För mycket fel och det blir en anmälan till skolinspektion

När Viggo fyllde fem år så började jag och hans pedagog på förskolan prata ihop oss om start för 6-års verksamhet och vi bad om möte med skolan för att informera om Viggo och hans behov.
Jag och Viggos pedagog från förskolan fick träffa skolans specialpedagoger samt rektor. Vi berättade om Viggos svårigheter och vad han behövde hjälp med, vad han hade fått för hjälp och stöd på förskolan och vilka mediciner samt hjälpmedel han hade.
Det sades då att det skulle komma till en resurs som skulle stötta i den gruppen som Viggo skulle vara i då det fanns fler barn med behov av extra stöd.
Denna resursen kom att ta ansvar för c:a 4 pojkar med olika NPF.
Det slutade dock med att hon var mest med Viggo och stöttade honom både träna alfabet och skrivning, måla, läsa, toalettbesök, lunch samt med det sociala under rasterna.
Viggo och den fina resursen lärde känna varandra och det fungerade så bra under de två terminerna. Jag såg att Viggo utvecklades och han var väldigt duktig på siffror. Han lärde sig alfabetet men det var mycket svårare med att skriva då han låg efter i finmotoriken.
Jag pratade med Viggos psykolog om hur Viggo skulle kunna gå i vanlig skola.
Hon sa att det var inga problem då han var över medel när det gällde intelligens och med rätt stöd i skolan skulle han klara sig väldigt bra.

När det började närma sig sommarlovet så märkte båda jag och Viggos resurs att han var mer orolig och var väldigt ängslig för hur det skulle bli när han började i första klass.
Jag hade möte om hur Viggos resurs skulle följa med även under lågstadiet men där var det ett nej. Jag fick veta att eftersom att han kunde sitta still och räcka upp handen ville skolan testa hur det gick utan resurs.
Detta med att testa och ta bort något som fungerat så bra kändes inte okej för mig men det var tydligen redan bestämt. Det skulle bli tre stycken klasser och grupperna skulle se ut som det gjorde från 6-års vilket var bra. Då fick Viggo med sig de barnen som han kände sig trygg med.
I varje klass skulle det finnas en ansvarig lärare och förutom det skulle det finnas 2 extra lärare som roterade runt i de olika klasserna och stöttade där det behövdes. Jag visste att detta skulle inte vara tillräckligt med stöd i Viggos blivande klass. 
Min då ganska erfarna "NPF-blick" kunde ganska snabbt konstatera att det fanns åtminstone 2 barn till i Viggos klass som skulle behöva extra stöd.

Viggos fina resurs såg till att Viggo skulle få träffa sin blivande lärare samt få se det klassrummet som skulle bli hans när höstterminen började.
Viggo fick träffa sin lärare, "fröken jätteglad", och vi satt i det som skulle vara hans klassrum. Hon menade på att alla barn är spända och nervösa inför skolstart så det var inget att oroa sig för. Jag tillade då att Viggo hade då haft två panikångest attacker p.g.a. ovissheten för vad som skulle hända på höstterminen och för att han visste att hans resurs inte skulle följa med.
Men fröken jätteglad sa att det blir nog bra, bara man är positivt inställd till det.
Hon visste om att han hade ADHD men inget om hans autism eller ångestsyndrom. Hon tyckte det var bra att han hade autism för då har han ju rätt till att få resurs.
Jag kände mig litet ställd och tittade på hans resurs. Var det inte bestämt att han skulle vara utan resurs, undrade jag.
-jo visst, sa fröken jätteglad, vi ska ju testa vårt tre-lärarsystem först.

Det blev nästan en tårögd skolavslutning när Viggo gav blommor till sin resurs. Vi skulle hålla kontakten.

