.
"Jag är också hungrig" säger Viggo, "jag vill ha glass och pannkaka till frukost".

Jag vet att om jag säger nu nej till glass och pannkakor till frukost så kommer den första härdsmältan att starta. Jag kan inte heller säga att glassen eller äggen är slut för det blir ändå en katastrof för sonen. 

Lägg till bildtext

Efter att hjärnan försökt att komma igång så säger jag till sist"vet du vad, jag tänkte vi skulle äta pannkaka till lunch och så kan du äta rostad macka nu på morgonen. Och förresten så är det ju ikväll du och Alva ska gå ut och spöka och få godis. Vad vill du vara utklädd till?"
"jaaaa" säger Viggo lyckligt. " Jag vill vara pickachu eller en pumpa"






Jag känner mig lättad. Jag lyckades avleda honom och inget utbrott.
Alva pratar oavbrutet och börjar ta fram vassa knivar, glas, sätter på spisen innan jag hinner hejda henne.
" men jag är hungrig NUUUU" skriker Alva.
"Snälla Alva" säger jag, "vi har precis kommit ner, det tar fem minuter och så är din smörgås klar med juice. Vad vill du se på tv?"
Hon stampar argt till tv och säger att hon vill se på Scooby Doh.
Jag kopplar ihop tv och dator och får fram dom gamla avsnitten som hon vill se och startar igång det.

Snabbt ut i köket och jag känner hur stressen börjar gro i bröstkorgen.
Klockan är knappt fyra på morgonen. Det är för tidigt att ge dom deras mediciner mot ADHD nu. Jag måste vänta minst i två timmar. Det kanske går och dom kanske är litet trötta den är gången så att det inte blir konflikter.
Jag rostar och brer mackor på löpande band medan jag hela tiden har ett öga och öra på barnen. Tack och lov för att vi har en öppen planlösning för annars hade jag fått ta med brödrost och pålägg till vardagsrummet och göra frukosten där.

När Alva inte har medicin som hjälper henne att bromsa upp så är det svordomar, helt impulsstyrd och exploderar över minsta lilla sak. Det som är jobbigast för henne är ljud och dofter på morgonen som hon reagerar starkt över.
Viggo är superhyperaktiv. Crazyfrog eller duracellkaninen är inget jämfört med min son. Han hoppar och studsar runt överallt samtidigt som han viftar med sin plastpinnar som han alltid måste ha med sig när han ska röra på sig. Han går upp på min crosstrainer och trampar frenetiskt ett par minuter, hoppar runt igen och göra olika ljud, låtsasfäktas och sedan kommer paniken. 
Det saknas en av hans plastpinnar och han skriker rakt ut då den för honom är borta för alltid eftersom att han inte kan se den på en gång.

Alva exploderar.

depositphotos.com

"håll käften ditt jävla rövhål, du kan för fan inte skrika för din jävla pinne är borta hela tiden. Håll kääääääffftten!!!!!"

Hon rusar mot honom. Jag släpper vad jag har för händer och ställer mig i vägen med ryggen mot henne. Hon ger mig att par slag över ryggen innan hon sätter sig surt i soffan igen.


"Lugn Viggo, jag ska hitta din pinne" säger jag medan jag vänder upp och ner på soffan där han brukar rada upp dom. Mellan två dynor hade den hamnat och som genom ett trolleri är han jätteglad och fortsätter med att hoppa och börjar nu nynna på någon liten melodi.
Jag går tillbaka till köksbänken och har snart brett färdigt smörgåsarna. 
Överlägger med mig själv om det kommer att gå att sitta vid köksbordet och äta frukost eller om jag på en gång ska låta dom äta i soffan framför TV.
Det blir tv, jag är trött och jag har inte ett dugg energi för att ta konflikter om att sitta vid matbordet och inte framför tv.

