Vardagen i en familj bestående av 2 barn med NPF och en bokstavslös mamma som gör vad hon kan för att det ska fungera i den nya vardagen som singelmamma
fredag 19 augusti 2022
Jag trodde att jag kommit över det
måndag 8 augusti 2022
NPF tar aldrig semester
Först av allt, detta skrivs INTE för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte syftet med det här inlägget.
Jag delar med mig för jag vet att det finns andra funkis-päron som förmodligen är med om exakt samma sak och känner sig jävligt ensamma.
Jag har semester, äntligen! Det har varit fullt ös på jobbet, extrapass och övertid som det oftast är när man arbetar inom sjukvården.
Mina barn har inte varit utomhus många gånger hittills under sommarlovet. Är det 10 gånger så blir jag glad. Har dom stuckit näsan utanför dörren på eget initiativ så är det fantastiskt.
De är helst inomhus eller ute med mig och då inte allt för långt hemifrån.
Båda trivs bäst i miljöer som är bekanta, inget oförutsett händer och mamma kan komma hem inom 30 minuter.
Denna sommaren kände jag stort behov att kunna få riktig semester, hemifrån, ny miljö och rent av kunna turista litet.
Så när möjlighet att låna lägenhet i Köpenhamn under en vecka dök upp så blev jag otroligt lycklig.
Först ville inte ens tonåringarna följa med samtidigt som de inte ville vara hemma själva.
Jag försökte då göra hela resan så förutsägbar som möjligt. Visade bilder på hur lägenheten såg ut, vad vi skulle göra, hur lång tid olika aktiviteter kunde ta, hur länge vi skulle vara borta, vad som skulle ätas, hur vädret kunde vara och om det skulle krävas mycket promenader och folkträngsel.
Extremt mycket arbete för 10 dagar.
Det kortades ner till 7 dagar då semestern inleddes med att båda ungarna blev förkylda och fick feber. Den inledningen var inte medräknad vilket satte allt i gungning.
Men vi packade våra väskor och kom iväg till sist. Hela resan från Södertälje till Skåne var planerad, vad vi skulle äta och vart vi skulle ta paus. Samtliga stopp var på ställen de kände till och varit på förut.
Vi skulle sova första natten hos mina föräldrar innan vi dagen därpå skulle till Köpenhamn.
Den natten var det cirka 35 gr varmt i sovrummen. Dottern somnade till sist men sonen behövde gå upp flera gånger, kollade till mig och berättade att det är jättevarmt. Summa sommaren, knappt 2,5 timmars sömn. Resultat av det....två trötta och inte så medgörliga tonåringar.
Men....vi kom iväg ändå. Efter vi handlat det som vi skulle ha till första kvällen i Köpenhamn var dom båda på bättre humör.
Fantastisk lägenhet, så himla fin, takvåning med utsikt över Köpenhamn och Öresund. Men.....cirka 100 trappsteg. Första turen upp tog dom ändå bra. Jag kände att det här kommer bli kanon. Dottern började ruttna, tålamodet tryta och av nån anledning skulle hon hjälpa till att bära upp det sista.....och då brast det.
Jag skulle tro att samtliga boende i trappuppgången hörde det avgrundsvrål hon signalerade med för att informera att hon hatar trappor och trappor ger henne ångest.
Men det la sig ändå efter att hon såg att det fanns presenter från ägarinnan till lägenheten.....godis, kakor, chips, läsk och bäst av allt.....en kaktus
Wifi fixades, mobilerna funkade och tv med Netflix startades. Frid och fröjd.
Jag tog min flaska champagne, satte mig på balkongen och upptäckte att jag minsann kunde ta del av Ed Sheerans konsert då vinden låg helt rätt riktning.
Till och med dottern kom och gjorde mig sällskap en stund.
Senare på kvällen kom ångesten smygande. Allt nytt var påfrestande och hon ville inte sova själv så fick vara i mitt rum.
