Ett själsligt plåster

Jag känner mig så maktlös när jag står inför ångest hos mina barn. Det går inte att trösta eller ta bort, svårt att lindra eller ta över.

En svacka har kommit igen och hon mår så dåligt. Det som hjälper är att jag är nära, nära och lyssnar, håller om och är ett själsligt plåster. 

Jag har sett tecken att ångesten är på väg tillbaka. Sms kommer tätare med frågan om när jag kommer hem, hur lång tid det är kvar tills jag kommer hem, jag ska köra försiktigt och att jag försäkrar om att jag är försiktig så att inget ska hända mig. Hon har svårt att somna själv. Inte lika glad längre, en del oro, irritation och ängslan.

Året började med hon blev sjuk i covid, lagom till skolstart vilket bara det förstör mycket då det ruckar på rutiner. Det bygger på oro i henne att det blir frånvaro i skolan och att hon kommer att ligga efter igen.

Att ligga efter stressar på och hon grubblar hur hon ska kunna komma ikapp då hon behöver mer tid att lära sig. 

Förra veckan skulle hon till badhuset för att simma. Dagen började med att vi försov men det gick ändå bra att komma iväg. Vi hade förberett mycket och hon var glad när jag släppte av henne vid skolan.

 Jag skulle jobba kväll och förberedde middag till ungarna som de kunde värma när jag inte var hemma. Alva skickade mess om att det var litet ombyggt sedan hon senast var på badhuset. Sedan kom mess om att hon mådde illa, kände sig yr och att en lärare hade gett henne litet frukt och suttit med henne till illamåendet släppte.

Efter simningen fick jag mess att hon var glad, hon hade simmat några längder och ville ta bussen tillbaka till skolan, även fast det skulle gå lättare och säkert fortare om hon gick tillbaka. Men hon ville träna på att åka buss och byta buss.

Sen gick det mesta fel. Hon förstod inte bussturerna och gick av vid fel hållplats, visste inte var hon var eller hur hon skulle gå för att komma till rätt hållplats. Jag märkte på hennes sms att frustrationen växte, hon var trött efter simningen, den stressade starten på morgonen började ge bakslag och hon hade ont i kroppen.

Jag ringde upp och försökte lugna via mobilen och uppmuntra att hon skulle gå till skolan. Samtidigt blev jag stressad själv, jag ska snart till mitt jobb och middagen var inte färdiglagad. Jag hade inte tid för sånt här. Jag hör på hennes röst att hon börjar bli arg, ledsen och färdig att ge upp.

Vi kommer överrens om att hon ska börja gå tillbaka till badhuset, jag sätter mig i bilen för att plocka upp henne och köra henne tillbaka till skolan. Då finns det litet tid ändå för mig att hinna bli kvar med allt före kvällspasset på jobb.

Hon ringer mig flera gånger och frågar om jag inte snart är framme. Jag hör att hon mår dåligt och rösten är ångestfylld. Skit också!

När jag kommer fram ser jag att hon står och håller krampaktigt i sin väska, hon är blek och sammanbiten. Intill henne står en främmande kvinna och håller litet koll på Alva, ser till att hon är ok men håller ändå ett visst avstånd. Jag känner sån tacksamhet att någon har fångat upp att Alva inte mår bra och samtidigt känner av att Alva inte vill ha någon fysisk närhet.

Alva sätter sig i baksätet och jag börjar köra den korta vägen mot skolan. Då hör jag att hon snyftar, andningen är snabb och jag ser i backspegeln hur hon sjunker ihop.

Jag kör snabbt in på en parkeringen, går runt bilen och öppnar dörren där Alva sitter. Hon kramar om mig krampaktigt, tårarna rinner och hon snyftar fram

-jag vill inte vara så här mamma, jag vill vara normal, varför ska allt bara bli så krångligt när jag försöker göra något. Jag orkar inte mer, mamma

Jag håller om, sneglar på klockan som är 11. Jag ska vara på jobbet om två timmar. Det kommer inte gå.

Stanna, andas och kämpa.

Mina ledord kör igång i huvudet på mig. 

Jag ringer jobbet, jag kan inte jobba ikväll, jag måste ta hand om Alva. De förstår, ingen skuldbeläggning på mig.....förutom att jag själv får en kort stund med dåligt samvete.

Alva blir mer ledsen och nästan hyperventilerar.

-Förlåt mamma för att du inte kan jobba. Förlåt för att jag bara förstör

Nej Alva, du förstör ingenting, du går först och du är det som är viktigast för mig. 

Jag håller om och andas lugnt och ber Alva andas med mig, att lyssna på mitt hjärta och jag känner hur hon slappnar av.

-Det är väl ingen som dör nu när du inte kan jobba?

Nej då gumman, jag har så duktiga kollegor som jobbar, tänk inte på det nu. Ska vi köpa litet fika och ta med oss hem?

-Ja men jag måste duscha när jag kommer hem, det luktar fortfarande klor.

Jag vill vara liten igen mamma, det var mycket enklare då, det fanns inte så mycket krav. Det är så jobbigt med allt man ska klara och kunna och orka.

Jag förstår vad hon menar. Det är svårt när kraven känns oöverkomliga, det skapar stress vilket i sin tur ger oro som i sin tur skapar grunden för ångesten.