Jag ska precis lyfta upp brickan med frukosten på när jag ser att Alva biter ihop och är på väg att explodera.
Ställer snabbt ner brickan och går fram. Jag hinner dock inte hejda explosion nummer två.
"kan han inte för helvete hålla kääääääften!!!!!"
"vadå jag sjunger bara" svarar Viggo och viftar ännu mer med sina pinnar medans han dansar runt köksbordet.
"Snälla Viggo" säger jag, "kan du försöka att leka med dina pinnar utan att sjunga, det gör ont i Alvas öron"
"Hon är så jävla otrevlig, hon är så dum" säger Viggo då men slutar att sjunga.
Alva däremot är högröd i ansiktet och blir vansinnig.
Jag ställer mig i vägen för att hon inte ska kasta sig över sin lillebror. Jag hinner parera bort slaget som är på väg mot mitt ansiktet men när hon satt sig i soffan får jag en rejäl spark mot revbenen. 

Nu bränner tårarna bakom ögonlocken och jag försöker mig på att ge henne "dödsblicken" som hon kallar den. 






Hon hajjar till men är fortfarande arg och spark nummer två som hon laddat upp kommer inte iväg utan hon slänger sig argt på magen i soffan.

"nu vill jag att ni sitter tysta i 15 sekunder medans jag hämtar frukosten så vi kan äta den tillsammans"säger jag".


"långsamma mamma-sekunder och inte supersnabba barnsekunder" tillägger jag, för jag vet att dom båda sitter tyst och räknar och kommer flippa ut om jag inte står där med brickan innan det gått dom där sekunderna.

Jag tar långa kliv med köket med ögonen i nacken är på barnen i soffan. De sitter surt i var sin hörna men de tittar inte på varandra. 
Bra!
Jag tar brickan och skyndar tillbaka och dukar fram frukosten.
Huvudet känns som det är fyllt med bomull, jag antar att insomningstabletten inte riktigt har hunnit gå ur kroppen ännu.
Vi äter under tystnad och de är jättehungriga. De har liksom inte mättnadskänsla någon av dom utan kan äta tills det gör ont.
När Alva efter fyra smörgåsar ber om fler, säger jag att hon måste vänta ett tag innan hon äter mer för annars kan hon må illa.
I samma stund inser jag mitt misstag och Alva exploderar.
"men jag är hungrig. Du älskar för fan inte mig. Du älskar bara lilla jävla Viggo. Jag ska fan inte vänta i någon jävla evighet" skriker hon åt mig.
"nej du ska verkligen inte behöva svälta, det har du rätt i. Vad sägs om att jag gör smörgåsar till dig om 10 minuter?"
"Okej" svarar hon och tar fram sin mobil och börjar titta på Youtube.
Jag svär åt mig själv. Jag kan inte säga "om ett tag" eller "snart" eller "om en stund" till ett barn som har noll begrepp om tidsuppfattning.

"men för fan, kan du lyfta på din jävla feta rumpa då" fräser hon åt mig plötsligt. Jag sitter på en flik av hennes täcke. 
"vet du, jag blir faktiskt ledsen när du säger så. Du måste försöka tänka på hur du pratar Alva", säger jag.
Jag ska resa mig upp för att fixa smörgåsarna och får en spark i sidan.
Jag slår undan hennes ben med min hand för att hon inte ska träffa mitt nyopererade knä, tyvärr så tar min hand halvvägs upp på hennes lår. Ingen hård smäll men tillräckligt för att hon ska bli vansinnig och försöker hoppa på mig.

Jag tar henne om armarna och sätter henne bestämt ner i soffan. 
"vill du träna på att göra smörgåsarna själv så du kan göra frukost på egen hand sedan?" undrar jag och backar snabbt tre steg.
"får jag det" frågar hon glatt och går ut i köket.

                 Avledning - ADHD 
                             1 - 0



Jag sneglar på klockan och får ont i magen. Jag måste vänta en timme till innan jag kan ge dom medicinerna. Hur ska jag orka! 
Det knyter sig i magen och det ångest-illamåendet slår igång. Jag blundar och försöker andas långsamma andetag så att inte mina hjärna lurar kroppen till att tro att jag ska ha ångest.

Inte nu! Jag går till medicin skåpet och tar mina mediciner. 
Efter ett kort överläggande med mig själv så tar jag en halv sobril också. 
Jag måste orka i (kollar klockan) 55 minuter till.
Jag sitter i soffan mellan barnen som äntligen är stilla och tittar uppmärksamt på tv. 



