Det fantastiska med att vara förälder till barn med NPF

Under de år som gått sedan jag blev mamma, har jag gjort en total ombyggnad av mig själv som person. Jag har fått helt andra värderingar och prioriteringar än vad jag hade tidigare.

Man har ju en bild av hur man ska vara som mamma, fru och människa när man är sisådär 17-20 år gammal. Det var då som det var helt otänkbart att ha trosor och bh som inte matchade, att gå ut med orakade ben i december månad och man kunde absolut inte visa sig offentligt utan åtminstone mascara.

Om jag inte hade fått barn med NPF så hade jag aldrig fått genomgå den personliga resan som jag gjort och fortfarande gör.

Det har varit många utbildningar och kurser som jag gått på samt även seminarium för rent intresse skull. Jag har läst böcker som alla möjliga psykologer har skrivit och samtidigt gått hos psykoterapeut. Många gånger har jag gått till samma fina psykoterapeut. Det är totalt nu 6 år som jag gått hos henne. Hon har hjälpt mig att acceptera det som är oerhört smärtsamt, finna vägar ut genom sorgen och gett mig tips på att koppla av och andas.

För det är så, att det är väldigt slitsamt att vara förälder till barn med särskilda behov. Ändå kan jag tycka att det är fantastiskt. Jag har gjort en lista över allt nytt och bra som jag lärt mig av mina barn eller p.g.a. mina barn.

ü  Jag har lärt mig att välja mina kamper. Det finns inget som säger att jag alltid måste bli upprörd över varenda sak som går emot mitt eget tycke och tänkande. Vissa saker kan få bara "vara". Det ger inget mer än ilska och brist på energi.

ü  Jag har också lärt mig att jag inte är till för att göra alla andra nöjda eller stolta. Det viktigaste är att jag kan vara stolt över mig själv och över det jag gör.

ü  Tidigare hade jag en enorm press på mig själv om att det ska vara perfekt hemma, rent, alltid putsa fönster innan gardiner byttes, aldrig klä granen förrän dan före julafton och absolut inte äta semlor förrän på fettisdagen. Man måste vara finklädd på julafton och det ska vara ett stort julbord med mycket mat som allt ska vara hemlagat. Varför?  När jag gråtfärdig en kall decemberdag drar mig för att putsa fönstren innan julgardinerna ska upp så frågar Alva mig;

-Mamma, måste man göra det, finns det en lag om att fönster måste putsas? Det blir väl fint ändå?

Väldigt klokt sagt av en fyraåring. Nä, det finns ingen lag och det blir ju fint ändå.

Tack vare mina barn så har jag sänkt kraven på mig själv   som person. Jag har minskat alla måsten och mina förutfattade meningar om hur saker och ting ska vara.

ü  Det får vara stökigt hemma. Det är faktiskt mycket roligare att leka med barnen än att damma fönsterkarmarna och tvätta av skåpluckorna.

ü  Julpynt kan sitta uppe året om. Viggo älskar allt som har med julen att göra och vill inte ta bort julpyntet och julgardinerna i sitt rum. Så då får de sitta kvar. 

ü  Alva tycker att bland de vackraste som finns är julgranen. Så den tar vi fram till första advent. Det kan t.o.m. finnas julklappar under den redan. Och granen kläs precis hur som helst utan färgteman eller glitterteman. Den kläs så mycket att man knappt kan ana att det finns en gran under allt pynt. Skit i traditionerna, man kan ju skapa nya traditioner som gäller hos oss, i gökboet i Hölö.

ü  Varför måste man alltid sitta vid matbordet och äta? Hur mysigt är det inte att ligga under matbordet och äta maten där, medan man tittar på bolibompa? Eller bygga en jättekoja i vardagsrummet som får stå i flera veckor trots att det rullar dammråttor runt omkring den. Det är ju jättemysigt att ligga där och äta mackor medan man tittar på "funny homevideos" på youtube.

ü  Vuxna kan också vara barnsliga och ha jättekul. Om ni aldrig har hoppat i en vattenpöl med era barn så gör det. Det är jättekul och framför allt så kommer era barns överlyckliga ansikten bli ett minne för livet.

ü  Jag kan glädjas åt små saker som händer i mitt liv, saker som andra kan tycka är självklara. Att få en kram, ögonkontakt eller att ens barn vill komma in i sovrummet och mysa och läsa saga i 20 minuter......det är jättestort för mig. 

