Det är inte helt lätt att vara självkritisk.
Det kan göra ont och man kan dra sig för att göra en djupare analys av sig själv.
Ingen är felfri, ingen är perfekt men man ska ju lära sig av sina misstag och felsteg.
Jag har under några år försökt att hitta tillbaka till den Fia som jag trivs med att vara.
Hon som vill sprida glädje omkring sig, bidra till positivitet men som kan vara allvarlig och vara proffs ut i fingertopparna när det gäller-
Jag anser själv att jag är på god väg att komma dit.
Nu ska jag bara göra min egen självransakan också.
Jag har ju skrivit lista och gjort en slags kartläggning om mig själv. Och litet vill jag dela med mig då en del frågat vad som finns med.
✔Jag är inte årets mamma, världsbäst på NPF men när jag ser mina barn idag och vad dom och jag hittills har uppnått, blir jag riktigt jävla stolt. Med ett oändligt tålamod, utbildningar, kunskap och ett riktigt jävla anamma så har jag tillsammans med mina fina barn kommit otroligt långt på den väg som ska leda till att mina barn ska bli självständiga vuxna som kan klara sig genom livet. Bara det senaste året har det hänt mycket och jag ser att de är mer ansvarstagande och framförallt vill de lära sig mycket för att kompensera sina svårigheter. Slutsats är att jag inte är världsbäst, men är tillräckligt bra för att mina barn ska må som bäst och klara det dom tar för sig i livet.
✔Hur ska någon älska mig om jag inte först älskar mig själv? Jag har varit utbränd fyra gånger varav den senaste gången blev en rejäl utmattningsdepression. Olika antidepressiva, knäskador, stillasittande, felaktig kost och depressionen i sig har lett till närmare 60 kg övervikt. Jag vantrivs i min kropp, känner inte mig bekväm någonstans och har svårt att se något vackert eller attraktivt hos mig själv överhuvudtaget. Jag har sedan ett år tillbaka lagt om kost, tränar mer regelbundet, får in mer och mer vardagsmotion och ser tillbaka hur jag "levde" för 15 år sedan då jag mådde bra. Så nu har jag gått ner 26 kg totalt på ett år. Jag har ett tydligt mål framför mig och det är inte en slutvikt utan ett klädesplagg som jag vill kunna passa i igen. Jag skulle tro att om cirka -40 kg så kommer jag vara där jag vill. Jag kan se att jag har fått tillbaka glittret i mina ögon igen, jag kan se mig själv fin i kläder och jag börjar sakta bli litet mer bekväm med mig själv.
✔Vad kan jag göra för att JAG ska må bra? Till att börja med så ska jag inte få dåligt samvete när jag gör något för min egen skull, när jag ger mig själv belöningar i form av en ny tröja, biobesök, konsert eller går ut en kväll på resturang. Jag vet vad jag tycker om att göra och vad som får mig att må bra så det är bara till att finna tiden till dom stunderna. Jag tycker om att gå i skogen och plocka svamp, känna doften från skog och mossa. Jag tycker om att träna, känna hur musklerna bränner och svetten rinner längs med ryggen och att vara helt slut i kroppen efteråt när jag ska duscha och sedan få den där härliga energikicken. Jag tycker om att få gråta till sorliga filmer, romantiska filmer, läsa böcker, äta lång frukost och läsa en tidning, dansa i köket medan jag lagar mat, skratta tillsammans med mina barn, ligga länge i sängen och klappa någon katt som har tålamod, se youtube klipp med skrattande bäbisar och ibland ha en hel dag då jag inte gör ett......enda.......dugg 😊
✔Hur vill jag att mina barn ska se mig? Jag önskar att dom ser mig som mamman som aldrig ger upp, som tror på dom , som blir galen på dom och som älskar dom mest av allt i hela världen. De ska minnas den där knäppa mamman som dansar i köket och sjunger småfalskt till Laleh och Pink. Jag vill att de ska se att även om allt känns hopplöst så ska man aldrig ge upp och fortsätta kämpa för att nå dit man vill. Jag hoppas Alva och Viggo att ni kan se en del av detta hos er totalt pinsamma mamma.