Då sätter Viggo igång sin mobil och ljudnivån är jättehög. 
Han själv hoppar till och blir jätterädd för det plötsliga ljudet, Alva blir jättearg för att hon får ont i huvudet och börjar skrika.

Och innan jag hinner riktigt med, så har jag fått en spark mot höften från Alva och Viggo vifta till med en plastpinne i huvudet på mig.









Nu exploderar jag! Nu får det för fan vara nog!
Jag ORKAR INTE! 

"Nu går jag och ni rör er inte ur fläcken tills jag kommer tillbaka. Jag är borta i två minuter och jag hör er hela tiden. Det är nu totalt förbjudet att titta på varandra. Är det förstått?" 
Jag har "dödsblicken" x 100 när jag spänner ögonen i dom. Viggo kryper ihop och gömmer sig under filten och Alva känner sig väldigt besvärad.
När jag förstått att informationen gått in så går jag ut i hallen. 



Tårarna bara väller fram nu. Med skakiga händer tar jag fram mitt "akut-kit" som jag alltid har i min väska. En liten pillerask med sobril, cigaretter och en tändare.

Med skakiga händer tar jag fram en cigarett och tändaren, går ut på trappan vid tvättstugan. Det är iskallt ute och frost. Fortfarande fullmåne men himlen börjar bli vackert rosa och lila när solens strålar börjar anas ovanför grannens tak.
Jag huttrar och röker min cigarett. 
I huvudet virvlar skuld, ilska, sorg, hat och kärlek. Allt på en och samma gång. 

Jag känner mig så jävla misslyckad som mamma just där och då. 
Jag orkar inte med dom, jag orkar inte med det finaste jag har och de som jag älskar mest av allt.

Men jag orkar ändå! Jag måste det.

lessonslearndinlife.com

Nikotinet går upp i hjärnan och jag känner hur jag slappnar av och lugnet löser upp knuten i magen och i bröstet.
Jag fimpar snabbt i gruset och går in. Det är helt tyst i huset. Jag ser barnens reflektioner i glaset från vitrinskåpet. De sitter precis som jag lämnade dom. långt ifrån varandra och de varken pratar eller tittar på varandra.





Jag går in i badrummet, borstar tänderna och tvättar händerna.
Det finns ingen värre doft än nyrökt människa. Knäppt, jag vet, men jag tycker inte själv om doften.

Jag går ut i köket. Klockan är 05.30. Okej, det är litet tidigt men det tar tid innan medicinen ger effekt.
Jag tar fram barnens mediciner och ger dom tabletterna.

Sedan sitter jag mellan dom igen medans Scooby Doh och Shaggy spanar runt efter varulvar och vampyrer.
Pulsen går ner i varv och trycket i bröstet är helt borta nu.

Plötsligt lägger Alva armarna om min hals och kramar om mig hårt.
"Förlåt mamma" viskar hon i mitt öra. "Blev du ledsen?"
"Ja Alva jag blev ledsen. Orden gör ont på mig", svarar jag och håller om henne.
"Jag älskar dig mamma, jättemycket. Jag förstår inte att du står ut med mig. Jag kan ju vara så hemsk" säger hon och kramar om mig ännu hårdare.
Viggo flyttar sig närmare och vill också ha en kram, på sitt sätt, från sidan. Men jag får faktiskt en puss på kinden och det är inte ofta det händer. Det får jag bara när han ser att jag har varit ledsen eller upprörd.

Vi sitter där i soffan, 25 minuter efter att de har fått sina mediciner, håller om varandra och tittar på tv.

Solen skiner nu och Alva börjar prata om att hon ska få jättemycket godis ikväll.

Piggare än så här
blir man inte ibland

Viggo står och tittar orolig på mig.
"kan du följa med mig till toaletten, mamma. Det är läskigt!"
"Ja jag kommer" svarar jag.

Nu börjar nästa stadium, med de "andra" barnen. Dom barnen som visar mer av asperger och autism än av ADHD.











