Första gången jag var med om det blev jag arg, tyckte att barnet skulle skärpa sig. Jag kommer inte ihåg vad det exakt handlade om men jag hade ändrat på något utan att förbereda.
Detta var innan någon av barnen hade fått diagnos bekräftad.
Jag förstod inte i början att dessa "utbrotten" berodde på att jag hade brustit någonstans.
Jag har nog gjort alla fel man kan göra. Under några veckor använde jag till och med "time out" som jag sett Nannyn göra på tv4.
Kan ju säga att det fungerade inte överhuvudtaget. Alva satt och skrattade när hon skulle sitta på stolen. Viggo grät oavbrutet när jag tvingade honom sitta där i 1 minut.
De lärde sig absolut ingenting av det och jag kände mig sämst. Det funkade ju så himla bra på tv.
Sedan var det alla goda råd......
Lär barnet konsekvenser!
Ta bort det som de tycker om så att de lär sig.
Dra in på skärmtid eller ge dom lekförbud.
Höj rösten!
Skräm dom!
Skicka in dom på sitt rum!
Låt dom ligga och skrika, det dör dom inte av.
Låt dom inte köra över dig, visa vem som bestämmer.
Jag testade att ge barnen konsekvenser och insåg ganska snabbt att barnen inte hade ett dugg konsekvenstänk.
De kunde inte se hur handling och konsekvens hängde ihop utan jag var tvungen att vara övertydlig för att de skulle se sambandet.
Efter att jag förstod vilka svårigheter barnen hade i och med deras diagnoser, fick jag ställa om mig helt och läsa mig till vad som kan fungera på barnen.
Då jag läst flera böcker, gått utbildningar och sedan testat mig fram för vad som fungerade på just mina barn så kan jag nu stötta dom.
Ju mer förutsägbart och trygg vardag jag kunde skapa kring barnen, desto bättre mådde dom och låsningar minskades.
Men hur man skulle göra när låsningen ändå kom, när affekt-utbrottet var ett faktum, det var väldigt svårt.
Jag vill ju gärna trösta och hålla om. Men det går inte när jag inte ens når barnet då hen är helt i sin egen värld av besvikelse, ilska och frustration.
Mina barn beskriver sina utbrott......
-det svartnar för ögonen, jag vet inte vad jag gör
-det är en tornado av känslor som flyger i huvudet
-det skriker i huvudet och då skriker jag med
-jag kan bara tänka på det jag inte får, hela hela hela tiden tills jag blir galen
-jag blir så ledsen efteråt och får dåligt samvete, jag har ju sönder saker
-ibland slåss jag, jag vet inte varför, det bara händer
-jag vill få tröst fast ändå inte, det är jättejobbigt
Tack vare att barnen själva kan berätta hur det känns och att jag har kunnat fråga och testa mig fram, så har jag nu två strategier för att bemöta barnen när det låser sig.
Jag har en "stopp-skylt" som jag håller upp när det börjar närma sig totalt kaos. Det röda uppfattas bättre än att jag höjer rösten och barnet hajjar till. Det blir ett litet avbrott i det stegrande utbrottet och jag får en chans att bryta det innan det bryter ut. Oftast går vi undan till ett annat rum, en tystare plats där barnet kan få sitta själv men med vetskapen om att jag finns utanför om hen vill att jag ska komma in.
När barnet har hämtat sig så ropas det oftast på mig och hen behöver kramas och försäkras om att jag älskar hen lika mycket och att jag inte hatar.
Strategi nummer två är att sitta tyst intill barnet, oftast ligger och vrider sig och skriker på golvet. Jag sitter nära och undviker slag som kan komma. Jag hyssjar försiktigt och stryker över ryggen. När jag märker att andningen inte är lika häftig och att barnet är medveten om min närvaro, håller jag om barnet i min famn (så gott det går) så att hen ligger nästan i fosterställning.
