När livet ger dig jävligt sura citroner.....

Idag kan man väl säga att det jag lärt mig från ACT-kursen har fått komma till användning.

Planen var att jag och maken skulle gå på vernissage medan barnen var på kortids idag. Jag skulle få vara barnfri i 8 timmar.
Men..........

När känslorna tar över...

Barnen totalvägrade att åka på morgonen. Det var stopp och ingen muta i världen kunde få dom att ändra sig. Jag kan förstå dom på ett sätt. 
Nu har de gått i skolan mer denna terminen än vad de gjorde förra läsåret totalt. De är trötta och vill bara få vara ifred och ta det lugnt. På kortids ordnas det med diverse aktiviteter och det tar kraft.
Maken fick migrän, mådde illa och lade sig och klarade inte att göra något mer överhuvudtaget.

Så där står jag med två barn som absolut INTE vill åka till kortids utan vara hemma och vara med familjen, en däckad man och så jag......full med besvikelse, ilska och sorg.
Vad göra med alla dessa känslor?
Ska jag låta dom äta upp mig eller vänta det till något positivt?

VAD GÖRA?

Jag tog ett djupt andetag och ställde mig i ett hörn i hallen. Med slutna ögon försökte jag höra mina andetag och följa luften från näsborrarna, ner till lungorna, ut i hela kroppen, tillbaka till lungorna och ut igen genom näsborrarna. 

andas med magen

Jag föreställde mig hur jag kapslade in alla mina känslor i färgglada bubblor som jag föste upp i luften och lät dom sväva bort från mig.

acceptera känslorna men var inte dom...

För mitt inre ser jag mig själv på en brygga vid en sjö mitt i skogen. 
I vattnets djup kan jag se alla mina farhågor och andras åsikter ligga på bottnen. Där nere kan de inte påverka mig. De finns där men kommer inte åt mig.
I luften svävar stora och små bubblor i regnbågens alla färger fyllda med känslor som jag inte vill bära på, som inte ger mig glädje eller som tillför något positivt. 

finn inre ro......

Jag känner lugnet lägga sig mjukt över mina axlar och sänker ner dom och får dom att slappna av, spänningen i nacken släpper och rynkan i pannan slätas ut.

Jag är lugn och känner mig stadig igen. Besvikelsen finns där men det äter inte upp mig.
Alva och Viggo vill vara hemma med sin familj, det är ju positivt. De vill ta det lugnt, det är helt naturligt.
De vill ha en mysig eftermiddag i höstmörkret som hänger över gökboet i Hölö idag.
Ja, det vill jag också ha. En mysig eftermiddag utan krav, med film och godis, skratt och närhet, nöjda barn och en lugn mamma.

och bli glad igen.

Så de där sura citronerna, de injicerade jag med sockerlösning, gjorde hål för sugrör och drack i mig en söt och god lemonad.