ü  Jag har blivit en mamma som berömmer sina barn ofta och tydligt. Det behövs för att de ska veta när de gör rätt men samtidigt så stärker det deras självförtroende. En gång när jag och barnen hade åkt en lång tåg- och bussresa till Skåne fick jag beröm för hur jag var som mamma. För på bussen, den sista biten innan vi var framme, talade jag om för barnen hur duktiga de hade varit hela resan, hur fint de hade lekt på tåget och hur tacksam jag var för att de hjälpte till med att bära väskor och att de inte sprang runt på perronger och stationer. En äldre dam sa då att hon blev förvånad över att höra en mamma prata så med sina barn. Hon tyckte annars att det var mycket "gör inte så", "kan du aldrig göra som jag säger", eller "hur svårt ska det vara att lyssna". 

-Men här sitter du och berömmer dina barn så att t.o.m. jag blir stolt över dom.

Oj vad jag växte då! För det är sällan man får beröm när man är förälder till barn med NPF. Det är ju dom barnen som är jobbiga och stökiga och för en massa oväsen hela tiden. Och det gör dom ju för att vi föräldrar inte kan hantera dom.

ü  Jag har blivit mer uppfinningsrik sedan jag fick mina barn. Vad sägs om fingerfärg i en dusch så att mamman kan dammsuga rent i hallen och köket utan att barnen river huset?                                                                                                            

    Eller att stapla upp böcker och några russinpaket inne i badrummet så att barnen kan sitta och läsa och käka russin medan du sitter på toa och sedan duschar?

Eller klä ut dig till pirat och fäktas med sonen på morgonen          för att han ska äta frukost och gå till skolan och glömma bort att han egentligen är jättearg och inte vill till skolan?

ü Jag har lärt mig att resa mig upp efter varje hård smäll som jag har fått genom livet. Jag blir litet knäckt men jag dör inte av det. Och jag känner mig stärkt efter varje smäll och ser ärren som erfarenhet och tecken på visdom.

ü Jag klarar mer än vad jag tror.

ü Jag har fått fantastiska vänner och träffat så otroligt många människor som fått en fin betydelse i mitt liv.

ü Jag vågar mer.

ü Jag har börjat att tycka om mig själv, precis som jag är.

Varje dag händer det något fantastiskt, varje dag kan jag fälla en och annan tår, varje dag ler jag och känner mig lycklig och varje dag berättar jag för mina barn hur lycklig jag är över att få vara deras mamma och hur otroligt mycket jag älskar dom.

Och varje dag så säger mina barn något speciellt klokt eller väldigt roligt som berikar min dag.

Alva till mig efter vi tittat på ett program om blivande brudar och deras val av klänningar;

-mamma, varför vill tjejer vara sexiga?

Jag- tja de vill kanske att killarna ska tappa andan när de ser dom.

Alva- är det inte enklare att slå dom i magen än att ta på sig obekväma kläder?

Det var en gång en ledsen mamma som trodde att livet tog slut

Viggo började gå och klättra allt mer i möbler och jag minns när min pappa fyllde 60 år, klättrade Viggo upp för en stol, över till en soffa och vidare på väg ut genom ett öppet fönster i mina föräldrars vardagsrum. Gästerna blev lätt skräckslagna över att en liten 11-månaders baby var på väg ut genom ett fönster. Snabb var han också så det var tur att någon hann gripa tag om hans knubbiga ben innan han trillade ut.

Viggo var som ett yrväder. Han satt inte stilla en sekund. Han klättrade, sprang och var hungrig och törstig hela tiden. Han kunde knappt sova på nätterna utan rullade runt i sängen som en elvisp.

Till slut kom vi på att om vi låg bredvid honom i sängen och la ena benet över hans båda ben och höll om honom i ett fast grepp, kunde han somna inom 5 minuter. Han sov dock inte hela natten utan vaknade ofta vid 2-tiden och kunde sedan vara full aktiv till nästa kväll.

Viggo var ett öronbarn. Han fick sin första öroninflammation när han var 1.5 år gammal. Efter flera öroninflammationer fick han rör inopererade i båda öronen när han var 3 år.

I samband med att Viggo fick sina rör, förbättrades hans tal. Vi märkte också att han förmodligen hade haft nedsatt hörsel tidigare då han reagerade mycket mer på ljud efter operationen.

Han var fortfarande väldigt hyperaktiv och jag kände att det var något som inte stämde. Visst springer alla små barn men de kan ju sitta stilla nån gång under dagen. Det kunde inte Viggo. Jag minns att jag satt en gång och bara iakttog honom när han skulle titta på sitt favoritprogram på tv. Han satt inte still en enda gång under de 30 minuterna som programmet varade. Han rullade på golvet, hoppade i soffan, sprang fram och tillbaka framför tv och hoppade upp och ner på golvet. Han var aldrig direkt intresserad av att leka men han tyckte om att rada upp bilar i storleksordning och att sortera olika leksaksdjur i grupper efter färg och storlek.