Vi handlar litet fika, går in i en blomsteraffär och köper blommor. Hon tycker om blommor och jag vet att distraktionen gör att hon för tillfället kan släppa alla jobbiga tankar och känslor. Några kollegor ska sluta och Alva får välja blommor och litet pynt och jag ser hur axlarna sjunker och färgen i ansiktet är inte lika blek längre. 

På vägen hem pratar vi om vilka styrkor hon har med sina diagnoser. Hon får själv berätta vad hon tycker hon är bra på, allt för att hon ska lyfta sig själv och se bortom det negativa. 

Hon kan tänka utanför boxen, hon kan massor om seriemördare, hon är omtänksam och rolig. Pussel lägger hon snabbt och hon är jätteduktig på att rita. Hon har självinsikt och berättar för dom som inte känner henne vad hon behöver hjälp med och hur de ska göra om hon blir arg eller ledsen. Hon är bästa storasystern och dottern som vill att alla ska må bra.

Samtidigt som hon också får ta upp det som är negativt; det blir krångligt när man tänker för mycket utanför boxen, händer det många saker samtidigt blir hon "låst" i tankar och vet inte vad hon ska göra. Det tar lång tid att lära sig nya saker och när det gäller sånt som inte är roligt eller intressant så känns det som helt omöjligt att lära sig.

Jag berättar att trots att det känns omöjligt så finns det hjäp, det kan gå men det får ta litet längre tid. Det är inget fel med det. Jag talar om för henne hur stolt jag är över att hon har sån självinsikt för det är nästan det viktigaste. Då vet hon vad hon behöver hjälp med och hennes envishet kommer göra att hon kommer lyckas med det hon vill. Hon tar emot hjälp och hon vill träna på det som är svårt.

Jag kommer alltid finnas bakom henne och stötta, hjälpa och lyfta upp henne när hon faller.

Vi är överrens om att normalt är tråkigt och vad är egentligen normalt?

-sen går det inte att vara normal med dig som mamma, säger Alva och ler stort.

Hon tar en varm dusch när vi kommit hem medan jag dukar fram fika, tänder doftljus och startar tv. 

Det som känns tryggt och bekant sedan hon var liten är barbie-filmer och disney-filmer. 

Inget nytt eller oförberett, nu blir det bara sånt som hon känner sig trygg med.

-får jag vara ett plåster på dig nu mamma?

Ja det får du gumman, svarar jag. Att hon är som ett plåster är att sitta nära eller ligga i min famn och jag håller om, stryker över håret och fungerar också som ett plåster men mer som ett själsligt plåster.

Vi gör bara sånt som Alva vill. Leka med snap, mysa med katterna, dricka the och prata om mord, barbie och om sånt som gör ont.

En vecka orkade hon i skolan sen blev hon förkyld. Rutiner som bryts, lillebror blir också jätteförkyld, inget är som vanligt och oron byggs åter upp.

Jag får många sms när jag är på jobbet, hon är ledsen, har ont i kroppen, allt känns jobbigt. Hon vill bara ha sin mamma hemma non-stop.

Igår brast det....tårar och ångest.

Snälla mamma, snälla kan du inte vara hemma. Det är så jobbigt med allt, bara en dag och du är med mig. Snälla snälla.......

Det där fula dåliga samvetet maler igång. Jag messar med en god vän, jag känner mig rådvill, nu får jag nästan tunnelseende, vet inte hur jag ska göra.

Svaret jag får hjälper, stanna hemma med Alva, inget samvete över jobbet ska finnas.

Jag är så tacksam över kloka vänner som med kärlek och omsorg stöttar mig.

Så även idag har det varit fika, vi har varit plåster åt varandra, tittat på film och bara varit.

Jag sov några timmar på eftermiddagen då nattens sömn inte var den bästa. 

Det är mycket tankar och känslor och de kommer alltid när man ska försöka sova, eller så vaknar jag vid 3 på natten och kan inte somna om.

Känner mig ensam, ledsen och övergiven mitt i allt. Lägger mig i fosterställning och kramar om kudden och bara låter tårarna rinna. En av katterna, Maja, har vi döpt till ångestkatten för hon kommer alltid och lägger sig tätt intill när man är ledsen. Stryker över hennes päls och blir tröstad av hennes spinnande.

Maja myser med Alva

Stanna, andas, kämpa.

Det kommer bli bra, hela livet som funkismamma har varit (och kommer fortsätta vara) en berg-och dalbana.

Jag är så stolt över Alva. De senaste åren har hon växt i rekordfart och utvecklats. Hon är stark och modig. Hon vågar visa sig svag och be om hjälp. Hon hjälper och stöttar. Hon är klok och fantastiskt rolig. Jag talar ofta om för henne hur stolt jag är och jag tvivlar inte att hon ska nå målet att bli kriminolog. 

Det kommer bli bra, vi har gjort en plan för morgondagen när jag ska jobba. Hon och Viggo ska spela på tv, titta på film, det finns mat till lunch. 

