Lära mig leva i en vardag utan mina barn

Jag ska lära mig ha en vardag utan mina barn.
Det känns konstigt, tomt och ensamt.
Väldigt tyst och en känsla av sorg och svek.
Att jag sviker mina barn från att ha den enade familj som vi varit, ni vet, mamma och pappa och barn som bor tillsammans under samma tak.

Det är inte många gånger som jag varit ifrån mina barn. Kanske 2 eller 3 gånger totalt sedan jag blev mamma.
Så jag är inte alls van vid att vara ifrån dom.
Det är inte alls samma känsla som när de är på kortids. Inte i närheten.

Jag skulle kunna se det som att jag ska skola in mig för att "klara" mig utan dom.

Men det är konstigt att inte lägga dom, väcka dom, få iväg dom till skolan, prata med dom och vara nära dom.

Jag är ledsen och gråtmild. Jag saknar dom väldigt mycket.
Saknar rutinerna och strukturen som sitter i ryggmärgen på mig efter att ha nötit in dom i vardagen för att allt ska fungera någorlunda bra.

Jag saknar att bli irriterad, trött, slut, glad och lycklig med dom.

Jag saknar att få vara mamma.

Visst kan det vara skönt att få en paus, men detta känns annorlunda.

Jag ska skola in mig för att vara ensamstående, frånskild och klara mig utan barnen medan deras pappa sköter deras vardag.

Och jag har nog samma ångest som barnen har inför skolstart, inför något nytt, inför något som inte direkt är självvalt utan som bara blev så.

Mamma saknar er väldigt mycket, Alva och Viggo.

Första semestern med 1 förälder och 2 barn

Jag har rest många gånger själv med barnen men detta är första semestern. Om det känns konstigt för mig? Nej inte direkt. Känns det konstigt för barnen? Nej litet annorlunda tycker dom.
De har roligt, badar och leker. Äter glass och jordgubbar.

Jag njuter av värmen och ledigheten.

Ibland ser jag oro och ängslan i barnens ögon och då finns jag där och stöttar.
 Och barnen är duktiga. De tränar på att sätta ord på sina känslor och inte alltid utagera dom.

Jag sitter i skuggan från ett träd och tittar på barnen när de leker. Tankarna far iväg till när skolan ska börja. Hur kommer det bli då?

Viggo kommer få ny lärare igen alternativt börja i en mindre grupp. Alva ska börja 7:an.  Närvaro och betyg måste höjas. Hon ska också få en ny mentor.

Att oroa sig för skolstart redan nu är ju något överambitiöst men tankarna är ändå där.
Hur kommer hösten att bli, varannan vecka eller något annat?

Kommer skolstarten bli trög? Efter längre uppehåll är det oftast extra svårt att komma tillbaka.
Hur ska jag arbeta för att det ska gå ihop?
Hur kan jag arbeta så att barnen inte är hemma för länge ensamma?

Mina tankar bryts av skratten från barnen. Det fläktar genom trädkronan och det prasslar svagt från löven.
-maaaaaammmaaaaa vi vill bada igen.

Ner till stranden igen. Det luktar tång, salt, varm sand och sommar.
Lugnet sänker sig inom mig och orosmolnen lättar, ljuset från hoppet strilar fram och värmer mig inombords.
Jo det kommer gå bra.
En dag i taget.

En vardag under konstruktion och en mamma som börjar må bra

Det händer saker med barnen, positiva saker. Dels har de blivit äldre men som jag tidigare berättat så ser jag att det som vi tränat på under lång tid faktiskt ger resultat.
Alva kan värma mat i micro och laga till enklare lunch till sig själv och Viggo.
Viggo klarar också av micro samt koka grönsaker till sig själv.
De kan göra frukost och de kan vara hemma själv längre och längre stunder.
Då fritids inte är aktuellt för något av barnen (saknas resurser) så måste de vara hemma själva vissa dagar under sommarlovet.
Så det har varit litet mer hårdträning kring det som brustit tidigare.

Och jag är äckligt stolt över mina ungar.

Som de kämpar och vad de visar varandra hänsyn.

Jag vet att Alva tycker det är jobbigt att vara hela tiden med sin lillebror men samtidigt så vet hon att om inte hon finns i närheten så kan han få ångest och bli jätteledsen.
Viggo jublar väl inte heller åt sin storasyster som med stormsteg är på väg in i tonåren.
Men han vet att han måste försöka träna på att stänga öronen och inte ta åt sig.

Jag måste kunna jobba för att få inkomst så att vi kan bo kvar i huset.
Det som har varit viktigast för barnen genom hela skilsmässan är att vi inte ska flytta eller att de ska behöva byta skola.  Jag har lovat dom att jag ska göra allt jag kan för att det ska vara så och att jag behöver deras hjälp för att det ska fungera.

De är mina hjältar dessa två kinderägg och jag är så otroligt stolt över att vara deras mamma.
De kämpar som sjutton varje dag med sina svårigheter, de försöker ta lärdom av sina misstag och brister. Jag VET att det kommer gå bra för dom i framtiden för dom vill lära sig.