Sommarlovet flöt på och rätt som det var så skulle skolan börja.
Traditionen på skolan vid skolstart är att alla samlas på skolgården och lärarna sjunger för alla elever och sedan tågar klass för klass in till sina klassrum.
Jag gick undan med Viggo då det var så mycket barn med föräldrar och ljudnivån var hög. Han började genast vifta med händerna och blicken for oroligt runt. Han och jag ställde oss i kapprummet utanför hans klassrum och väntade in hans klass och fröken jätteglad.
Men till min förvåning stod det en annans klass nummer på dörren.
Det hade bytts klassrum, utan att vi hade fått veta om det.
Viggo blev stel i kroppen och började vagga oroligt. 
- Ja, svarade fröken jätteglad när jag frågade om klassrummen, jag fick chansen att byta klassrum, det andra var så dragit så det blev det här rummet istället.
Viggo höll mig krampaktigt i handen, jag kunde nästan känna paniken krypa från hans svettiga lilla hand in i min hand.
Jag satte mig ner framför honom och strök honom över armarna.
-Det kommer gå bra Viggo, jag stannar hos dig hela dagen i skolan, okej?
-Okej, svarade Viggo och hans gungande slutade. 

Hans plats var längst bak i klassrummet vid dörren. Han hade utsikt över hela klassrummet. Jag märkte på Viggo att den platsen var bra för honom, han hade koll på alla klasskamrater och kunde se ut genom fönstren som var längs väggen på hans vänstra sida.
Det var fullt med föräldrar som trängdes längs med väggarna inne i klassrummet. Jag stod bakom Viggo och hade hela tiden en hand på hans rygg eller axel så att han kunde känna att jag var där.
Efter första lektionen var avslutad gick de andra föräldrarna därifrån, jag stannade dock. Det var en del elever som naturligtvis blev jätteledsna och det var en hel del tårar. Fröken jätteglad blev fullt sysselsatt med dom ledsna eleverna så det var ju tur att jag var där och kunde ta Viggo.
Viggo ville inte gå runt på skolgården när det var rast. Han höll hårt om sin gosis (en mjukis dinosaurie) och satte sig med mig på en bänk. Han tittade upp ibland på barnen som sprang runt och skrek. Jag kunde tänka mig kaoset i hans huvud. Höga ljud och mycket rörelse är jättejobbigt för Viggo. Han brukar säga själv att det blir tornadojobbigt i huvudet.

Efter rasten blev alla barnen bjudna på glass. En väldigt stor isglass i en riktigt orange färg.
Medan barnen satt och började äta på sina glassar började fröken jätteglad berätta vad barnen skulle göra.

-När ni har ätit färdigt era glassar så slänger ni papperna i papperskorgen och lägger glasspinnen i den röda lådan här på pallen. 
Fröken jätteglad visar den tomma papperskorgen och den röda lådan och fortsätter;
- Sedan går ni lugnt och hämtar ett sånt här vitt papper med ram på och en penna. På pappret ska ni skriva ert namn riktigt fint innanför ramen. Lägg sedan tillbaka pennan och hämta färgpennor och färglägg riktigt fint innanför kanterna. När ni ritat klart hämtar ni en sax som ligger här framme på mitt bort. Ni klipper ut ramen, släng pappret i papperskorgen och lägg sedan tillbaka saxen. När ni är klara med det säger ni till mig för att få ett annat papper där ni ska skriva namn och rita.

Jag tittade på Viggo som lyckligt åt på sin glass.
-Hörde du vad fröken jätteglad sa att du skulle göra? undrade jag.
-Ja, sa Viggo, jag ska äta glass och lägga pinnen i lådan. Sen minns jag inte mer.

Jag suckade djupt inom mig själv. När fröken jätteglad passerade mig sa jag litet tyst att vi verkligen behövde prata efter sista lektionen idag.
-Ja självklart, det ska vi ordna, svarade hon.
-Nu ska vi plocka undan och gå till lunch, tjoade hon med glad stämma. Tyvärr så stod hon bakom Viggo, som hoppade till högt av det plötsliga ljudet.
-Blev du litet rädd, skrattade fröken jätteglad och slog armarna om Viggo bakifrån. Viggo satt stel som en pinne och han tittade ängsligt mot mig.
-Viggo tycker inte så mycket om att kramas, sa jag.
-Oj då, svarade fröken jätteglad, och jag som älskar kramar.