Det är så fint att se hur dom kan få styrka från varandra och trygghet. Bästa syskonen

Det kommer bli bra stumpan, du och jag kommer fixa "skitångesten" och be den dra dit pepparn växer

Jag är den jag är

Det kan vara att jag jobbat intensivt,  mycket intryck eller att det varit många samtal där döden ständigt finns närvarande.....idag satt i alla fall elefanten på bröstet. Djupa andetag funkade inte, mindfullness eller ens gym. Ska vända mig till tvätthögen och städningen, planera veckans att göra för att få ett annat fokus. 

Samtidigt har jag tänkt tillbaka på allt som jag åstadkommit, mina barns framsteg, allt positivt som utvecklats de senaste åren.

Kramar om mig själv och lyfter fram mina starka sidor, älska mig själv och acceptera de svagare sidor som jag har. 

Svaga sidor är inget negativt, inget som jag behöver ta bort eller dölja.  Det tillhör liksom mig, ingår i det paketet som gör just mig. Det som gör mig till den jag är.  

Och jag är idag den jag vill vara, den jag var förut. Som är glad, nyfiken, hittar på projekt och inte skäms för tokigheter. 

De tyngre stunderna och dagarna får komma men jag ger dom inte lika mycket uppmärksamhet. Jag noterar dom, vet att de finns men låter dom inte ta plats.

Jag brukar säga så till mina patienter att det är okej att vara ledsen, gråta och tycka att livet är skit. Så länge man inte fastnar i det och inte får näsan över ytan igen. 

Men just nu känner jag mig liten, ensam och ledsen. Saknar en famn att gömma mig i. 

Så får krama om kuddar och mysa med katter (som väljer inomhus före utomhus p.g.a. snön) och hoppas att morgondagen känns lättare.

Du sluta aldrig gå

Våga lita på

De kommer leda fram till slut

Åh du det kanske tar en tid

Innan ljuset tagit vid

Innan det leder ända ut

Åh du

Ta ett steg I taget

För nu

(Sonja Alden)

Jag trodde att jag kommit över det

En känsla.....

Den som jag trodde jag kommit över sedan länge. 

Sorgsen, vemodig och smärtsam känsla över att jag har barn som inte känner den där spännande, pirriga känslan inför skolstart och även vid skolavslutning.

Det är väldigt länge sedan något av mina barn var med vid skolstart och avslutning. De vill inte.

Alvas första skoldag var riktigt bra, hon hade fått finaste fröken Glädje till lärare. Hon som såg Alva och förstod, som jag fick stort förtroende för. Hon som tyvärr slutade.

Därefter var det gråt, rädsla och ilska under följande två år, sedan gick vi inte på den stora skolstarten något mer

Viggos första skoldag var smärre katastrof trots förberedelser från fröken Lugn från förskolan. 

Han var inte med på några fler skolstarter efter det. 

Jag och barnen stod kvar inne i skolans tomma korridorer, långt borta från folksamlingen utanför på skolgården.

Skratt från vuxna och barn, musik och sång, färglada skyltar med klassens namn på, spring och lek, barn som hälsade glatt på varandra efter ett långt sommarlov.

Mina två höll mig hårt i var sin hand, Viggo höll ibland för öronen när sorlet blev för högt, Alva bet ihop och tittade in i en vägg. 

Avundsjukt tittade jag mot de andra föräldrarna som stod och pratade med varandra, glad och obekymrade, sociala och myser i allt det "härliga".

Barn som ska börja första klass är sommarklädda och brunbrända, spända, litet nervösa och väntar på den där utlovade glassbilen som alltid kommer första skoldagen.

Mina två ville bara hem, hem, hem.....där det är tryggt och förutsägbart. 

Och så jag, med den där tunga, ledsna, sorgsna klumpen i magen, avundsjuk och förtvivlad, oro inför de kommande kamper och bråk som ska dyka upp under terminen.

Den situationen, dom känslorna, trodde jag att jag kommit över sedan länge. 

Igår skulle jag lämna Viggo i skolan och som vanligt skulle han få gå direkt upp till klassrummet, slippa den där starten utanför skolan med alla intryck.

När jag lämnat honom och han var nöjd med att vara tillbaka i välbekant klassrum, gick jag ner för trapporna och mot parkeringen. Jag hörde skratten, musik och tittade ut genom ett av fönstrena. Såg alla föräldrar, barn och stannade till.....kände hur tårarna kom och klumpen i magen växte.

Jag kunde inte värja mig och alla känslor som jag trodde jag kommit över, sköljde över mig i en enorm våg. Luften tog slut och jag stod bara och stirrade ut över skolgården.

Utanförskapet högg i mig och sorgens klor rev upp sår. Det gjorde så himla ont.

Jag kommer aldrig få uppleva det som pågår där utanför. 

Det kändes som en hård, torr klump i halsen och näsan började rinna. Jag försökte skynda mig mot bilen. Väggarna började luta och golvet kändes inte längre stabilt under mina fötter. Måste ut!

I entren får jag ögonkontakt med en personal som haft hand om både Alva och Viggo. Hon ler mot mig och frågar hur jag mår. Jag klistrar på nån form av leende som känns stelt, svarar att det är väl bra och att Alva börjar gymnasiet idag. Kommer inte ihåg mer vad som sades, jag skyndade bara ut och satte mig i bilen. Tårarna rann, trycket i bröstet ökade och jag försökte att andas långsamt till klumpen i magen lättade. 