Och jag orkar och fortsätter.

mariahelander.se

Varje dag börjar inte så här, tack och lov. Men när dom dagarna väl kommer så är det så otroligt tungt, slitsamt och ledsamt.
Men jag orkar.......

fb/joyofmom

Roligt från Viggo 6 år

Viggo - Mamma, jag vill har fler gosedjur i sängen.

Jag - Nej Viggo, det får inte plats mer.

Viggo - Men jag vill vill vill vill!!!!!

Jag - Sch Viggo, jag tror att gosedjuren har somnat nu så nu måste du också sova.

Viggo - Allvarligt mamma....jag VET att de är vakna så luras inte!

Jo då, de kan hålla sams och ha roligt tillsammans.
Varje kväll säger de "god natt" och "älskar dig" till varandra

Till alla anhöriga!

Hej!

Har Du barnbarn som har autism? ADHD?
Eller har Du en brorsdotter eller systerson med OCD eller tourettes?
Kanske är Du en god vän till någon vars barn har diagnoser inom NPF.

Då har jag något jag vill berätta för Dig. 
Berätta för Dig som vill fortsätta umgås och ha en fortsatt fin kontakt med barnet och barnets föräldrar.

Skaffa Dig kunskap om den eller dom diagnoser som barnet har.
Det finns många kurser och utbildningar att gå. Fråga gärna föräldern till barnet om det finns någon ni kanske kan gå tillsammans.





För är det något som sliter väldigt mycket på en förälder till barn med NPF, så är det all den okunskap som de måste brottas med VARJE DAG!

Genom att Du skaffar Dig kunskap, visar Du på det finaste sättet att du faktiskt bryr Dig. Lär Dig hur Du ska bemöta barnet och om du känner dig osäker så fråga föräldern hur Du ska göra. På så sätt kan Du minska så mycket lidande för både förälder och barn.

Ifrågasätt inte om diagnosen är rätt ställd eller om det ens är möjligt att barnet har det. Lita på diagnoserna och lita på att föräldrarna gör rätt när de söker hjälp till sitt barn. 
Tro på det som föräldern säger. Säger dom att barnet mår bäst av att äta sin efterrätt i bilen, ja då är det så. Dom vet bäst och dom har bäst kunskap om sitt barn.

Bara för att Du inte har sett något så betyder inte det att barnet inte har några svårigheter. Oftast ses svårigheterna i hemmet av föräldrarna för det är då som barnet inte längre håller ihop. 
Att hålla ihop är bland det svåraste barnet kan göra med sig själv. Att kämpa varenda sekund för att vara "normal", inte störa eller röra på sig mer än vad som är brukligt.
Hemma känner sig barnet tryggt, där finns det vuxna som förstår och "ser" vad barnet har för behov.
Där släpps allt jobbigt löst.
Saker går sönder, barnet kanske är våldsamt eller verbalt utagerande. 
Att barnet aldrig gör dessa sakerna hos Dig betyder inte att allt är bra, att du har koll på läget eller att barnet saknar diagnoser eller att barnet saknar respekt för sina föräldrar. Det betyder helt enkelt att barnet håller ihop och när barnet sedan kommer hem igen så kommer kanske föräldrarna att ha ett litet mindre helvete innan barnet kommer tillbaka in i sina rutiner igen.
Så säg inte "sånt där beteende förekommer aldrig hos mig".
Tänk på hur Du uttrycker dig till föräldern.

Ett ogenomtänkt påstående eller suckar kan totalt rasera det lilla uns av självförtroende föräldern har byggt upp.
Du kan skapa fruktansvärda tvivel och dåligt samvete om Du inte ser upp.








Jag har fått själv höra så mycket "dumt" och även rent av elaka saker mot mig själv eller mot barnet.