När Alva satt och lekte med sina dockor sprang Viggo och lekte vid sidan av och det hände ofta han sprang rakt över det som Alva hade ställt upp på golvet. Han såg inte att hon lekte vilket ofta ledde till högljudda bråk, skrik och gråt.

På förskolan var det likadant.

Viggo sprang längs med väggarna och var svår att få kontakt med. Han kunde inte sitta i ring i gruppen och hade väldigt svårt att sova middag. Personalen kom på att om han låg tryckt mot en vägg och sedan en vuxen emot sig så kunde han slappna av och somna.

När han var 3,5 år gammal började jag känna att denna lilla pojke hade alldeles för mycket energi. Sömnen var väldigt oregelbunden och jag fick allt oftare stanna hemma från jobbet då jag inte sovit någonting alls. Conny skulle säkert kunna ta dessa nätter också men problemet var att han somnade ofta om och då kunde Viggo hitta på vad som helst. Att min man är onormalt trött hör ihop med hans fibromyalgi, inte lathet som vi fått höra flera gånger. Mer om det en annan gång.

Viggo var väldigt impulsiv och en gång åkte han ner för trappan på en kontorsstol. Efter att jag blåst på hans blåslagna knän och försäkrat mig om att inga ben var brutna, klättrade han upp för trappan en gång till för att försöka sig på att åka ner för den igen.

Han vill lära sig flyga, sa han. Talet hade nu helt stannat upp och det var mycket svårt att förstå vad han sa. Jag pratade med personalen på förskolan och även de märkte att han uppförde annorlunda jämfört med de andra barnen.

Jag pratade mycket med mina närmaste om hur Viggo och Alva var.

Min svärmor sa vid ett tillfälle att Viggo var väldigt lik sin pappa när han var liten. Conny hade varit väldigt aktiv och hade fått diagnosen MBD, minimal brain disfunction. Det som idag är ADHD kan man väl krasst säga.

Viggo var full av blåmärken då han ramlade, slog emot och saknade totalt kontroll över var det fanns möbler i rummen, ibland kunde även väggar glömmas bort.

När Viggo en dag hängde sig i gardinen och det var rena turen att Conny hann se det och få ner honom, ringde jag till BUP-mottagningen i Södertälje.

Jag fick prata med en väldigt trevlig psykolog som höll med mig om att det lät onekligen som att pojken hade ADHD och att det skulle behövas göras en utredning. Förskolan gjorde en pedagogisk utredning och jag fick tid hos en läkare på vårdcentralen som skrev remiss till BUP för önskan om vidare utredning.

Utredningen påbörjades hösten 2011. Det var intervjuer med mig och Conny, många tester som skulle göras, besök på förskolan och många samtal med fina psykologen Sinnikka. Hon blev en av mina trygga punkter under denna perioden. För jag kände mig oerhört vilsen som förälder under denna tiden.

Det är ju så att om man har ett barn som avviker från det normala, får man många råd, kommentarer och åsikter. Sällan hjälper dessa råd och åsikter och jag kände mig allt mer värdelös som mamma. 

Gjorde jag något rätt när det gällde mina barn?

Var jag för slapp mot dom? 

Lät jag dom alltid få sin vilja fram? 

Curlade jag dom? 

Hade jag skämt bort dom så att de inte visste hur man ska bete sig ordentligt?

Lät jag dom köra över mig? 

Var det Connys fel att det haglade svordomar från Alva?

Hade jag gjort något fel när jag var gravid, ätit något olämpligt? 

Hur var det nu med fisk och graviditet?

Jag minns en händelse när jag skulle handla själv med barnen på ICA stormarknad i Södertälje.

Alva kastade sig på golvet och skrek för att hon inte fick köpa leksaker, hon slängde omkull sin lilla kundvagn och sprang ifrån mig. När jag väl fick tag på henne så kastade hon sig på golvet och vrålade, då lyfter jag henne i overallen i byxbaken och går tillbaka till vagnen och sätter ner henne i min. Hon börjar då systematiskt att sparka sönder kassen samtidigt som Viggo börjar skrika om att han vill ha sin mössa. Konditorn kommer utspringande och undrar om något barn sitter i kläm. Mitt i allt detta kommer en äldre dam (kärring) och säger "att du inte skäms!”

Jag tänkte att om hon säger att jag ska skämmas över skrikande barn så trycker jag ned henne i korgen.

-Att du inte skäms över att bära ditt barn i overallen på det viset.

Jag svarade

-Jag slog henne inte och jag drar henne inte i armarna, det gör inte ont när jag bär henne i overallen, svarade jag

-Jag tycker ändå att du ska skämmas, upprepar kärringen medan Alva och Viggo skriker allt mer.

-Det gör jag fan ta mig inte, morrade jag och kände att jag snart skulle explodera.