Att jobba ja, jag har ju gått upp till 100% arbetstid nu samt 3-skift. Och banne mig så funkar det också. Det är ett evinnerligt pyssel för att få ihop det med kortidsboende osv. men det går.
Hade jag inte haft mitt jobb, kollegor/vänner på ASIH på södertälje sjukhus då vete sjutton hur jag hade orkat.
De har följt mig mellan alla upp- och nedgångar.
Kramat och tröstat, gråtit och skrattat med mig (även åt mig men det bjuder jag på) och framförallt så har det alltid funnits någon där som frågat hur JAG mår. De har sett mig och bekräftat mig.
Häromdagen så fick jag så fina ord från en kollega att jag nästan börja lipa i kön på Coop.

På jobbet kan jag andas och vara FIA. Vara jag och få umgås med vuxna människor, skratta och ha roligt och inte tänka på alla måsten, möten och vardagen som rullar på där hemma.
Jag kan inte ha en bättre arbetsplats eller bättre kollegor än de jag har idag.

Sedan ska jag inte glömma att nämna alla fina kollegor från tidigare arbetsplatser som finns kvar som bästa vänner måste jag nog säga.
Som hör av sig, pratar om allt möjligt och som får mig att tro på mig själv.

För det ska ni veta. Det är stunder då det känns rätt så jävligt hopplöst. Man kan hålla sig för skratt när avloppspumpen går sönder sent en fredagkväll och man ser framför sig hur alla intjänade tusenlappar från extra pass bara flyger iväg.

MEN jag kommer igenom det också, allt går utom trähästar.

Jag frossar i rosa, jag busar på jobbet och jag är JAG till 100% och det verkar minsann som att det är ganska så bra det.
Och jag har skaffat en TIARA! För vet ni vad, man blir faktiskt litet gladare att ha en tiara på huvudet.
Om ni inte tror mig så pröva

Ett av de bekymmer jag haft, definitivt inte ett av dom större, är vilken sida av sängen ska man sova på när man är ensam?
Då jag har litet småländskt blod i mig så har jag bestömt mig för att med jämna mellanrum skifta sida så madrassen slits jämt 😂

Jag är en sån person som vill försöka vara postitiv och inte gräva ner mig.
Livet är alldeles för skört har jag sett genom mitt yrke.

Så när skilsmässopapper var klara så bjöd jag på "Nybakad singel"- tårta på jobb.
Alla fina människor där har på nära håll följt min resa fram till beslut om skilsmässa och jag ser dom som en andra familj.

Jag busar med kollegor och försöker se till att vi har roligt på jobb trots de tunga arbetsuppgifterna som vi har. Buntband är min grej, dock inte 50 shades of Grey-buntband-grej utan busgrej.

Mohahahahaha

smörgåskrasse som växer fint i ett tangentbord (obs ej fungerande )

Och extra glad blir jag när kollegor hakar på och är med på mina bravader.

Som Micke som ställer upp och tar på sig den fina ROSA pyntade kepsen från mig.

samordnare med tiara och rosa keps en vanlig dag på ASIH

Jag fortsätter och gå till min fina terapeut Tiina som varit med mig sedan 2012.
Jag tränar och mår bättre fysiskt för varje kilo jag tappar, hittills snart 19 kg. Det ni!

Allt är verkligen inte en dans på rosor men en halvtaskig tango på maskrosor duger det med

Var rädda om er!

Ta hand om mig själv

Jag har varit nere idag. Vissa dagar går lättare när jag är på mitt jobb men att vara hemma, gå runt och försöka hitta vägar till en fungerande vardag för mig och barnen sätter igång en tankeverksamhet som drar mig neråt i vemod.
Och jag vill ju inte vara där.
Igår satt jag och tittade på film med sonen. Skrattade och fnissade medan Viggo kröp upp bredvid mig.
-mamma, jag saknar att du inte skrattar lika mycket längre.

Nej han har rätt, det är inte lika roligt längre.
Så jag måste försöka ta hand om mig själv och hitta glädjen i min nya tillvaro.

Idag bestämde jag mig för att fokusera litet extra på mig själv. Jag har legat och läst en bok, tog en extra lång dusch, blev glad att jag hittade en skvätt toning till håret så jag kunde fixa till ruffset, plocka ögonbryn och färga dom litet.
Sen har jag suttit med Alva och Viggo.
Lyssnat på deras lågmälda diskussioner medan dom spelat minecraft.
Tittat på Viggos nya spel på hans mobil.
Tittat på Mästerkatten i stövlar .
Börjat titta på nya säsongen Lucifer på Netflix.
Filat och smort fötterna och målat tånaglarna i snygg rosa färg.
Och det hjälpte.
Jag känner mig litet lättare inombords.
Imorgon ska jag påbörja sista arbetsveckan innan det är dags för semester.

En ny roll, ett nytt kapitel, skilsmässa

Jag har redan lärt mig att livet inte alltid blir som man tänkt sig.
Som ung var min dröm att min första kärlek skulle bli min enda kärlek som skulle vara livet ut.
Men det blev inte så......