Jävla skit, jag trodde verkligen att jag kommit över det.

Jag försöker fokusera på det som är positivt, Alvas start på gymnasiet kommer bli bra. 

Första samtalet med en mentor gav mig hopp, gav Alva hopp....det kommer gå.

Alva fick höra orden hon skulle fått höra för flera år sedan från lärare

Alva berättar för läraren att hon kan bli dryg, spydig och säga elaka saker när hon inte förstår skoluppgifter, att hon inte menar det och att hon alltid säger förlåt när hon lugnat sig.

Läraren svarar då Alva

- det är inte Ditt fel Alva att du blir arg och frustrerad. Det är skolan som inte möter dig och hjälper dig så att du kan förstå vad som förväntas av dig. Hur kan vi som lärare hjälpa dig och vad ger dig motor att arbeta med skoluppgifter?

Alva svarar då

- ge mig high five när jag gör något bra, det skulle vara skönt att få veta att jag gör något rätt, klistermärken tycker jag också om

Läraren ger Alva direkt en high five.

Idag gick Alva själv in till klassrummet, inga oroliga sms på hela dagen. Jag är otroligt stolt över henne.

Viggo tog bussen själv hem från skolan, berättar att han haft bra i skolan och ungen är glad

Jag har ägnat dagen åt att röjja och plocka undan. Tittat på bilder från när ungarna var mindre.

Gråtit och tyckt synd om mig själv, man behöver få göra det ibland.

Snart är semester över, jobbet är igång igen och förhoppningsvis en termin utan stök och bråk.

Framförallt att jag har barn som mår bra och trivs i skolan.

NPF tar aldrig semester

 Först av allt, detta skrivs INTE för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte syftet med det här inlägget. 

Jag delar med mig för jag vet att det finns andra funkis-päron som förmodligen är med om exakt samma sak och känner sig jävligt ensamma.

Jag har semester, äntligen! Det har varit fullt ös på jobbet, extrapass och övertid som det oftast är när man arbetar inom sjukvården.

Mina barn har inte varit utomhus många gånger hittills under sommarlovet. Är det 10 gånger så blir jag glad. Har dom stuckit näsan utanför dörren på eget initiativ så är det fantastiskt. 

De är helst inomhus eller ute med mig och då inte allt för långt hemifrån.

Båda trivs bäst i miljöer som är bekanta, inget oförutsett händer och mamma kan komma hem inom 30 minuter.

Denna sommaren kände jag stort behov att kunna få riktig semester, hemifrån, ny miljö och rent av kunna turista litet.

Så när möjlighet att låna lägenhet i Köpenhamn under en vecka dök upp så blev jag otroligt lycklig. 

Först ville inte ens tonåringarna följa med samtidigt som de inte ville vara hemma själva.

Jag försökte då göra hela resan så förutsägbar som möjligt.  Visade bilder på hur lägenheten såg ut, vad vi skulle göra, hur lång tid olika aktiviteter kunde ta, hur länge vi skulle vara borta,  vad som skulle ätas, hur vädret kunde vara och om det skulle krävas mycket promenader och folkträngsel. 

Extremt mycket arbete för 10 dagar.

Det kortades ner till 7 dagar då semestern inleddes med att båda ungarna blev förkylda och fick feber. Den inledningen var inte medräknad vilket satte allt i gungning.

Men vi packade våra väskor och kom iväg till sist. Hela resan från Södertälje till Skåne var planerad, vad vi skulle äta och vart vi skulle ta paus. Samtliga stopp var på ställen de kände till och varit på förut.

Vi skulle sova första natten hos mina föräldrar innan vi dagen därpå skulle till Köpenhamn. 

Den natten var det cirka 35 gr varmt i sovrummen. Dottern somnade till sist men sonen behövde gå upp flera gånger, kollade till mig och berättade att det är jättevarmt. Summa sommaren, knappt 2,5 timmars sömn. Resultat av det....två trötta och inte så medgörliga tonåringar. 

Men....vi kom iväg ändå. Efter vi handlat det som vi skulle ha till första kvällen i Köpenhamn var dom båda på bättre humör.

Fantastisk lägenhet, så himla fin, takvåning med utsikt över Köpenhamn och Öresund. Men.....cirka 100 trappsteg. Första turen upp tog dom ändå bra. Jag kände att det här kommer bli kanon. Dottern började ruttna, tålamodet tryta och av nån anledning skulle hon hjälpa till att bära upp det sista.....och då brast det. 

Jag skulle tro att samtliga boende i trappuppgången hörde det avgrundsvrål hon signalerade med för att informera att hon hatar trappor och trappor ger henne ångest.

Men det la sig ändå efter att hon såg att det fanns presenter från ägarinnan till lägenheten.....godis, kakor, chips, läsk och bäst av allt.....en kaktus

Wifi fixades, mobilerna funkade och tv med Netflix startades. Frid och fröjd. 

Jag tog min flaska champagne, satte mig på balkongen och upptäckte att jag minsann kunde ta del av Ed Sheerans konsert då vinden låg helt rätt riktning. 

Till och med dottern kom och gjorde mig sällskap en stund.