Tanten går iväg och börjar prata med andra kunder om mig och mina barn. Det pekas och viskas. Jag ser rött och tårarna bränner bakom ögonlocken. 

Då kommer en jättegullig tjej från konditoriet och frågar om mina barn får äta kanelbullar?

-Ja, svarar jag något förvirrat

-Vänta så kommer jag snart, säger hon då.
En annan kvinna kommer och lägger handen tröstande på min axel och säger

-jag vet hur jobbigt det kan vara, jag har själv barn som beter sig så.
Då kommer tårarna och de sprutar.

 -Jag brukar klara av barnen men när det kommer kärringar så blir jag bara så ledsen, hulkar jag fram och snoret rinner.

Gulliga tjejen från konditoriet kommer och stoppar in en kanelbulle i Alvas mun och en i Viggos.

-Tack, snyftar jag mellan tårarna.
-Var nu snälla mot er mamma, säger den andra snälla tjejen. Annars kommer det ingen tomte och mamma kommer inte orka köpa julklappar när hon blir så ledsen på er.
Alva och Viggo är som små änglar resten av handlandet, jag rödögd och snorig. När jag kommer ut på parkeringen ser jag kärringen som går in i sin lilla bil. Tanken på att råka krocka med henne slog mig men kom på att det inte var värt det. Blir så mycket arbete med försäkringsbolag och sånt där.

Viggos utredning tog sex veckor. Det var många test som skulle genomföras. Jag fick sitta snällt utanför medan Sinikka gjorde tester med Viggo. Jag kunde se framför mig hur min son klättrade runt i rummet medan Sinikka kröp efter och försökte bedöma sonen.

För att få en helhetsbild hade Sinnikka iakttagit Viggo på förskolan och det var även ett möte inplanerat med oss föräldrar och personalen på förskolan.

Under detta mötet nämnde Sinnikka att hon trodde att Viggo även hade en diagnos inom autismspektrum. Jag fick en klump i magen. Det kunde inte stämma på min lilla pojke. Det hade jag inte sett något tecken på.

Jag och C fick fylla i massa frågeformulär. Hade det varit en normal graviditet, fanns det funktionsnedsättningar i släkten, vad hade jag ätit och inte ätit, fanns det allergier eller andra sjukdomar, hur länge hade jag ammat pojken, var tillväxten normal osv.

Till sist kom dagen då vi skulle få veta vad utredningen hade visat och vad vår son hade för diagnos.

29 maj, 2012, hade jag och C ordnat med barnvakt. Ett par goda vänner som jag känner sedan jag var liten, Brittis och Håkan, skulle ta hand om barnen och barnen kände sig trygga med dom.

C och jag satt inne på Sinnikkas rum. Solen sken och det var en riktigt vacker och varm försommardag.

-Utredningen visar att Viggo har ADHD med svår hyperaktivitet, impulsstyrdhet och även autism, sa Sinnikka och tittade på oss.

Jag känner hur tårarna svämmar över och jag sjunker ihop. Autism? Vadå autism? Han är ju bara hyperaktiv.

-Jag ser att du blir väldigt ledsen, säger Sinnikka och räcker mig ett paket med näsdukar.

C satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen i ett försök att trösta mig. Men inget kunde trösta mig. Vår son hade fått en stämpel som för alltid skulle prägla hans liv.

-Vad vet du om autism, frågar Sinnikka.

-Filmen Rainman och hur ett litet barn sitter i ett hörn och gungar fram och tillbaka, som inte har kontakt med omvärlden, svarar jag, snyter mig och tittar på näsdukspaketet jag kramar i mina händer.

Extra mjuka står det på det. Extra mjuka för ledsna mammors näsor, tänker jag.

-Vet du vad Sofia, sa Sinnikka. Livet tar inte slut, det är nu det börjar. Du och C kommer att få arbeta hårt och Viggo kan skatta sig lycklig som har dig som mamma. Du är en jättebra mamma.

Jag hörde vad hon sa men kunde inte riktigt ta det åt mig. Vi fick massor med informationsbroschyrer om ADHD och autism, vad som skulle anmälas till Försäkringskassan, vad vi hade för rättigheter och om Attention. Med två pärmar fyllda med information och en kallelse till läkare, lämnade vi BUP. Jag kände en enorm sorg. Vad ska jag göra nu?

Jag ringde till mitt jobb och sa att jag inte skulle klara av att arbeta natten. Tankarna bara virvlade runt och tårarna rann. Jag ringde upp Brittis och berättade vad som sagts och undrade om jag och C kunde komma hem litet senare. Vi behövde sitta ner och smälta information vi just hade fått om vår son.

Men det blev inte mycket sagt mellan oss. Jag köpte cigaretter och stressrökte, C satt tyst bredvid mig. Ingen av oss sa någonting. Vad fanns det egentligen att säga?