Så igår ville ingen av dom gå ut. De var trötta och ängsliga. Jag gick och handlade till middag. Försökte åter att vi kunde gå en promenad. Men icke, spelade litet monopol och sedan var det film och Youtube som gällde.
Jag ruttnande. Jag ville ut. Så informerade mina avkommor om att mamma kommer gå ut, jag är borta minst två timmar innan jag är tillbaka igen.
På med gympaskor, packa med ett par flaskor vatten och började gå ner mot Amager Strandpark.
Solen sken, mycket folk ute, familjer som badade och åt glass, volleyboll turnering, surfare och kanoter. Kändes så skönt.
Efter knappt 20 minuter kom första messet från barnen.
-är du hemma snart?
Skrev tillbaka att det är 1 timme och 40 minuter kvar tills jag är hemma. De kunde följt med om de velat. Jag vill gå färdigt min runda.
Sms plingade på men jag gick vidare.
Beundrade utsikten över Öresund och öresundsbron.
Dofterna från olika grillar runt omkring mig, sorlet, barnskratten och såklart alla cyklister som fanns överallt.
Satte mig till sist på ett cafe/restaurang och tog mig en öl, satt ute och beskådade båtar och människor.
Under tiden tänker mina ungar på saker som kan hända mig.
Tänk om mamma blir påkörd?
Tänk om hon ramlar och slår sig?
Tänk om hon går vilse?
Katastrof tankar leder till ångest.
När jag är hemma igen är det oro och ängslan. Två mänskliga plåster.
Jag får ner oron, vi äter mat och tittar på film. Även denna natten vill dottern sova hos mig.
Stökig natt då sonen kommer och kollar flera gånger att jag inte försvunnit, dottern snurrar runt i sängen.
På morgonen förbereder jag inför besök på museum som vi bestämt. Men ingen av dom vill gå ut. Dottern vill hem, sonen är orolig för att storasyster är orolig.
De vill stanna i lägenheten, spela spel och titta på film. Jag tänkte att jag kan gå en runda själv men den idén fick jag släppa.
Då slår det mig. Även fast jag har semester och ungarna har sommarlov, så betyder ju inte det att svårigheterna tar ledigt.
De håller sig kvar, med näbbar och klor.
Mina ungar var inte helt mogna för den här resan som jag trodde. Jag var naiv.
Det blev svårt med nytt och främmande. Trots att jag tyckte att jag förberett så mycket det bara gick.
Det är nedslående och jag blir ledsen. Försöker hitta lösningar, locka med saker jag vet de tycker om.....men nej. De vill hem
De försöker muntra upp mig då de ser att jag blir ledsen.
-Du är ändå världens bästa mamma
-Tack för att du försöker hitta på roliga saker och åka med oss på semester
-idag var jättebra dag, det var som hemma, du lagade mat, tvättade och städade, det var mysigt, och titta på film var också roligt
Imorgon ska vi försöka oss på museum igen. Jag har tittat på hemsidan när det är minst besökare på plats, vart det är lättast att parkera och hur långt vi behöver gå för att komma sig. Letat fram vart det finns café och glass i närheten, räknat ut hur länge vi ska vara borta innan vi är tillbaka i lägenheten.
Och sen börjat ta till mig att vi troligen kommer få åka hem tidigare än planerat.
Ångesten, oron och irritationen växer, de vill inte vara med längre. Det blev för svårt.
NPF tar inte semester. Den lättar inte bara för att det är ledigt från allt annat i vardagen.
Blir något att träna mer på. Exakt hur vet jag faktiskt inte ännu.
Men både jag och ungarna är överrens om att vi måste kämpa för att inte svårigheterna ska fortsätta styra livet. Vi måste ta över kommandot.
Det finns säkert fler därute, som måste vända och åka hem igen, som ställer in semesterresan eller som inte ens planerar någon. För NPF tar aldrig semester och det suger.
Jag sitter uppe sent, tittar ut över Köpenhamn, lindar filten om mig när kylan tränger sig på, smuttar på gin o tonic och njuter av den semester jag har på det konstiga sätt det blev i den verklighet som pågår.