Senare på kvällen kom ångesten smygande. Allt nytt var påfrestande och hon ville inte sova själv så fick vara i mitt rum.

Så igår ville ingen av dom gå ut. De var trötta och ängsliga. Jag gick och handlade till middag. Försökte åter att vi kunde gå en promenad. Men icke, spelade litet monopol och sedan var det film och Youtube som gällde.

Jag ruttnande. Jag ville ut. Så informerade mina avkommor om att mamma kommer gå ut, jag är borta minst två timmar innan jag är tillbaka igen.

På med gympaskor, packa med ett par flaskor vatten och började gå ner mot Amager Strandpark. 

Solen sken,  mycket folk ute, familjer som badade och åt glass, volleyboll turnering, surfare och kanoter. Kändes så skönt.

Efter knappt 20 minuter kom första messet från barnen. 

-är du hemma snart? 

Skrev tillbaka att det är 1 timme och 40 minuter kvar tills jag är hemma. De kunde följt med om de velat.  Jag vill gå färdigt min runda. 

Sms plingade på men jag gick vidare. 

Beundrade utsikten över Öresund och öresundsbron.

Dofterna från olika grillar runt omkring mig, sorlet, barnskratten och såklart alla cyklister som fanns överallt. 

Satte mig till sist på ett cafe/restaurang och tog mig en öl, satt ute och beskådade båtar och människor. 

Under tiden tänker mina ungar på saker som kan hända mig. 

Tänk om mamma blir påkörd? 

Tänk om hon ramlar och slår sig? 

Tänk om hon går vilse?

Katastrof tankar leder till ångest.

När jag är hemma igen är det oro och ängslan. Två mänskliga plåster.

Jag får ner oron, vi äter mat och tittar på film.  Även denna natten vill dottern sova hos mig.

Stökig natt då sonen kommer och kollar flera gånger att jag inte försvunnit,  dottern snurrar runt i sängen. 

På morgonen förbereder jag inför besök på museum som vi bestämt. Men ingen av dom vill gå ut. Dottern vill hem, sonen är orolig för att storasyster är orolig. 

De vill stanna i lägenheten, spela spel och titta på film. Jag tänkte att jag kan gå en runda själv men den idén fick jag släppa. 

Då slår det mig. Även fast jag har semester och ungarna har sommarlov, så betyder ju inte det att svårigheterna tar ledigt.

De håller sig kvar, med näbbar och klor.

Mina ungar var inte helt mogna för den här resan som jag trodde. Jag var naiv.

Det blev svårt med nytt och främmande. Trots att jag tyckte att jag förberett så mycket det bara gick. 

Det är nedslående och jag blir ledsen. Försöker hitta lösningar, locka med saker jag vet de tycker om.....men nej. De vill hem

De försöker muntra upp mig då de ser att jag blir ledsen.

-Du är ändå världens bästa mamma

-Tack för att du försöker hitta på roliga saker och åka med oss på semester

-idag var jättebra dag, det var som hemma, du lagade mat,  tvättade och städade,  det var mysigt, och titta på film var också roligt

Imorgon ska vi försöka oss på museum igen. Jag har tittat på hemsidan när det är minst besökare på plats, vart det är lättast att parkera och hur långt vi behöver gå för att komma sig. Letat fram vart det finns café och glass i närheten, räknat ut hur länge vi ska vara borta innan vi är tillbaka i lägenheten. 

Och sen börjat ta till mig att vi troligen kommer få åka hem tidigare än planerat. 

Ångesten, oron och irritationen växer, de vill inte vara med längre. Det blev för svårt.

NPF tar inte semester. Den lättar inte bara för att det är ledigt från allt annat i vardagen.

Blir något att träna mer på. Exakt hur vet jag faktiskt inte ännu.

Men både jag och ungarna är överrens om att vi måste kämpa för att inte svårigheterna ska fortsätta styra livet. Vi måste ta över kommandot.

Det finns säkert fler därute, som måste vända och åka hem igen, som ställer in semesterresan eller som inte ens planerar någon. För NPF tar aldrig semester och det suger.

Jag sitter uppe sent, tittar ut över Köpenhamn, lindar filten om mig när kylan tränger sig på, smuttar på gin o tonic och njuter av den semester jag har på det konstiga sätt det blev i den verklighet som pågår.

Nån gång kanske jag kan ha semester utan oro, ängslan och bara ha kul, avkopplande och två ungar som har roligt

Fucking ångest

Bild från

https://depression.se/angest-och-oro/

Jävla fucking ångest! 

Vem bjöd in dig hem till oss?  

Vi vill inte ha dig här!!

-mamma, snälla mamma kom hem

- svara mamma, jag mår jättedåligt 

-mamma hjälp mig

-snälla snälla svara!!!

Jag tittar på mobilen. 14 missade samtal och lika många meddelanden.

Ringer upp och hör ångest, rädsla och skräck. 

-mamma, kom hem nu!! Jag måste ha dig här. Jag får inte luft, jag mår illa, det känns som jag ska spy. Jag är skiträdd för att spy. Det gör jätteont i magen.  Snälla mamma, skynda dig.

Skyndar mig till bilen. Mobilen ringer igen

-Vart är du mamma?? Är det långt kvar innan du är hemma?