Jag och Viggo gick mot matsalen. Jag kunde höra den enorma ljudnivån när vi närmade oss. Tidigare hade Viggo suttit tillsammans med sin resurs i personalrummet och ätit då han tyckte att ljudet var jobbigt i matsalen.
Men nu skulle han alltså vara med i matsalen. Viggo höll hårt i sin tallrik medan han tog sin mat och så satt han och jag tillsammans längst ut vid ett långbord.
Ljudnivån i matsalen påverkade mig med. Jag kände hur huvudvärken började banka bakom pannan och stressen gjorde att jag nästan slängde i mig maten för att så snabbt som möjligt komma ut från matsalen. Viggo gjorde nästan likadant. 
Resten av den första skoldagen var Viggo nära mig hela dagen och jag kände en stor oro för att han skulle lämnas själv dagen därpå i denna skola.
Efter sista lektionen försökte jag förklara hur Viggo behövde bli bemött för att det skulle fungera.
- en instruktion i taget
-inte påtvingad närkontakt
-han har autism, alltså mycket stöd på raster för att få hjälp med sociala koder
-korta enkla instruktioner och låt honom avsluta ett arbete innan nästa uppgift tas upp
-han kan inte skriva eller läsa. Använd ett bildschema på hans bänk så att han vet vad som förväntas av honom och så att skoldagen blir lättare att förstå
-sitt med honom när han ska äta, han behöver påminnas om att han har specialkost. Annars kommer han bara att äta grönsaker och inte orka med skoldagen.

Efter några veckor in på första terminen märkte jag att Viggo backade i sin kunnande. Helt plötsligt kunde han inte längre bokstäverna, han som nästan rabblade alfabetet i slutet på 6-års. Han tuggade sönder sina kläder, ett tecken på stress. Han klagade på ont i magen och i huvudet. Hans kalsonger blev smutsiga då det inte längre fanns någon som följde med honom på toaletten.

Jag skickade mail till rektorn om min oro för Viggo och att han inte fick tillräckligt med hjälp. Deras 3-lärar system var inte tillräckligt för att Viggo skulle få det stöd han behövde. Fröken jätteglad gjorde så gott hon kunde men hon behövde få in mer resurs till klassrummet. 
Hon sa att dagarna gick jättebra men visst skulle hon behöva mer hjälp. Eller varför skulle inte Viggo kunna gå i särskola? Nej, svarade jag, ingen särskola, han kan klara skolan om han får rätt hjälp.
Det blev en del möten men inget hände.

En av många dagar då jag inte fick barnen till skolan

En dag var jag med Viggo i skolan, bara för att se vad för hjälp han egentligen fick i klassrummet.
Viggo satt mest tyst på sin stol, tittade upp ibland men det fanns inte någon egentlig struktur för just honom. På hans bänk låg ett schema för vad som skulle göras, men det var skriftligt. Viggo kunde fortfarande inte läsa.
Fröken jätteglad satt med honom när hon kunde för att starta igång honom.
Flera gånger upprepade hon
-se mig i ögonen Viggo, jag måste kunna se dig i ögonen när jag pratar med dig.
Jag lämnade Viggo varje morgon då han tyckte det var jättejobbigt att stå utanför med alla barnen som hade en väldigt hög ljudnivå.
En morgon var han tvungen att gå på toaletten precis när skolan började. Jag sa till fröken jätteglad att Viggo är på toaletten så att hon hade litet koll på att kommer tillbaka.
Hon var dock fullt upptagen med 3 andra pojkar som sprang runt i klassrummet.
Jag gick ut i kapprummet för att klä på mig och åka till jobbet. Då hör jag att Viggo ropar på mig från toaletten.
-Jag har ett problem, säger han. Jag går in på toaletten. Han sitter där och får inte på sig sina kläder då de är på avigan. 
Jag grät när jag körde till jobbet. Det här funkade bara inte.
När jag pratade med rektorn för sjuttielfte gången fick jag åter höra att de vet vem Viggo är och de har koll på honom.
Jag ringde då till habilitering för barn och ungdom i Södertälje. Efter att jag öst ur mig all min frustration så sa de att de skulle snarast ordna ett möte med skolan för att dela med sig av sina kunskaper och stötta mig i det som Viggo behövde som stöd i skolan.