Nån gång kanske jag kan ha semester utan oro, ängslan och bara ha kul, avkopplande och två ungar som har roligt
torsdag 23 juni 2022
Fucking ångest
tisdag 24 maj 2022
Att få vakna upp i sin kvinnlighet och våga vara sig själv
Först vill jag säga TACK!
Alla fina, främmande som skickat uppmuntrande ord och delat med sig sina berättelser.
Så som ni får styrka, igenkänning i det som ni läser från mig, ger ni mig styrka tillbaka.
Vi är inte ensamma, vi kommer från liknande situtioner eller så kan vi ibland bara känna igen oss i de känslor som vi delar med oss till varandra.
Jag har kämpat med att finna tillbaka till mig själv. Idag kan jag säga att jag kommit en riktigt bra bit på den vägen
I början efter min skilsmässa hade jag turen att få prata med en fantastisk kurator på relationsvåldcenter.
Hon hjälpte mig att se alla tecken som jag blundade för, fick mig förstå varför jag fortsatte stanna kvar och förlåta mig själv för att jag gjorde det. Jag blev snällare mot mig själv och förlåtande mot Sofia 23 år, som blev så förälskad och ville göra allt för att leva i ett fantastiskt förhållande med han som skulle vara mannen i hennes liv.
Osäkerheten och rädslan att inte duga, vara för mycket och inte vara rätt har suttit djupt inrotad i mig.
Efter ett övergrepp ville jag aldrig mer att han eller någon annan skulle röra mig igen.
Jag var ful, tjock, pinsam och för mycket. Jag var besvärlig, inte samarbetsvillig, gnällig och aldrig nöjd. Jag sa fel saker, gjorde fel saker, var aldrig tillräckligt bra för att tillfredsställa hans behov. Jag var egoistisk och kunde aldrig kompromissa.
Nej, inget av ovanstående är sant men ändå levde jag med tron på att det var just det.
När det onormala blir ens vardag, ser man inte längre vad som är rätt och fel.
Jag har sopat upp kornen som blev kvar när drömmen grusades sönder. Jag har gått igenom allt som varit jobbigt, smärtsamt, skamfullt och ledsamt, sorterat ut de positiva minnen som sen fanns kvar och inte se det förflutna som ett misslyckande. Jag är flera erfarenheter rikare.
En av de saker jag gjorde var att skriva brev till Sofia 23 år. Därefter skrev jag ett brev till framtida Sofia, litet som en blandning av bucketlist och råd inför livet efter skilsmässa.
Första mötet med en man efter skilsmässan var total skräck. Jag ville så gärna våga men var livrädd att få höra återigen vad som inte dög med mig eller se missnöje i hans blick eller bli jämförd med andra kvinnor som är bättre än vad jag är.
Första mötet hjälpte mig och jag tror inte han någonsin kommer förstå vilken stor inverkan på mitt självförtroende han hade.
Han såg hur rädd jag var, han visste vad jag hade varit med om.
Men när han höll om mig, tog tag i det som jag fått höra "är ren fetma" och viskade
-det här är det vackraste och sexigaste jag vet, du är så jävla vacker!
då släppte en mental spärr inom mig och skräcken att bli avvisad försvann.
Efter att ha isolerat mina känslor och behov under 6 års tid fick jag uppleva en explosion av känslor och nudda vid känslan av att jag duger som jag är.
Men att se mig som vacker och sensuell fanns inte där. Rösten som påpekade allt som inte var fint malde på när jag var ensam och tittade på mig själv i spegeln.
Det störde mig och gjorde mig väldigt ledsen. Varför kunde jag inte se det som andra såg hos mig?
Kuratorn på relationsvåldcentrum uppmuntra mig att se på mig själv i spegeln, titta på det som män tyckte var vackert med mig och försöka se det vackra, hylla mig själv.
Så svårt, en omöjlig känsla men sakta kunde jag se vissa saker som jag kunde tycka om.
Mina ögon, axlar, höfternas form och bröst. Men jag var fortfarande kritisk och dömande.