När vi väl kom hem fick jag en stor kram av Brittis och Håkan. Jag behövde verkligen kramar.

-Det här klarar du, Fia, sa Brittis och höll om mig. Du är stark, det här fixar du.

Det betydde så mycket att få höra det. På något sätt kunde jag ta det åt mig det då. Livet tog inte slut. Det började nu som en stor utmaning.

Jag skulle klara det här. Jag är en bra mamma.

När det inte funkar som det ska......

Familjen annorlunda struktureras.

Man säger att det är stor skillnad på att ha ett barn och två barn. Jag kan ju bara hålla med om det. 

Två småbarn samtidigt med blöjbyten och allt annat tar onekligen mycket tid. Samtidigt var det sån glädje att se hur barnen utvecklades och vilka små fantastiska personligheter dom var.

Men jag tyckte att det inte räckte med sysselsättning så jag utbildade mig till intensivvårdssjuksköterska under tiden.

Egentligen hade jag påbörjat utbildningen när jag var gravid med Alva och fick göra uppehåll efter hennes ankomst men tänkte att nu är det ju bra att slutföra utbildningen när jag ändå var hemma hela tiden. Det fungerade okej måste man väl ändå säga. 

Det gick ju hur bra som helst att göra tentor på internet samtidigt som jag ammade Viggo och Alva kröp runt på golvet och letade upp russinen som jag gömt litet här och där i sovrummet. 

Jag såg fram emot att få göra min praktik som ingick i utbildningen. Conny skulle för första gången vara föräldraledig och ta hand om barnen medan jag genomförde min 10 veckors praktik på intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus.

Jag har ju hela tiden vetat om att min man är ”annorlunda” och kan bete sig om en tjurig tonåring då och då samt att planering och tidsuppfattning inte direkt är hans starkaste sidor. Däremot är han väldigt uppfinningsrik och kan komma på de mest konstiga lösningar på en del problem. Han tycker ju och också om att prata, mycket och det var ju faktiskt en av de saker som jag föll för hos honom.

Så spänd av förväntan och väldigt nyfiken anlände jag till min praktikplats och blev presenterad för personal. Det var så otroligt kul att få göra något annat än att byta blöjor på barnen och hitta på aktiviteter för dom hela tiden. 

På IVA fick jag vara en vuxen och göra det som jag tycker är så roligt och inspirerande, ta hand om och vårda människor och bemöta deras anhöriga.

Jag tror jag hunnit vara på avdelning cirka 20 minuter när en i personalen sa att jag hade ett samtal från min man.

-Alva har matat Viggo med play doh, är det farligt? C låter lätt panikslagen i telefonen.

-Eh va? Hur i hela friden kunde hon göra det, undrar jag medan hjärnan försöker komma på vad play doh egentligen består av.

-Jag var tvungen att gå på toa och de satt ju själva och lekte så fint så jag tänkte att de klarade sig den stunden jag var på toaletten. Och när jag kom tillbaka så är Viggo grön, blå och röd runt munnen och Alva säger att hon matat bebisen. Vad ska jag göra???

Jag bet mig lätt i tungan för att inte fräsa till C att man inte kan lämna en 6-månaders bebis med en uppfinningsrik 2-åring ensamma i ens 30 sekunder. Inser dock snabbt att det inte kommer att minska makens panik och frustration.

-Okej, säger jag, ge Viggo vatten att dricka, plocka undan play doh, sätt igång en film på tv till Alva så ska jag ringa giftinformationen och se om det är farligt. Lämna inte barnen utom synhåll. Behöver du gå på toaletten så gör som jag, ta med barnen och leksaker in på toaletten så att du har koll på dom hela tiden.

Jag kan nu se att det är några som har hört mitt samtal och jag möts av litet frågande och nyfikna blickar.

-Ha ha ha ja se karlar, säger jag med ett nervöst skratt. Jag måste tyvärr gå undan ett tag och ringa giftinformationen. Det är förresten ingen här som vet om play doh är giftigt för en 6-månaders baby?

Nej det var det ingen som visste. Jag antog att deras barn klarat sig från att bli matade med play doh.

Den mycket trevliga damen på giftinformationen reagerade inte nämnvärt över det jag hade att berätta. Det kanske händer oftare vad man tror att barn käkar play doh. Giftigt var det inte men det innehåller mycket salt och det är inte bra om barnet får det i sig i större mängder. Det var nu viktigt att han drack vatten samt att pappan höll koll på om barnet kissade som han skulle.

Jag ringde åter till C och frågade om han hade någon uppfattning om hur mycket Viggo hade fått i sig. Det hade han inte.

-Tror du jag mäter hur mycket play doh jag sätter fram till Alva, sa han frustrerat till mig.