Hör gråten och snörvel....mitt hjärta stramar ihop sig. Måste komma hem fort. 

Försöker lugna....ge trygghet via mobilen

-jag är hemma om 10 minuter

-jag kan inte andas ordentligt mamma, jag mår jätteilla. 

-sätt på den där mindfullness som du har på mobilen, öppna altandörren och sätt dig där så du får frisk luft. Jag är snart hemma.

Småspringer från bilen till lägenheten. Ser att du sitter i dörröppningen, invirad i ditt täcke. Du är blek och litet kallsvettig.

Älskade barn! ❤️❤️

Du försöker andas långsamt.

-kom så går vi in i mitt rum

-mamma, får jag ligga i din famn?

Vi lägger oss på sängen och jag drar in dig i min famn. Du darrar i kroppen och jag känner hur snabbt ditt hjärta slår.

Jag stryker dig över håret. 

-lyssna på mitt hjärta, hör du hur det dunkar?

Du nickar och trycker örat mot min bröstkorg. Jag försöker föra över lugn till dig, andas lugnt och långsamt.

Efter en stund känner jag hur darrningarna försvinner och du slappnar av, din andning blir lugnare.

-Tack mamma för att du kom hem så snabbt. Jag mådde så dåligt. Jag kräktes litet. Det svider i magen fortfarande. 

Du trycker dig ännu närmare mot mig och jag håller om dig hårt.

Efter 30 minuter somnar du. Jag stryker dig långsamt över håret.

Älskade barn ❤️❤️ 

Minnen från när du var liten dyker upp i mitt huvud

Det där lilla glada barnet med spring i benen, som sprang ute i solen, hoppade studsmatta, plockade blommor och som ville hitta på massor av saker. 

Där dagens timmar inte räckte till för allt du ville göra. 

Det lilla barnet som sträckte upp armarna mot mig för att komma upp ur spjälsängen på morgonen. Det lilla barnet som log mot mig med glass i hela ansiktet.

Det där lilla barnet som numera är i en tonårings kropp, vars själ är så dyster och mörk och inte släpper in någon. Ett mörker som ger onda tankar och smärtar i hela din kropp. Du vill vara liten igen. Du vill slippa tänka på det jobbiga vuxenlivet som du tycker tränger sig på, slippa jobbiga minnen och känslor.

Du vill vara nära, så fysiskt nära din mamma du kan.

-jag vill titta på Encanto, mumlar du. Den filmen gör mig glad. Måste du jobba imorgon mamma? Jag orkar inte vara ensam hemma. Det är så jävla jobbigt allting. Snälla mamma, snälla kan du inte vara hemma imorgon och lägga mig? Jag mår inte bra.

Det är svårt. Meddelar jobb. Jag kan nog inte jobba. Samvetet knackar på....jag känner mig tudelad.  Hur jag än gör sviker jag någon. 

Får mess.....de har löst mitt pass. Dåliga samvetet lättar.

Ångesten börjar trycka i mitt bröst. Ångest-elefanten lägger upp en fot på mitt bröstben och ökar tyngden så att jag måste ta ett par djupa andetag för att få luft.

Jag blundar,  försöker mentalt stoppa obehagskänslan i en bubbla, lila får bubblan vara, tittar på den grå-svarta sörjan i den vackra lila bubblan. 

-Nej du, din jävla ångest, du ska inte få fäste i mig idag, fräser jag åt den äckliga geggan. 

Tar den vackra bubblan i min hand och blåser iväg den. Ser framför mig hur den stiger för att göra sällskap med alla de andra färgglada bubblorna där uppe. En del är mer eller mindre fulla av den där geggan medan andra har bara litet kladd i sig. 

Där kan dom vara, inte i mig utan där uppe i luften.

Tar ett djupt andetag och återgår till verkligheten. Tack o lov för att vi ska till BUP idag, du ska få prata med din kurator. Han som kan se igenom allt det arga och dryga.

Jävla fucking ångest, kan du inte bara dra härifrån? Vi är så trötta på dig nu. Du har förstört tillräckligt. Det finns inte plats här för dig. 

Negativa tankar poppar upp. Kommer det alltid vara så här?  Bråk, tårar, ångest, tjafs, skrik, dörrar som smäller och ständig oro.

Vågar inte åka för långt hemifrån, bokar av festligheter och sammankomster. Ingen idé att planera för något för mig själv. Ingen idé som det är nu. Jag kommer ändå inte kunna slappna av. Ständigt gnagande från oro och ångest i bröstet.

Kan det inte bara få vara lugnt en lång period? Kan vi inte bara få vara vi utan ångest?

Jävla fucking ångest! Låt bli mina barn!!

Sitter i väntrummet på BUP. Känner mig helt utan skydd. 

Tårarna kan komma närsomhelst utan förvarning. Jag kan inte värja mig mot något alls just nu. 

En ledsam låt eller spilld mjölk kan räcka för att det ska brista.