Jag tyckte om komplimanger jag fick men varför skulle det vara så svårt att ge sig själv komplimanger?
Sen började en tanke komma fram. Ett svagt minne om att jag en gång ville träffa en proffsig fotograf, ta bilder och se mig själv med snälla ögon och se det vackra i mig.
Jag har alltid varit oerhört obekväm framför kamera. Alltid en bekymmersrynka mellan ögonbrynen eller så har jag gjort nån min för att skämta till det. Aldrig tyckt om det jag sett och gömt undan fotografier för att slippa skämmas över mig själv.
Helt plötsligt stod det på min bucketlist att ordna en fotografering. Jag fick kontakt med en fantastisk fotograf som arbetade för att stärka självkänsla och älska sig själv precis som man är.
Och jag kan se mig som vacker, kvinnlig och vacker. Vilka bilder!!! Och till er som funderar.....våga och ge det till present till er själva och boka proffs-fotograf för vackra bilder.
Jag har också ordnat tatueringar som betyder något för just mig, mitt liv och statement.
Nu börjar planeringen på nästa lista.
Sådant som ligger kanske en bit in i framtiden. Men en resa som jag alltid
drömt om är till Irland. Och sen har då något som golf och motionssimcrawl smugit
sig in från mina barns önskemål, snacka om att gå utanför sin bekvämlighets
zoon
Idag ville mina barn ha falukorv med
makaroner. Och för första gången på 2 år, var det ingen röst som malde på
att jag stekte fel/gjorde fel med skivorna. Det kan låta banalt men för mig är
det stort
Den där "inre" rösten gör
sig mindre och mindre hörd, eller snarare så lyssnar jag inte längre på den.
Trots en dag med total ångest och
tårar som bara rann så känner jag mig ändå stark. Jag kommer ha dagar då jag
bara blir så förtvivlat ledsen, känner mig ensam och låst. Men det går över.
Det sitter inte kvar i dagar/veckor längre.
Mitt liv rullar på utan
antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter.
Jag fixar det här.
De dagar när jag känner mig riktigt
jävla låg så har jag fantastika vänner som påminner mig, lyfter mig och stärker
mig.
Ni vet vilka ni är och jag älskar er så otroligt mycket för att ni finns i mitt liv.
Tack vare er får jag stunder att vara bara Fia, knas Fia, kvinnan Fia, vännen Fia och aldrig att ni dömmer mig eller nedvärderar mig.
Ni är helt jävla underbara💗💗💗💗💗💗💗💗
Tack!
onsdag 4 maj 2022
En hyllning
Jag var ute och körde och såg poster för tv-serien powerwomen.
Jag kommer inte ge mig in i den diskussionen kring hur tillvida de är powerwomen eller inte.
Men jag vill hylla alla dom som inte har en tv-show, förmögenhet, kändisskap eller garderob i storlek som ett större vardagsrum och som kämpar utanför strålkastarljuset. Som sällan eller rent av aldrig får ett erkännande för det dom gör.
Till den ensamstående mamman där pappan till barnen inte engagerar sig.
Du kanske köper julklappar/födelsedagspresenter från honom till barnen för att de inte ska tro att han inte bryr sig om dom. När de är tillräckligt stora för att förstå hur det ligger till, sörjer du med dom och finns där. Du får ta rollen som både pappa och mamma under vardagens alla situationer.
Du skulle så gärna vilja ha ett förhållande, uppleva kärleken igen men inser att det är inte helt lätt att hitta någon som vill ha hela paketet med barn på köpet. Hitta någon som förstår att barnen kommer alltid gå först.
Hur ska man kunna träffa någon när det inte finns barnvakt så att du kan ens gå ut.
Till den ensamstående mamman där pappan engagerar sig med sånt som är "roligt" och har barnen varannan vecka.
Du som måste tjata för att han ska ta ansvar. Du kan aldrig vara helt ledig. När du är barnfri jobbar du extra pass för att få ekonomin att gå runt. På kvällen är du för trött för att orka göra något annat än att sitta i soffan och just där och då saknar du dina barn.