Jag känner hur mitt tålamod börjar dras ut till bristningsgräns men biter ihop. Det skulle bara bli bråk om jag idiotförklarade min man som överhuvudtaget ställt fram play doh till två små barn med väldigt stor initiativförmåga att hitta på bus.

-Ge Viggo vatten att dricka och så låt mig prata med Alva, ber jag lugnt.

-maaaammmmmaaaaaa, skriker dottern lyckligt i telefonen. Jag mata bäbis!

-Ja jag hörde det, svarar jag, hur mycket mat fick bäbis?

-två gula skedar, svarar dottern stolt, med blandat godis på.

Jag räknade snabbt ut att den lilla gula skeden som hon hade använt inte skulle ge sonen någon saltförgiftning och pustade ut.

-Lääääskar dig mamma, vrålar dottern vidare i telefonen och lägger sedan på luren.

Tur att Alva hade koll på hur mycket hon hade matat sin lillebror.

Efter mina 10 veckors praktik hade jag en litet längre ledig period för att skriva ihop mitt arbete som skulle lämnas in. Jag hade även fått jobb på min praktikplats och skulle börja arbeta där i augusti 2010.

Hemma var det kaos. Alltså inte bara litet stökigt utan tvättstugan var full med sopor och tvätt, diskbänken överhopad med kastruller och byttor och dammråttorna sprang fram över hallgolvet. Det låg kläder överallt och använda blöjor hade samlats i en imponerande hög i soppåsen vid skötbordet och några såg ut att ha tagit till flykt och försökt sig på att själva ta sig ut till soptunnan.

Det lilla kärlet i min panna brast och jag fick ur mig till min man, hur svårt kan det vara att hålla ordning här hemma? Det är bara två barn att ta hand om och jag kunde ju hålla ordning när jag var hemma med dom själv. Såklart blev det ett jättegräl av det hela.

Jag klädde på barnen och gick ut med dom i barnvagnen i hopp om att kunna gå av mig min frustration och trötthet.

Alva lutar sig bakåt och njuter av att få solen i ansiktet.

-Titta mamma, solen är så fin. Skönt ute, säger hon.

-Ja, svarar jag, det är så skönt ute. Har ni lekt mycket med pappa ute, frågar jag.

-Nääääää, svarar dottern surt. Pappa vill inte gå ut. Bara stanna inne hela tiden, muttrar hon och såg sådär sur och butter ut som bara Alva kan göra.

När jag kom hem med barnen så hade både jag och C lugnat oss och jag frågar om han inte varit ute med barnen något de senaste dagarna.

Han tittade på mig som om jag hade en kråka på huvudet som visslade ”stilla natt”.

-Gått ut med dom? Hur ska jag hinna göra det, svarar han utmattat. Det går inte att klä på dom och gå ut.

-Men älskling, du har väl gått ut med dom någon gång under mina 10 veckors praktik, undrar jag.

-Nä, svarade han då, hur skulle jag hinna med det. Jag har väl kanske gått ut med dom två gånger.

Jag blev helt ställd. Denna mannen har arbetat på dagis när han var ung. Hur sjutton kunde han få ut barnen då, undrade jag. Detta var första gången jag började på allvar fundera vad sjutton som var ”fel” på C.

Efter denna perioden kom jag och C överens om att vi skulle dela upp arbetsuppgifterna tydligt hemma och påminna varandra snällt när saker inte blev gjorda.

Hur allt började........

Hur allt började.

Jag vill först klargöra att jag älskar mina barn mer än allt annat i världen.

Jag älskar min familj och jag älskar mina jobb, både som flygledare och som sjuksköterska.

Men ack vad det tar på mina krafter att vara flygledare.

Min man och jag träffades via en chat som hette NA-chatt (tror jag). 
Vi började "prata" med varandra under slutet 1999 och ganska snabbt växte det fram en vänskap mellan oss. Trots att han var 13 år äldre så hade vi alltid gemensamma saker att prata om. Vi träffades i januari 2001 på riktigt och tänk då kände vi att det var nog mer än vänskap mellan oss. Sensommaren samma år flyttade vi ihop och jag blev bonusmamma till två små tjejer S, 7 år och J, 5 år 😍
30 juli 2005 gifte vi oss i Sankt Ibbs Gamla Kyrka på Ven.

Första graviditeten var en stor upplevelse och litet besvärlig med tidig bäckenuppluckrings-problematik.

Jag älskade min växande mage, jag boade ordentligt hemma i huset och längtade så efter att få känna det lilla livet röra på sig.

Så helt plötsligt, den första rörelsen, det där fladdret som en liten fjäril som försiktigt fladdrar med vingarna innan den lyfter och flyger iväg.