Skulle vilja ha en famn att krypa in i, få en björnkram, nån som håller om mig, få lyssna på lugna hjärtslag och andning. Få vara liten och slippa kontroll och ansvar.

bild från https://www.pngitem.com

Trött, så trött in i märgen. Jag sover fast ändå inte. Ligger alltid och lyssnar undermedvetet efter fotsteg utanför dörren, beredd att stötta eller säga ifrån beroende på vad barnet är uppe för att hitta på. Eller så blir jag väckt för att någon inte kan sova eller inte kan somna om.

En lång sommar känns det som. Med två tonåringar som både vill och inte vill göra nått. Som både vill ha mig hemma och inte ha mig hemma. Det svåra med att vara tonåring. Det svåra med att vara ensamstående föräldrar 24/7

Gör jag rätt, gör jag fel, gör jag för mycket, gör jag för litet?

Och så sällskapet från ångest som kommer och går.

Jävla fucking ångest! 

Att få vakna upp i sin kvinnlighet och våga vara sig själv

 Först vill jag säga TACK!

Alla fina, främmande som skickat uppmuntrande ord och delat med sig sina berättelser.

Så som ni får styrka, igenkänning i det som ni läser från mig, ger ni mig styrka tillbaka.

Vi är inte ensamma, vi kommer från liknande situtioner eller så kan vi ibland bara känna igen oss i de känslor som vi delar med oss till varandra.

Jag har kämpat med att finna tillbaka till mig själv. Idag kan jag säga att jag kommit en riktigt bra bit på den vägen

I början efter min skilsmässa hade jag turen att få prata med en fantastisk kurator på relationsvåldcenter.

Hon hjälpte mig att se alla tecken som jag blundade för, fick mig förstå varför jag fortsatte stanna kvar och förlåta mig själv för att jag gjorde det. Jag blev snällare mot mig själv och förlåtande mot Sofia 23 år, som blev så förälskad och ville göra allt för att leva i ett fantastiskt förhållande med han som skulle vara mannen i hennes liv.

Osäkerheten och rädslan att inte duga, vara för mycket och inte vara rätt har suttit djupt inrotad i mig.

Efter ett övergrepp ville jag aldrig mer att han eller någon annan skulle röra mig igen.

Jag var ful, tjock, pinsam och för mycket. Jag var besvärlig, inte samarbetsvillig, gnällig och aldrig nöjd. Jag sa fel saker, gjorde fel saker, var aldrig tillräckligt bra för att tillfredsställa hans behov. Jag var egoistisk och kunde aldrig kompromissa. 

Nej, inget av ovanstående är sant men ändå levde jag med tron på att det var just det. 

När det onormala blir ens vardag, ser man inte längre vad som är rätt och fel. 

Jag har sopat upp kornen som blev kvar när drömmen grusades sönder. Jag har gått igenom allt som varit jobbigt, smärtsamt, skamfullt och ledsamt, sorterat ut de positiva minnen som sen fanns kvar och inte se det förflutna som ett misslyckande. Jag är flera erfarenheter rikare. 

En av de saker jag gjorde var att skriva brev till Sofia 23 år. Därefter skrev jag ett brev till framtida Sofia, litet som en blandning av bucketlist och råd inför livet efter skilsmässa.

Första mötet med en man efter skilsmässan var total skräck. Jag ville så gärna våga men var livrädd att få höra återigen vad som inte dög med mig eller se missnöje i hans blick eller bli jämförd med andra kvinnor som är bättre än vad jag är.

Första mötet hjälpte mig och jag tror inte han någonsin kommer förstå vilken stor inverkan på mitt självförtroende han hade.

Han såg hur rädd jag var, han visste vad jag hade varit med om.

Men när han höll om mig, tog tag i det som jag fått höra "är ren fetma" och viskade

-det här är det vackraste och sexigaste jag vet, du är så jävla vacker!

då släppte en mental spärr inom mig och skräcken att bli avvisad försvann. 

Efter att ha isolerat mina känslor och behov under 6 års tid fick jag uppleva en explosion av känslor och nudda vid känslan av att jag duger som jag är.

Men att se mig som vacker och sensuell fanns inte där. Rösten som påpekade allt som inte var fint malde på när jag var ensam och tittade på mig själv i spegeln. 

Det störde mig och gjorde mig väldigt ledsen. Varför kunde jag inte se det som andra såg hos mig?

Kuratorn på relationsvåldcentrum uppmuntra mig att se på mig själv i spegeln, titta på det som män tyckte var vackert med mig och försöka se det vackra, hylla mig själv.

Så svårt, en omöjlig känsla men sakta kunde jag se vissa saker som jag kunde tycka om.

Mina ögon, axlar, höfternas form och bröst. Men jag var fortfarande kritisk och dömande.

Jag tyckte om komplimanger jag fick men varför skulle det vara så svårt att ge sig själv komplimanger?

Sen började en tanke komma fram. Ett svagt minne om att jag en gång ville träffa en proffsig fotograf, ta bilder och se mig själv med snälla ögon och se det vackra i mig.

Jag har alltid varit oerhört obekväm framför kamera. Alltid en bekymmersrynka mellan ögonbrynen eller så har jag gjort nån min för att skämta till det. Aldrig tyckt om det jag sett och gömt undan fotografier för att slippa skämmas över mig själv.

Helt plötsligt stod det på min bucketlist att ordna en fotografering. Jag fick kontakt med en fantastisk fotograf som arbetade för att stärka självkänsla och älska sig själv precis som man är.