Kvinnan som är i en relation med en mebis, som sköter allt och får skulden för ALLT.
Som vänder ut och in på sig själv för att det ska fungera. Du slits mellan tankar om du ska stanna kvar eller lämna, om du klarar dig ekonomiskt om du lämnar honom, hur barnen kommer må, vart du ska ta vägen och vart ska du bo.
Till kvinnan som alltid lägger dig med dåligt samvete
Som inte får tiden att räcka till
Som kämpar mot samhällets fördommar.
Till kvinnan som går upp varje morgon och kör på med livets alla måsten trots att hon egentligen bara vill ligga kvar i sängen och gråta av trötthet.
Till kvinnan som är utbränd, utmattad, deprimerad, helt jävla slut, men ändå försöker LEVA
Till kvinnan som behöver be om pengar och matkassar från organisationer.
Till kvinnan som ber om hjälp, om och om igen trots att du oftast inte får något. Men du försöker ändå
All kärlek och kraft till er. Ni är starkare än ni tror.
söndag 7 november 2021
Tankar och reflektioner en söndag morgon
Ännu en söndagmorgon och jag har snart överlevt höstlovet med två tonåringar som inte vill göra ett enda dugg med sin ömma moder.
Jag har precis läst färdigt SvD. Det är en lyx jag unnar mig, läsa morgontidning i sängen med en stor mugg vaniljlatté. Vart efter jag bläddrar igenom tidningen så analyserar jag mina tankar, känslor och funderingar kring omvärlden som ständigt pågår utanför mitt sovrumsfönster.
Jag har ju då ingen här hemma som är ett dugg intresserad av att prata med mig (eller ens låtsas om min existens) så jag delar med mig här istället.
Sverige kan få kvinnlig statsminister. Jag ska erkänna att jag har noll koll på vem hon är och vad hon har gjort under sin politiska karriär. Mona Sahlin visste jag nog litet mer om när hon kom på tal. Samtidigt kan jag erkänna att ambitionsnivån är väldigt låg för tillfället för att jag ska lägga ner tid och energi för att läsa på om Magdalena Andersson.
Covid fortsätter att ta plats i både media och i mitt arbete. Att påstå att jag är trött på Covid är väl bara förnamnet men håller i ändå med avstånd, skydd och tvätta händer. Inväntar dos 3 för min del och ungarna ska få sina första doser nästa vecka i skolan. Rent krasst så har barnen nog tyckt att denna "isolering" som Covid har bidragit till, har varit skönt. Inga onödiga sociala kontakter eller umgänge, det som de tycker är ett plågsamt måste.
Jag, som är typ smågalet social, älskar att träffa nya människor, umgås med vänner och bekanta kan känna mig extremt isolerad. Visst kan jag bjuda hem folk men då försvinner mina avkommer in på sina rum och stannar där tills gästerna lämnat bygget. Det är en stor utmaning jag har framför mig där, att få mina barn att hitta ett sätt att vara sociala utan att det ska ge ångest, panik eller aggressivitet.
Jag ska bli bättre på att få längre stunder för mig själv, typ dygn, där jag är BARA Sofia. Jag har haft några såna dygn tack vare en vän som tar över kontrollen i flygledartornet.
Barnmorskornas kamp fortsätter. Egentligen skulle hela sjukvården göra liknande uppror. Men det är ju då inte patientsäkert samtidigt som det inte är patientsäkert som det är nu heller.
Löner är bedrövliga, i många fall är det enda sättet att få upp sin lön att byta arbetsplats med jämna mellanrum. För att få en rättvis löneutveckling på en och samma arbetsplats är nog omöjligt. Där vore det spännande om någon politiker skulle våga ta tag i den biten.
Bläddrar vidare i tidningen och kommer till kulturdelen där det skrivs om Isabella Löwengrip. Splittrade känslor kring denna person måste jag nog säga. Skilda världar är nog bara förnamnet.