Fladdret som övergick mer till Mike Tyson-smällar mot revben och urinblåsa, men vad gjorde väl det. Åh som jag längtade efter mitt första barn.

Så en ljummen augustikväll, efter 30 timmars förlossningsarbete, så kom hon äntligen.

Världens vackraste lilla flicka, varm och blöt låg hon på min mage och jag kunde inte sluta titta på henne, känna på henne och insupa den där underbara bäbisdoften.

Jag minns att hon hela den natten låg på mitt bröst och sov medan jag strök över hennes små runda kinder och bara tittade och tittade. Mitt vackra lilla barn, min finaste Alva.

Hon växte och utvecklades som hon skulle. Talet kom tidigt, likaså att krypa och gå. Det var full fart hela tiden och hon älskade att leka, läsa och busa. Hon tyckte om att mysa i famnen, lyssna på sagor och somna tryggt i sin säng.

Gladare unge kunde man ju inte ha.

När hon var 1 år fyllda upptäckte jag att jag var gravid igen.

Så roligt syskonen kommer att ha med varandra, tänkte jag. De är ju så nära varandra i ålder.

Andra graviditeten var litet mer besvärlig med bäckenuppluckring och en väldigt aktiv 1-åring att underhålla. Men det gick ju bra. Alva var intresserad av den växande magen och tyckte det var så spännande att följa med till barnmorskan och lyssna på hjärtljuden.

Det var väldigt mycket akrobatiska rörelser i magen denna gången och jag tänkte att detta barnet kommer förmodligen ut som en enda stor knut.

Jag boade igen och förberedde för att min andra barns ankomst. Jag skulle bli tvåbarns mamma.

En kall och snöig natt i mars månad, efter ca 9 timmars förlossningsarbete så kom vår son, en liten rödhårig kille som kissade på mig det första han gjorde när han lades på mig magen.

Min vackra lilla pojke, med sin pappas öron och mina klarblåa ögon. Men helt klart mest lik sin pappa. Min fina, underbara, sötaste Viggo.

Det var full fart på barnen och även Viggo var tidig med att krypa och gå. Eller gå är kanske fel ord, han snarare sprang och krypa hoppade han egentligen över. Han reste sig mot möbler tidigt och fortsatte klättra uppåt och uppåt tills det tog stopp. Talet däremot ville inte riktigt komma igång. Det var många obegripliga ord som strömmade ur honom.

Det var dock något som kändes annorlunda med Viggo, något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. 

Något som kändes inom mig när jag tittade in i hans klarblå ögon, det var något som kändes annorlunda. Men vad?

Mina två små troll sommaren 2008 💗💗

Mayday, Mayday!!!

Mayday, mayday, flygledartornet lutar!!

Ett flygledartorn, eller kontrolltorn som det också kallas, har en viktig roll för att det inte ska inträffa en katastrof i luften eller på landningsbanan.

Flygledaren eller flygledarna ska finnas i tornet dygnet runt, året runt, så att trafiken flyter på så säkert som möjligt. De ska ha kontroll över trafiken i luften, vilka plan som får landa i tur och ordning, vilka som ska lyfta samt deras destinationer, vad som mer kan förekomma i luften samt på marken.

Utan flygledare kan vem som helst ta sig in på landningsbanan eller startbanan, brandkåren genomför övningar på fel bana, plan kolliderar och vagnar fullastade med bagage irrar runt utan att veta vart de ska ta vägen.

Det gäller att även ha kontroll över väderskiftningar som kommande stormar, åskoväder och temperaturer. Allt för att planen ska kunna komma till och från sina destinationer så säkert som möjligt.

Världens högsta kontrolltorn är för hamnen i Vancouver och är imponerande 142 m högt. Sveriges högsta kontrolltorn är Arlandatornet med sina 83 m.

I en liten ort utanför Södertälje finns förmodligen det minsta flygledartornet med endast en personal anställd. Tornet är ca 165 cm högt och är i egen person jag.

Vem är jag då? Jo, jag är mamma till 2 barn, hustru till en man samt är sjuksköterska, färdigbyggd januari 1977.

Nu undrar ni säkert över varför jag titulerar mig själv som ett flygledartorn och det är en ganska så enkel förklaring till det.

Samtliga i min familj har olika funktions nedsättningar.

Alva, född 2006, har atypisk autism och ADHD. Viggo, född 2008, har autism, ADHD och generellt ångestsyndrom. Min man C född 1964, har aspberger och ADHD.

Jag kan ju säga att jag känner mig litet utanför, bokstavslös som jag är.

Som flygledartorn i den här familjen har jag en mängd arbetsuppgifter, jag arbetar dygnet runt, året runt och får väldigt sällan semester.

