Fucking ångest

Bild från

https://depression.se/angest-och-oro/

Jävla fucking ångest! 

Vem bjöd in dig hem till oss?  

Vi vill inte ha dig här!!

-mamma, snälla mamma kom hem

- svara mamma, jag mår jättedåligt 

-mamma hjälp mig

-snälla snälla svara!!!

Jag tittar på mobilen. 14 missade samtal och lika många meddelanden.

Ringer upp och hör ångest, rädsla och skräck. 

-mamma, kom hem nu!! Jag måste ha dig här. Jag får inte luft, jag mår illa, det känns som jag ska spy. Jag är skiträdd för att spy. Det gör jätteont i magen.  Snälla mamma, skynda dig.

Skyndar mig till bilen. Mobilen ringer igen

-Vart är du mamma?? Är det långt kvar innan du är hemma?

Hör gråten och snörvel....mitt hjärta stramar ihop sig. Måste komma hem fort. 

Försöker lugna....ge trygghet via mobilen

-jag är hemma om 10 minuter

-jag kan inte andas ordentligt mamma, jag mår jätteilla. 

-sätt på den där mindfullness som du har på mobilen, öppna altandörren och sätt dig där så du får frisk luft. Jag är snart hemma.

Småspringer från bilen till lägenheten. Ser att du sitter i dörröppningen, invirad i ditt täcke. Du är blek och litet kallsvettig.

Älskade barn! ❤️❤️

Du försöker andas långsamt.

-kom så går vi in i mitt rum

-mamma, får jag ligga i din famn?

Vi lägger oss på sängen och jag drar in dig i min famn. Du darrar i kroppen och jag känner hur snabbt ditt hjärta slår.

Jag stryker dig över håret. 

-lyssna på mitt hjärta, hör du hur det dunkar?

Du nickar och trycker örat mot min bröstkorg. Jag försöker föra över lugn till dig, andas lugnt och långsamt.

Efter en stund känner jag hur darrningarna försvinner och du slappnar av, din andning blir lugnare.

-Tack mamma för att du kom hem så snabbt. Jag mådde så dåligt. Jag kräktes litet. Det svider i magen fortfarande. 

Du trycker dig ännu närmare mot mig och jag håller om dig hårt.

Efter 30 minuter somnar du. Jag stryker dig långsamt över håret.

Älskade barn ❤️❤️ 

Minnen från när du var liten dyker upp i mitt huvud

Det där lilla glada barnet med spring i benen, som sprang ute i solen, hoppade studsmatta, plockade blommor och som ville hitta på massor av saker. 

Där dagens timmar inte räckte till för allt du ville göra. 

Det lilla barnet som sträckte upp armarna mot mig för att komma upp ur spjälsängen på morgonen. Det lilla barnet som log mot mig med glass i hela ansiktet.

Det där lilla barnet som numera är i en tonårings kropp, vars själ är så dyster och mörk och inte släpper in någon. Ett mörker som ger onda tankar och smärtar i hela din kropp. Du vill vara liten igen. Du vill slippa tänka på det jobbiga vuxenlivet som du tycker tränger sig på, slippa jobbiga minnen och känslor.

Du vill vara nära, så fysiskt nära din mamma du kan.

-jag vill titta på Encanto, mumlar du. Den filmen gör mig glad. Måste du jobba imorgon mamma? Jag orkar inte vara ensam hemma. Det är så jävla jobbigt allting. Snälla mamma, snälla kan du inte vara hemma imorgon och lägga mig? Jag mår inte bra.

Det är svårt. Meddelar jobb. Jag kan nog inte jobba. Samvetet knackar på....jag känner mig tudelad.  Hur jag än gör sviker jag någon. 

Får mess.....de har löst mitt pass. Dåliga samvetet lättar.

Ångesten börjar trycka i mitt bröst. Ångest-elefanten lägger upp en fot på mitt bröstben och ökar tyngden så att jag måste ta ett par djupa andetag för att få luft.

Jag blundar,  försöker mentalt stoppa obehagskänslan i en bubbla, lila får bubblan vara, tittar på den grå-svarta sörjan i den vackra lila bubblan. 

-Nej du, din jävla ångest, du ska inte få fäste i mig idag, fräser jag åt den äckliga geggan. 

Tar den vackra bubblan i min hand och blåser iväg den. Ser framför mig hur den stiger för att göra sällskap med alla de andra färgglada bubblorna där uppe. En del är mer eller mindre fulla av den där geggan medan andra har bara litet kladd i sig. 

Där kan dom vara, inte i mig utan där uppe i luften.

Tar ett djupt andetag och återgår till verkligheten. Tack o lov för att vi ska till BUP idag, du ska få prata med din kurator. Han som kan se igenom allt det arga och dryga.

Jävla fucking ångest, kan du inte bara dra härifrån? Vi är så trötta på dig nu. Du har förstört tillräckligt. Det finns inte plats här för dig. 

Negativa tankar poppar upp. Kommer det alltid vara så här?  Bråk, tårar, ångest, tjafs, skrik, dörrar som smäller och ständig oro.

Vågar inte åka för långt hemifrån, bokar av festligheter och sammankomster. Ingen idé att planera för något för mig själv. Ingen idé som det är nu. Jag kommer ändå inte kunna slappna av. Ständigt gnagande från oro och ångest i bröstet.

Kan det inte bara få vara lugnt en lång period? Kan vi inte bara få vara vi utan ångest?

Jävla fucking ångest! Låt bli mina barn!!

Sitter i väntrummet på BUP. Känner mig helt utan skydd. 

Tårarna kan komma närsomhelst utan förvarning. Jag kan inte värja mig mot något alls just nu. 

En ledsam låt eller spilld mjölk kan räcka för att det ska brista.

Skulle vilja ha en famn att krypa in i, få en björnkram, nån som håller om mig, få lyssna på lugna hjärtslag och andning. Få vara liten och slippa kontroll och ansvar.

bild från https://www.pngitem.com

Trött, så trött in i märgen. Jag sover fast ändå inte. Ligger alltid och lyssnar undermedvetet efter fotsteg utanför dörren, beredd att stötta eller säga ifrån beroende på vad barnet är uppe för att hitta på. Eller så blir jag väckt för att någon inte kan sova eller inte kan somna om.

En lång sommar känns det som. Med två tonåringar som både vill och inte vill göra nått. Som både vill ha mig hemma och inte ha mig hemma. Det svåra med att vara tonåring. Det svåra med att vara ensamstående föräldrar 24/7

Gör jag rätt, gör jag fel, gör jag för mycket, gör jag för litet?

Och så sällskapet från ångest som kommer och går.

Jävla fucking ångest!