"Sätt ner foten och låten inte barnen köra över dig"
"Du skämmer bort dom!"
"Ge dom straff så att de lär det sig vad som är fel"
"Du har nog inte försökt tillräckligt"
"Du medicinerar sönder ditt barn. Det kommer leda till missbruk"
"Ska dom verkligen få göra precis vad dom vill?"
"Det tillhör åldern, det kommer att gå över"
" Ja det verkar som alla vill skylla dåligt uppförande på ADHD nuförtiden"
"Autistisk? Men han verkar ju må bra?"
" Varför är det så himla speciellt med dina barn?"
"Men varför kan dom bara inte vara tysta och sitta still? Hur svårt kan det vara?"
"Du skulle varit mer bestämd från första början, nu gör dom precis som de vill för dom vet att dom kommer undan med det"

Jämför inte barnet med andra barn. Tro mig, det lättar inte ett dugg på oro eller ängslan. 
Det kan vara väldigt svårt att förstå hur det är för föräldern men det kan räcka med att Du bara lyssnar och finns där när föräldern är helt slut och måste få ösa ur sig allt jobbigt.
Se det INTE som gnäll eller dåliga ursäkter. Se det som den faktiska sanningen.

Säg inte "så illa kan det ju inte vara" för ibland är det faktiskt hundra gånger värre än det som sägs.







Jag kan inte tala för alla föräldrar men jag kan dela med mig hur jag ser på det.

Jag älskar mina barn! 
Varje dag är en kamp!
Varje dag har jag dåligt samvete.
Varje dag undrar jag om jag har gjort något fel.
Jag sitter på toaletten och gråter för jag är så trött.
Varje dag måste jag välja mina strider, omvärdera, analysera, strukturera och tänka om och tänka nytt för att vardagen ska gå ihop.
När jag försökt förklara varför en utomståendes lösning på problemet inte fungerar, blir jag otroligt sårad när jag får höra att jag har dåliga ursäkter och att jag inte vill försöka.
Jag har säkert båda försökt och testat 10 gånger fler saker än vad föräldrar brukar göra.
När jag får höra sånt, från de som står mig nära, från de som borde stötta och förstå, blir jag ledsen, går sönder litet och tappar det självförtroende som jag lyckats bygga upp. Det självförtroendet har säkert raserats hundra gånger och jag måste åter bygga upp det och finna tron på mig själv.

Mina barn behöver samma sak som alla andras barn fast tio gånger mer av allt.
Och alla har jobbiga perioder och stunder med sina barn, fast men NPF blir det tio gånger värre.
Skolan är en utmaning varje dag med kamp inom skola och hemma med läxor.
Jag och Conny gör en high five varje dag vi lämnat barnet utan bråk, skrik, panik och ångest.
Jag läser också allt som står i tidningar och ser alla dessa experter som "botar" autism med ren kost.
Men hur hjälper det om ens barn endast äter makaroner och morötter?
Ska jag då följa det rådet om att "svälta" barnet tills han blir tillräckligt hungrig och äter?
Fast jag vet redan att barnet är redan på gränsen till undernärd och jag kämpar med att locka i honom näringsdrycker.
Ska jag då komma med mina "ursäkter" om att barn med autism har svårt för mat, konsistens, lukt och vilka andra som sitter vid matbordet?

Erbjud dig att passa barnen om Du vill och kan. Fråga vad Du ska tänka på?
Om föräldern t.ex. säger att du ska ignorera svordomar så gör det. 
Se hur föräldern gör och följ det.
Vill Du ge råd? Ge det då när föräldern ber om det. 
Har Du åsikter? Fråga om föräldern är intresserad av att höra dom.
Har Du inget snällt att säga? Var tyst!
Stirra inte vid utbrott utan gå undan. Finns där istället för att ge stöd till föräldern efteråt.
Fråga vad Du kan göra för att underlätta för föräldern.
Om du inte hört ifrån föräldern på länge så hör av Dig. Ta det inte som att de inte vill ha någon kontakt utan att de har så mycket omkring sig att det inte finns tid att kontakta dig. Ring eller skicka ett sms. Fråga hur dom mår. 

Visa att Du finns kvar även om det inte är regelbunden kontakt från förälderns sida.

Och framför allt! Skaffa Dig kunskaper om NPF. Då förstår Du mer och föräldern kan känna sig trygg med att umgås med Dig tillsammans med barnet.

Dra inte egna slutsatser, fråga istället.
Lyssna, lyssna, krama och lyssna!