Det mötet kände jag att skolan inte hade koll på hur det ska bemöta barn med NPF. De såg nästa frågande ut när arbetsterapeut och psykolog förklarade hur kaosartat det är för dessa barn att gå ut på skolgården på raster, matsalar och hur viktigt det är med bildschema för att tydliggöra och strukturera .
Fröken jätteglad svarade att hon hade alla hjälpmedel hon behövde redan. Att hon har arbetat med dessa barn i 15 år och att hon hade gott om kunskap.
När jag berättade om vad Viggo hade sagt och hur han upplevde skolan fick jag frågan
-Tror du på allt ditt barn berättar?
Ja, det gör jag faktiskt, för det är HANS sanning och hur HAN upplever det. Sedan får jag leka detektiv för att se vad som har hänt i verkligheten som gör att han upplever det på ett annat sätt.

Det ordnades ett åtgärdsprogram att Viggo skulle bli emottagen varje morgon och få veta i lugn och ro vad som skulle göras under skoldagen. Han skulle få veta vem som var rastvakt så han kunde vända sig till denna personen om det hände något och han skulle få stöd när klassen arbetade i halvklass. Dessutom skulle han få sluta tidigare en dag i veckan.

Men Viggos frånvaro ökade. Han hade ångest på morgonen och fick låsningar. Jag fick bara inte iväg honom till skolan. Huvudvärk och ont i magen varje dag, kalsonger som fick tvättas då han drog sig för att gå på toaletten själv.
Dagen för skolavslutningen, när jag skulle lämna Viggo i skolan, fick han en låsning. Han la sig på golvet i kapprummet och skrek
- jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem.
Fröken jätteglad kom med en extra lärare. Nu skulle ju han lärare ta över var överenskommelsen i åtgärdsprogrammet. Jag skulle lita på att de kunde ta hand om honom.
Så jag gick!
Jag gick medan tårarna rann och när jag väl kom till bilen var det riktig fulgråt, ni vet när snoret rinner och ögonen svullnar och näsan blir röd och mosig.
Det var hemskt! Magen gjorde ont och huvudet sprängde, det tryckte i bröstet och jag mådde riktigt illa. 

Efter en timme ringde fröken jätteglad. Hon ville berätta att nu så hade Viggo lugnat ned sig. Det hade gott så bra, hon hade bett om hjälp från ytterligare en lärare så det var tre stycken vuxna som tog tag i min sons armar och ben och barn in honom i klassrummet och lade honom på soffan där. Så fick han lugna ned sig där istället. Och det blev ju lugnare också när jag hade gått. Han var nog bara mammig och arg.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Luften gick bara ur mig. Har de burit in honom i klassrummet, inför alla hans klasskamrater medans han var i affekt och lät han ligga på soffan där alla kunde se honom?!? 
HUR tänkte dom?


När Viggo kom hem den dagen var han mycket tyst och på kvällen sa han att han ALDRIG mer vill gå till skolan igen. Han ville inte vara med på någon skolavslutning. 

Det blev en väldigt kort skolavslutning, vi åkte dit efter avslutningen i kyrkan så Viggo fick lämna sina kort till lärarna.