Bland mina arbetsuppgifter ingår bl.a. regelbundna möten med BUP, SOC, LSS och försäkringskassan. Dagliga planeringar över hur vardagen ska se ut eller rättare sagt planering för att alla veckans dagar ska vara så lika som möjligt. Skapa rutiner och strukturer för att ”flygplanen” inte ska kollidera och se till att de är väl förberedda för eventuella katastrofer d.v.s. lägga upp en mängd extra planer för oförutsedda händelser. Det ingår även en viss medicinsk handläggning i form av medicindelning 1 gång i veckan. Jag måste även ha kontroll över vilka besök som ska komma samt när det är dags för att göra nya ansökningar till försäkringskassa och LSS så att det kommer in ett visst bidrag (jag får ingen lön) samt litet extra personal för att jag ska kunna få en viss avlastning i mitt jobb. Jag måste även boka in övernattning till mina plan i deras hangarer så att jag under de sammanhängande timmarna får möjlighet att ta hand om mig själv så att jag orkar med min chef roll.

Förutom allt detta ska jag också underhålla planen så att de fungerar så bra som möjligt under de rådande omständigheter som finns i samhället. Det är allt från KBT till massage samt vardaglig träning som att rusta sig inför det väder som kan finnas utanför den trygga dörren till vår gula villa, även kallat Gökboet, möten med främmande människor samt hur det sociala samspelet egentligen fungerar.

Jag måste även se till att det alltid finns bränsle till planen vilket ofta innebär två sorters bränsle då de olika planen inte kan använda samma bränsle. Ja jo, jag lagar ibland olika maträtter eftersom att det inte är alla maträtter som passar samtliga i familjen.

Och glöm inte de terrorister som kan lura litet varstans och skapa oreda, rädsla och ångest för planen. Dessa måste jag ständigt hålla utsikt efter samt se till att hålla dom i schack så att de inte saboterar mina plan.

Detta kan låta mycket och förvirrande och tro mig, det är det verkligen.

Det är övermäktigt för en enda människa att ta sig an alla dessa arbetsuppgifter och samtidigt ta hand om det extra arbete som också finns med. Nämligen att som sjuksköterska arbeta med svårt sjuka människor, ofta i livets slutskede och finnas där som stöd och skapa en bra omvårdnad för dom och deras anhöriga. Ett arbete som jag verkligen älskar, lika mycket som jag älskar mitt arbete som flygledare. 

Så det är ju inte konstigt att detta lilla flygledartorn i Hölö helst plötsligt en dag får slagsida och liknar mer det lutande tornet i Pisa. Det kommer små rökpuffar ut genom fönstren p.g.a. överhettning i kontrollbordet och alla möjliga varningslampor börjar blinka. Men flygledaren måste ändå hålla igång och arbeta. Planen får inte kollidera eller råka ut för maskinhaveri. 

När till sist alla varningslampor blinkar och flygledaren sitter och somnar på sin arbetsplats är katastrofen ett faktum och det blir då obehagliga följder av detta.

Tvätten samlas på hög, dammråttorna tar över Gökboet, räkningar och fakturor ligger obetalda eller tappas bort i röran, på det en gång så organiserade skrivbordet.

Extrajobbet blir lidande då flygledaren inte kan komma i tid till den arbetsplatsen eftersom att planen inte vill lyfta och komma till skolan eller ens ta sig ur sina sängar.

Frånvaron på extrajobbet ökar, flygledaren blir allt mer disträ och helt plötsligt går det inte längre att hålla alla bollar i luften. För som flygledare är jag även litet av en cirkusartist. Jag ska kunna jonglera och hålla ca 10 bollar i luften hela tiden. T.o.m. när jag ska gå på toaletten, duscha eller äta. Hjärnan på flygledaren blir trött, den funkar inte som den ska och diverse kretsar har bränts sönder för länge sedan.

Tornet lutar allt mer och det blir överhettning, små svårsläckta bränder och kaoset brer ut sig allt mer.

Det blir förkylningar som aldrig släpper, svåra eksem, ångest och panikattacker.

Jag fick t.o.m. så kraftiga bröstsmärtor att jag trodde det var en hjärtattack. Snälla kollegor och chef tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade en rejäl ångestattack.

Tröttheten hängde över mig dygnet runt men jag kunde ändå inte somna. Händerna domnade och skakade och helt plötsligt visste jag inte längre hur jag skulle starta tvättmaskinen. Fingrarna löd inte när jag skulle dela mediciner i dosetterna hemma.

För att inte tornet helt skulle falla omkull sökte jag mig till läkare. 
Diagnos blev utmattningsdepression med svårt ångest och panikattacker, sömnsvårigheter och enorm hjärntrötthet.

Det var dags att skicka ut ett MAYDAY MAYDAY, tornet lutar och behöver stöd.

NU!

Källa; Kung Över Livet