Och jag kan se mig som vacker, kvinnlig och vacker. Vilka bilder!!!  Och till er som funderar.....våga och ge det till present till er själva och boka proffs-fotograf för vackra bilder.

https://www.froken-g.se/

 Jag har också ordnat tatueringar som betyder något för just mig, mitt liv och statement.

https://www.inknation.se/#welcome

Den svarta triaskelen står för att växa och utvecklas

https://www.skink.se/

Rosen är dold under fjärilen till höger. Det är Alva och Viggo som fjärilarna symboliserar, den lila pusselbiten är Alva och Viggo den blå. Pusselbiten symboliserar NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)

https://www.instagram.com/juliahardtattoo/

Pippi Långstrump med attityd. Jag är stark och jag tar ingen skit längre, från någon!

https://www.houseofpain-tattoo.se/st_sodertalje.html

Jag tror fortfarande på kärlek som kan vara evig, det är för tillfället "låst" men nyckeln till mitt hjärta finns kvar för rätt person

http://huckleberrytattoo.com/

Och vad vore livet utan lite Buddah och sol/måne och livet i smått och gott

Nu börjar planeringen på nästa lista. Sådant som ligger kanske en bit in i framtiden. Men en resa som jag alltid drömt om är till Irland. Och sen har då något som golf och motionssimcrawl smugit sig in från mina barns önskemål, snacka om att gå utanför sin bekvämlighets zoon

 

Idag ville mina barn ha falukorv med makaroner. Och för första gången på 2 år, var det ingen röst som malde på att jag stekte fel/gjorde fel med skivorna. Det kan låta banalt men för mig är det stort

Den där "inre" rösten gör sig mindre och mindre hörd, eller snarare så lyssnar jag inte längre på den.

 

Trots en dag med total ångest och tårar som bara rann så känner jag mig ändå stark. Jag kommer ha dagar då jag bara blir så förtvivlat ledsen, känner mig ensam och låst. Men det går över. Det sitter inte kvar i dagar/veckor längre.

 

Mitt liv rullar på utan antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. 

Jag fixar det här. 

 

De dagar när jag känner mig riktigt jävla låg så har jag fantastika vänner som påminner mig, lyfter mig och stärker mig.

Ni vet vilka ni är och jag älskar er så otroligt mycket för att ni finns i mitt liv. 

Tack vare er får jag stunder att vara bara Fia, knas Fia, kvinnan Fia, vännen Fia och aldrig att ni dömmer mig eller nedvärderar mig. 

 Ni är helt jävla underbara💗💗💗💗💗💗💗💗

Tack!

En hyllning

Jag var ute och körde och såg poster för tv-serien powerwomen. 

Jag kommer inte ge mig in i den diskussionen kring hur tillvida de är powerwomen eller inte.

Men jag vill hylla alla dom som inte har en tv-show, förmögenhet, kändisskap eller garderob i storlek som ett större vardagsrum och som kämpar utanför strålkastarljuset. Som sällan eller rent av aldrig får ett erkännande för det dom gör.

Till den ensamstående mamman där pappan till barnen inte engagerar sig.

Du kanske köper julklappar/födelsedagspresenter från honom till barnen för att de inte ska tro att han inte bryr sig om dom. När de är tillräckligt stora för att förstå hur det ligger till, sörjer du med dom och finns där. Du får ta rollen som både pappa och mamma under vardagens alla situationer.  

Du skulle så gärna vilja ha ett förhållande, uppleva kärleken igen men inser att det är inte helt lätt att hitta någon som vill ha hela paketet med barn på köpet. Hitta någon som förstår att barnen kommer alltid gå först. 

Hur ska man kunna träffa någon när det inte finns barnvakt så att du kan ens gå ut. 

Till den ensamstående mamman där pappan engagerar sig med sånt som är "roligt" och har barnen varannan vecka. 

Du som måste tjata för att han ska ta ansvar. Du kan aldrig vara helt ledig. När du är barnfri jobbar du extra pass för att få ekonomin att gå runt. På kvällen är du för trött för att orka göra något annat än att sitta i soffan och just där och då saknar du dina barn. 

Kvinnan som är i en relation med en mebis, som sköter allt och får skulden för ALLT. 

Som vänder ut och in på sig själv för att det ska fungera. Du slits mellan tankar om du ska stanna kvar eller lämna, om du klarar dig ekonomiskt om du lämnar honom, hur barnen kommer må, vart du ska ta vägen och vart ska du bo.

Till kvinnan som alltid lägger dig med dåligt samvete 

Som inte får tiden att räcka till

Som kämpar mot samhällets fördommar.

Till kvinnan som går upp varje morgon och kör på med livets alla måsten trots att hon egentligen bara vill ligga kvar i sängen och gråta av trötthet.

Till kvinnan som är utbränd, utmattad, deprimerad, helt jävla slut, men ändå försöker LEVA

Till kvinnan som behöver be om pengar och matkassar från organisationer.

Till kvinnan som ber om hjälp, om och om igen trots att du oftast inte får något. Men du försöker ändå

All kärlek och kraft till er. Ni är starkare än ni tror.