Under tre veckor skrev jag ihop en anmälan till skolinspektionen. Jag läste skollagen och tog reda på alla rättigheter som mitt barn har och vilka skyldigheter jag har som förälder.
Jag var så ledsen, frustrerad och så in i märgen trött på att kämpa och kämpa varenda dag för att mitt barn ska få rätt hjälp i skolan.

När jag frågade varför de inte sökte hjälp från resurscentrum fick jag höra att där söker man inte hjälp förens det går riktigt dåligt för en elev.
Jag var så trött på att ingen lyssnade på mig. Att jag fick höra att det blev bättre om jag var mer positivt inställd.
Och mitt i allt detta är min son, som mår jättedåligt, ångest och oro varenda dag. Skrik och bråk. När han kom hem efter skolan var han som en urvriden disktrasa.

När skolan fick veta inför skolstart årskurs två att jag gjort en anmälan, då började det hända saker.
Viggo fick fler pauser för återhämtning, han hade möjlighet att gå undan om det blev för mycket, inga krav på läxa och efter 1.5 år börjades det äntligen användas bildschema. För det var ju som jag sa, han kan ju inte läsa så hur skulle han då kunna förstå ett skriftligt schema.
Viggo fick mer stöd för toalettbesök och han var inte längre tvungen att vistas ute på skolgården under rasterna. 

Och sakta men säkert så började Viggos närvaro öka i skolan. Han var inte längre helt slut när han kom hem från skolan. Han började visa intresse igen för att vilja leka efter skolan. Han tröjor var inte längre söndertuggade och hans tal började utvecklas igen. Han började återigen att söka ögonkontakt, viftade mindre med händer och han lät även fröken jätteglad att krama honom.
Skolinspektionen lämnade ärendet utan åtgärder då det blivit bättre i skolan men skrev att det var viktigt att skolan nu fortsatte att ha en god kommunikation med föräldrarna.

Fröken jätteglad gjorde så gott hon kunde, men det hade kunnat blivit så mycket bättre om skolan hade varit mer öppen för det jag berättade och om det inte var så inne på att de visste bäst var som som fungerade för mitt barn.

Några veckor före skolavslutningen i årskurs två fick vi veta att fröken jätteglad sagt upp sig och att barnen skulle få en ny lärare i årskurs 3.
Viggo blev faktiskt jätteledsen. Nu hade han äntligen fått in rutinerna, han gick i skolan nästan varje dag och tyckte om sin fröken jätteglad.

Vi fick ett kort på hans nya lärare, "fröken Medveten", och Viggo kändes ändå lugn inför skolstarten. Han fick träffa fröken Medveten en vecka innan skolan skulle börja. I lugn och ro visade hon vart han skulle sitta och med vilka han skulle sitta. Alla teckningar, allt pynt som hängt i taket och suttit i fönstren var borttagna. I fönstren fanns numera endast några blommor och lampor samt gardiner. Väggarna var i stort sett rena från alla färgglada bilder och planscher. 
Viggo var lugn i rummet. Det fanns inte så mycket som distraherade honom.
Fröken medveten berättade för Viggo att terminen kommer börja som den slutade före sommaren, det kommer vara någon som möter upp honom varje dag och hon kommer berätta inför varje lektion vad de ska göra och vad som förväntas av honom.

Nu har snart halva terminen gått och jag har bara positivt att säga. Viggo utvecklas enormt mycket. Hans närvaro har ökat med nästan 100 % (litet överdrivet) och han har inte ont i magen eller i huvudet.

Och jag som mamma till ett barn som har NPF, blir så lycklig när jag märker att fröken medveten "SER" min Viggo. Och jag märker att hon kan och vet vad det innebär med NPF. Bara som en sån sak att hon säger att "Viggo håller ihop för att klara lektionen och därför kan få spring i benen". 
Det där "håller ihop" som ifrågasattes av skolan under de första mötena vi hade med skolan.

Jag känner mig hoppfull igen.
Viggo mår bra och vill gå till skolan.
Det......det är STORT!