Det har en lugnande effekt och ganska snabbt märker jag att muskelanspänningen i kroppen släpper och att barnet åter kan lyssna på mig.
Dessa strategier fungerar för mina barn och tacksamt nog så har jag inte varit med om så många låsningar senaste månaderna.
Det är ett stort stresspåslag för både barn och föräldrar att gå igenom dessa utbrott och även jag blir helt slut efteråt.
Det är som en tomhet uppstår och man anklagar sig själv och undrar vad det var som gick fel denna gången.
Vad var det som jag missade som bidrog till att mitt barn hamnade i affekt?
Mitt barn känner skam och oro för att jag inte ska orka med ett så "hemskt
barn".
Jag känner mig helt förstörd när jag ser hur mitt älskade barn lider efteråt.
Jag minns för några år sedan, när Alva mådde som sämst.
Lilla gumman! Hon satt ihopkrupen i min morgonrock, med mina tofflor på sina små fötter. Ansiktet doldes av håret som hängde ner. Jag såg tårarna och snoret som droppade från den lilla röda nästippen.
Försiktigt föste jag undan luggen och mötte hennes blåa ögon.
Lilla gumman, med hemska tankar som plågade henne och ett dåligt samvete som hon inte borde ha.
-Förlåt, viskade hon och jag såg en så djup ånger att mitt hjärta snörpte ihop sig.
-Förlåt mig, svarade jag, förlåt för att jag skrek åt dig.
-Det gör inget mamma, sa Alva.
Jag lyfte upp henne i min famn och höll om henne medan hon hade sitt ansikte mot min hals. Jag berätta hur otroligt mycket jag älskade henne och att jag visste att hon inte menade det hon sa.
Just i den stunden önskade jag att jag kunde ta bort all den smärta och oro som min finaste hade då.
Men Alva är Alva och blev väldigt glad och nöjd med kasslersmörgåsar, mjölk, högläsning och sedan ligga tätt intill, nästipp mot nästipp, hennes lilla hand i min och pill i håret.
Det jag vill förmedla ut är att till er föräldrar som kämpar med detta, försök att vara snälla mot er själva. Ni kan inte vara förutseende i allt och utbrott kommer och går. Det viktigaste är att ni hittar tillbaka till era barn efteråt och visar att ni finns kvar för dom.
Till er som inte är föräldrar men kanske ser dessa utbrott, i butiker, på stan, i kapprummet i skolan....
stå inte och stirra eller prata bakom rygg.
Du har två alternativ.
1. Fråga om du kan hjälpa, utan att vara anklagande.
2. Om du inte kan hjälpa, gå undan och låt barnet få lugna ned sig. Säg gärna till övriga som kanske står och stirrar att de kan gå någon annanstans.
En av mina uppgifter som förälder är att lära barnen att hantera sina känslor av besvikelse, ilska och sorg utan att hamna i en låsning. Jag ska hjälpa dom att finna verktygen för att själva kunna balansera sina känslor.
Det är en väldigt tuff uppgift.
Som flygledare blir det många katastrofala följder om ett plan stänger av sina motorer i luften och jag inte kan nå det för att hjälpa det att landa säkert.
Då gäller det att jag har mina manualer och gör likadant varje gång det händer så att planet själv kan landa den dagen jag inte längre finns kvar i flygledartornet.
Roligt från Viggo , 8 år
Viggo studsar och far runt och ramlar in i bordet.
Jag ligger i soffan med mitt trasiga knä (slet sönder främre korsbanden när jag spelade fotboll med barnen)
Jag-snälla Viggo ta det lugnt. Det räcker väl med att jag ligger här som en invalid.
Viggo skrattar- mamma, jag skulle inte säga att du är invalid.
Jag-nähä, vad kallar du mig då?
Viggo-klantarsle!
Och så flinar han och kramar mig.
Åh, så bra skrivet och formulerat! Tack! <3
SvaraRadera