Leva med utagerande barn

Du står barfota bland krossat glas. Tårarna och snoret rinner. 
Du är svart i blicken och du skriker oavbrutet. Ett skrik som inte liknar något annat. Jag ser att du letar med blicken efter något mer att kasta. Du får syn på en tung glasburk med smörgåsgurka i. 
-Sluta, gör det inte, ryter jag åt dig.

Men du hör mig inte. Du tar tag i burken och slänger den rakt emot mig. Jag får upp armen som skydd framför ansiktet och burken träffar mig hårt på armbågen innan den studsar ner på golvet. Den höll men det knastrar när den rullar över resterna från ett vinglas och en prydnadstomte.
En kokbok träffar mig rakt i pannan och det gör riktigt ont.
Jag går fram emot dig och tar dig i min famn, lyfter bort dig från alla glasskärvor, bort från allt annat som du kan få tag i och kasta omkring.
Du skriker ännu mer, rakt i örat på mig och du skallar mig hårt över näsan med ditt bakhuvud. 
Tårarna börjar rinna innan jag ens känner hur ont det gör. 

I hallen sjunker jag ner på golvet och du sitter i min famn och skriker och skriker. Jag håller om dina armar med min ena arm och med den andra armen håller jag om ditt huvud och stryker dig över kinden. 
Jag nynnar tyst på en vaggvisa i ditt öra och vaggar dig fram och tillbaka.
Skriken avtar och du andas häftigt. Du är varm och svettig.
Jag känner att du börjar slappna av i min famn och lutar ditt huvud mot min axel.
Du gråter och gråter.

-förlåt, förlåt, det var inte meningen mamma, snälla mamma förlåt mig, mumlar du mot min hals.
Jag gråter och bara håller om dig i min famn. Vi sitter där på hallgolvet och vaggar tillsammans. 
Efter en stund tittar du upp och ser det upp och nedvända köket. Glasskärvor, mossa från adventsljusstaken, brutna stearinljus, gurkburken, mjöl, söndersmulade pepparkakor och små små bitar från en hushållsrulle ligger över golvet.
-det gick inget bra med mossan mamma, varför gick den inte ner som den skulle? Förlåt mamma, jag blev så arg. Snälla mamma jag älskar dig!
Jag suckar djupt. Första advent och det som varit nystädat och fint är i en enda röra. 

Lilla älskade barn! Du är bara 7 år men kan på egen hand orsaka skador som ett helt dagis.
Vad ska jag ta mig till? Vem kan hjälpa mig hantera detta?
Det är inte normalt! Det ska inte behöva vara så här varenda gång något inte går som det ska.
-Jag älskar dig med, men du får inte bli så här arg.
-Jag gjorde det inte med flit, säger du och tittar surt på mig. 
-Sitt still här så ska jag sopa upp glaset så du inte skär dig, svarar jag och börjar sopa upp skärvor från det som skulle vara en mysig första advent. 
-Det var inte mitt fel, säger du. Varför sa du inte att mossan var äcklig och inte stannar kvar i formen? Det är ditt fel mamma, säger du och tittar på mig när jag slänger, plockar undan och torkar rent.

Jag känner en hård, arg boll i mitt bröst. Egentligen vill jag bara skrika åt dig hur hemskt illa du beter dig, fråga vad det är för fel på dig egentligen, hota med att du inte ska få några julklappar, säga att tomten inte tycker om stygga barn.
Men jag kan inte säga det. 
Jag vet att det är något annat som gör att du beter dig så här.
Jag vet att du också ville att det skulle vara mysigt på första advent.
Det var den där jävla mossan som gjorde att det blev fel.
Att jag inte var hann med innan du började så att mossan vek upp sig och trillade ur ljusstaken. 
Jävla skit advent!

-mamma, kan vi inte baka pepparkakor istället, frågar du och kommer försiktigt fram till mig. Du är så rädd för att jag ska vara arg, ledsen och besviken på dig.
-Först vill jag ha en stor kram, säger jag. 
Du hoppar upp i min famn och jag kramar om dig, viskar i ditt öra att jag älskar dig mer än allt annat i världen och att jag ska hjälpa dig så du inte blir så arg.
Du viskar tillbaka att du älskar mig och att jag är världens bästa mamma.

Det blir en ganska bra advent till slut. Vi bakar jättemånga pepparkakor. Du äter dom och dricker mjölk till medan jag gör fint i adventsljusstaken. Du sätter dit små tomtar och pyntar med små svampar.

Vi har en mysig kväll. Av kaoset tidigare syns ingenting. Inte mer än ett litet ärr i min och din själ. Ett ärr från känslan av totalt misslyckande.
Det kommer bli fler såna ärr. Men som tur är så bleknar de fort och ger inga framtida obehag. 
För vi vårdar ärren och ser till att kanterna inte blir hårda eller förtjockade. 
Då bleknar dom lättare och lämnar inga större spår efter sig.