Detta är MINA tankar, MINA känslor, MINA upplevelser och jag har rätt till dom alla.

Jag har kämpat, försökt, prövat......
Jag har varit tvungen att ge upp, att inse att det inte kommer att gå.
Inse att det inte kommer bli som jag trodde eller hoppades på.

Nånstans på vägen tappade jag bort mig själv.
Jag glömde bort vem jag är, vem jag vill vara och framför allt vem jag KAN vara.

Nu är det en ny väg som jag kommer gå och med mig har jag två barn som är beroende av att de rutiner som funnits där, rubbas så litet som möjligt. Att deras mamma fortfarande finns där och orkar gå vidare.

Jag vet att det kommer att gå bra.

Jag försöker hitta vägar ut ur sorgen, se förbi misslyckanden och tafatta försök att få något så svårt som ett förhållande att fungera.

Jag ska hitta tillbaka till mig själv nu.

Jag bränner dagböcker, slänger allt från förr som hindrar mig från att gå vidare.

Jag är nära mina barn, finns där för dom.

Jag går till mitt jobb, får stöd från vänner och kollegor samt familj.

Jag ser varken bakåt eller framåt, försöker bara att vara här och nu.

Frågar om råd när jag känner mig rådvill, söker tröst där jag kan få det.

Idag står det på pränt att det som började som en rosa dröm för 18 år sedan är över.

Jag kommer överleva det här, jag kommer att läka och jag kommer gå stark ur det här.

Uppehåll

Jag kommer göra uppehåll ett tag. Just nu ska jag få igenom en skilsmässa och tills jag och barnen har funnit oss tillrätta i vår nya vardag så får bloggen vänta
Stor kram till er kämpande föräldrar

Utanförskap som NPF-förälder

Det är inte mobbning eller att någon medvetet väljer att utesluta.
Det är nog inte ett medvetet val att hamna i denna form av utanförskap.

I mitt fall blev det bara så.

Mina barn är inte intresserade av någon form av fritidsaktiviteter där man behöver samarbeta i grupp.
Dotter är inte längre i sin "vanliga" klass då hon inte fixar att sitta i stor grupp.
Istället är hon i en liten grupp på fem elever.
Jag har därför inte längre den sortens gemenskap längre med andra föräldrar som jag hade när hon gick i den stora klassen.
Sonen är kvar i sin klass, än så länge, men har inte behovet att ta med klasskompisar hem efter skolan. Han har helt enkelt inte den energin som behövs för att orka leka och fokusera på allt vad det innebär att vara social med ett annat barn. All hans energi har gått till att klara av skoldagen.
Dottern skulle vilja ta med hem kompisar men hon är också helt slut efter skoldagen.
Alltså en sorts utanförskap där man inte har den kontakten med andra föräldrar efter skolan, småprata om barnen och hur fint det går när de leker eller umgås.
Barnen har velat ha kalas/party men orkar inte riktigt att ha ett eget då dom inte klarar av alla viljor och åsikter som kan dyka upp.
Dom har haft egna kalas och dom har oftast gått bra men det är nu några år sedan de hade något. 
De blir inte heller bjudna på kalas, vilket i dotterns fall inte verkar vara jobbigt för henne. Sonen har pratat om det någon gång då han hade hört hur klasskompisar hade pratat om ett kalas som många hade varit med på men inte han. Det blev en stund samtal kring detta att ibland kan man inte bjuda alla i klassen för att de inte fanns plats, alla är inte kompisar med alla och att det även kostar pengar att ha kalas. 
Men jag kan sakna det, att träffa föräldrar, se glädjen hos barnen och den där godispåsen och alla lekar.

Det jag nog saknar mest är att kunna prata med föräldrar som inte undrande höjer på ögonbrynet när jag berättar om alla rutiner som behövs på morgonen, 

från @ettparontillmorsa

hur dottern inte kan gå till skolan för att kläder gör ont eller för att sonen får för sig att det kan hända någon farligt på vägen till skolan och får ångest och stannar hemma.
Att känna att man som förälder hör hemma i en grupp, att kunna dela med sig av dom vardagliga bekymmer som uppstår och få tips på hur man ska lösa det.

Som det är idag får jag stöd från andra föräldrar på Facebook via grupper där vi föräldrar kan ta del av varandras erfarenheter och kamp, få stöd och tips.
Men det är inte riktigt samma sak som att kunna stanna till på skolgården och samtal innan man ska stressa hem och laga 3 sorters middagar så att alla i familjen kan äta något.

Jag tänker oftast inte på det förutom vid större högtider i skolan så som skolavslutningar, disco eller när klassen ska sova över någonannanstans.
Då kan tankarna komma igång att jag skulle också vilja vara med.
Få vara "normal" förälder.

Det borde finnas grupper runt om i landet där vi föräldrar till barn med speciella behov kan träffas, fika och få känna den där gemenskapen.

För när det är utbildningar och liknande och man får möta andra föräldrar så blir man nästan euforisk över dom stunderna man kan få sitta ner och känna sig som en "normal" förälder.

från http://www.allabarnicentrum.se/om-oss/samverkan-med-skolan/