När jag läser att hon är perfekt sminkad trots att makeup-artisten försovit sig, då börjar jag på riktigt spåna vidare. Jag är ju glad om jag får på mig mascara vissa morgnar. Ja men ni vet, ena ungen klarar inte av att klä på sig medan den andre inte ens kommit upp ur sängen.
Skulle jag då i det läget behöva få ännu ett stressmoment för att min makeup-artist har försovit sig så skulle jag nog hellre varit utan den resursen. Jag skulle ju också behöva invänta min stylist så att jag inte går ut med kläder som inte är "inne". Vad nu det skulle spela för roll då jag ändå 30 minuter senare ska byta om till mina snygga arbetskläder och fotriktiga skor. Nej det skulle ju vara bortkastade pengar.
Då hade jag ju hellre lagt pengar på nån hejjarklack som står i vardagsrummet och hejjar på mig och peppar mig i kampen att få mig och två tonåringar utanför dörren i tid så jag hinner köra dom till bussen och sen komma till jobbet i tid. DET hade varit värt pengarna. Eller ett par livscoacher som peppar ungarna att vilja komma upp ur sängen och se meningen med livet på ett litet ljusare sätt. En massör skulle jag vilja ha också, som står redo med varma handukar, doftljus och varm olja och ger mig grundlig ryggmassage och fotmassage efter dagens arbete.
Jo en trevlig hemhjälp skulle jag nog också vilja lägga pengar på. När jag kommer hem så har han vikt tvätten, gjort iordning middag och städat undan, gärna nån veckohandling skulle han kunna få göra.
Nej, jag menar inte som i ett förhållande, för det här är skillnad. När jag kommer hem så tackar han för sig och åker hem till sig och jag behöver inte plocka undan efter honom, bli irriterad över vardagliga irritationsmoment och inga besvikelser eller orimliga förväntningar. Han gör det han ska och får betalt för, punkt slut 😉 Drömma kan man ju få göra och än så länge kommer det vara drömmar då jag ännu inte kommit på hur man kan skita pengar.
Bläddrar vidare i tidningen, ögnar igenom filmer som kan ses på bio. Det skulle ju faktiskt vara mysigt, gå på bio. Stor bunke popcorn i knät, cola, i mörkret och bara sitta hyfftsat bekvämt ett par timmar och glo på nån film. Det kanske jag ska göra under nästa vecka. Kan man gå ensam på bio? Tja varför inte?
Kommer till korsord och sudoko. Löser den svårare delen medan jag lyssnar efter tecken på ev krig mellan tonåringarna men peppar peppar så verkar det båda sams då de spelar nått spel på xbox.
Till sist då, dödsannonserna. Jag vet att jag inte är ensam om att sitta och titta igenom dessa. Småler för mig själv då jag tänker på det en patient berättade. Varje gång hon kommer till dödsannonserna tänker hon för sig själv "Vad bra att jag står med idag heller"
Jag lever än!
Det får väl summera litet denna söndagsförmiddag för mig. Jag lever än och jag kan nog också säga att jag lever ganska så bra.
Jag har väl äntlingen landat och funnit stabil grund under mig. Jag har läkt och lyft blicken. Tittar mer inom mig själv och utvecklas. Det som har stått ganska länge på paus börjar nu få tillåtelse att rulla igång igen. Det som jag saknat tid och möjlighet för tar jag igen nu. Utforska mig själv och testa gränser, se möjligheter och förbi svårigheterna.
Det ska regna idag men imorgon kan det lätta. Kanske jag kan gå ut en sväng mellan veterinärsbesöken med katten. Kanske jag bara sätter mig i soffan och tittar på dokumentärer eller slutför mitt Bond-maraton som jag påbörjade i somras. Kanske gör jag absolut INGENTING, fast det är högst osannolikt.
Just nu ladddar jag inför att få ena tonåringen att sluföra ett skolarbete (skyddsutrustningen på för det lär bli ett smärre krig) samt att förbereda dagens middag och morgondagens lunchlådor som ungarna ska ha med sig till skolan.