En riktigt bra helg för denna singelmamman

Det har varit tufft, inget snack om saken. 
Mer än vanligt vilket har många olika orsaker. 

Det tar tid att finna ro i den nya vardagen då man ska försöka att rucka så litet som möjligt på det väl intränade rutinerna. Barnen är skitduktiga, de kämpar på med nytt i skola och nytt på hemmaplanen. Det är klart att det blir smärre ubrott mer än vanligt.
Men jag känner ändå hopp inför det nya.

Jag har många vänner, kollegor och familj som finns där och ställer upp. Kramar om, övernattningsmöjligheter (när man behöver komma hemifrån för man inte kan andas), fina ord och uppmuntran, hjälp med att komma ihåg de måsten som försvinner i denna trötta kvinnas hjärna och sedan bara finnas där för att lyssna och ge råd när man själv blir helt vilsen i de invanda intrampade spår som man gått i under flera år.
Det hjälper att få någon annans syn på den tillvaro man befinner sig i för att kunna se mer klart och inte snubbla tillbaka till det som varit förut.

Denna helgen har gett mig så otroligt mycket energi efter att ha varit mer eller mindre däckad i bihåleinflammtion. Jag började med att köpa blommor till mig själv och litet bubbel.

Den extremt alerta och full-med-massa-energi kattungen Babsan ger mig möjlighet att bara få skratta flera gånger åt hennes upptåg, likaså kan jag bli lätt gråtfärdig när hon river ner gardiner eller hänger som en liten tiger fast i min fot på morgonen som hon tagit som byte.

Tro mig, hon biter sig fast i min fot och morrar 

Viggo har redan konstaterat att den katten har ADHD så hon passar bra in hos oss på gökboet.    

                                                                                                                       

På fredagkvällen blev jag påmind om en planerad vinkväll som inte blivit av för att, tja livet pågår ju konstant och man glömmer bort eller hinner inte med.

Men nu skulle den bli av. Så jag inköpte en flaska bubbel (är inte alkolist 😉) och en stor påse lördagsgodis.

Sedan tillbringade jag kvällen och även en bit in på natten hemma hos en annan mamma och babblade och bubblade om allt mellan himmel och jord. En stor energikick gav det.

Och inte dåligt att få en väldigt god Irish Coffee serverad i ett fint Muminmamma glas 😂

Idag bar det iväg till Kolmården med Viggo. Trots regntunga skyar så beslöt vi oss för att åka iväg och ha en mamma-Viggo dag.

Väl framme började vi inne på Tropicarium, ett ställe som Viggo länge velat gå in.

Det är jättestort. Från att ha haft i princip fobi mot alla kryp som blomflugor, ville nu denna kille in och titta på stora spindlar, skorpioner och ormar. 

Så lycklig han var!!! Jag kan verkligen rekomendera det. Framförallt nu på sensommaren när det inte är lika mycket folk där. Fiskarna och hajar fascinerade honom och att han sedan fick möjlighet att klappa stingrockor gjorde ju inte saken sämre.

                                    

Vi vandrade sedan backe upp och backe ner på Kolmården, tittade på noshöringar, elefanter, apor och alla savannens djur. 

Viggo älskar alla djur. Han vill bli både veterinär, bonde och djurskötare.

Ett stort plus på Kolmården som jag vill tipsa om är att man kan boka linbanan så man kan åka själv och inte dela med främmande, något som Viggo kan tycka är väldigt jobbigt.

Likaså kan man boka plats på delfinföreställningen så att man inte behöver stå i långa köer och trängas. Så detta ordnade jag dagen före vilket gjorde att dagen flöt på ännu bättre.

Det underlättar också att åka på sensommaren då det som sagt inte är samma trängsel med människor, inte lika varmt som mitt i sommaren och inte lika mycket köer till toaletter och matställen. 

Viggo hade bestämt sedan länge att han ville ha nachos på Mexican Corner så självklart blev det som han önskade. 

Att få gå runt med Viggo i flera timmar, lyssna på hans entusiasm och ideér om hur man ska kunna rädda utrotningshotade djur, få kramar, sitta och småprata och se hur riktigt glad han var och hur bra han mådde, det gav mig en sån otrolig lycka.

Med tanke på allt jobbigt och tufft jag och han har gått igenom och det som även kan komma i framtiden, så gav denna dagen både mig och Viggo en rejäl energikick framåt. 

Han blev överlycklig över en säl som flera gånger simmade fram till honom mot rutan och tryckte sig emot honom, att han blev litet blöt från delfinerna som plaskade, att han kände att han och djuren har ett speciellt band och att han var mitt fokus hela dagen.

Vi avslutade med att köpa gosedjur och sedan köpa middag på KFC i Nyköping innan vi åkte sista biten hem till Göboet i Hölö.

Han har strålat hela kvällen och somnade som en stock nu när jag lade honom.

Jag har nu rensat färdigt i mina lådor, slängt det sista som kan påminna mig om det som varit, eldat upp den sista dagboken och känt mig lättare inombords

Det har varit en av de bästa helgerna jag haft på väldigt länge och jag behövde det verkligen.

För att bli påmind om det fina jag har, det fina som jag vill ha kvar och att jag är värd att få njuta av livet.

I regnet kan man inte se dina tårar

Det blir för mycket ibland. Alldeles för mycket. Ut och gå...låta regndropparna strila ner i ansiktet, maskera tårarna som bara kommer.
Man orkar inte vara stark och glad hela tiden.
Man orkar inte alltid le.
Man orkar inte vara positiv och blunda för det jobbiga.
Man orkar inte
Så jag sitter en stund i regnet och låter mig gå i bitar. Låter regnet dölja en trött människas tårar.
Sitter en stund och väntar
Väntar tills orken kommer tillbaka
Orken att plocka upp bitarna och pussla ihop mig igen.
Och lite tur har jag. För det fanns nån där i natten som kunde lyssna på förtvivlan och ilska.
Så det blir litet lättare att orka en stund till

Kartläggning pågår

Det är inte helt lätt att vara självkritisk.
Det kan göra ont och man kan dra sig för att göra en djupare analys av sig själv.
Ingen är felfri, ingen är perfekt men man ska ju lära sig av sina misstag och felsteg.

Jag har under några år försökt att hitta tillbaka till den Fia som jag trivs med att vara.
Hon som vill sprida glädje omkring sig, bidra till positivitet men som kan vara allvarlig och vara proffs ut i fingertopparna när det gäller-
Jag anser själv att jag är på god väg att komma dit.
Nu ska jag bara göra min egen självransakan också.

Jag har ju skrivit lista och gjort en slags kartläggning om mig själv. Och litet vill jag dela med mig då en del frågat vad som finns med.

✔Jag är inte årets mamma, världsbäst på NPF men när jag ser mina barn idag och vad dom och jag hittills har uppnått, blir jag riktigt jävla stolt. Med ett oändligt tålamod, utbildningar, kunskap och ett riktigt jävla anamma så har jag tillsammans med mina fina barn kommit otroligt långt på den väg som ska leda till att mina barn ska bli självständiga vuxna som kan klara sig genom livet.  Bara det senaste året har det hänt mycket och jag ser att de är mer ansvarstagande och framförallt vill de lära sig mycket för att kompensera sina svårigheter.  Slutsats är att jag inte är världsbäst, men är tillräckligt bra för att mina barn ska må som bäst och klara det dom tar för sig i livet.

✔Hur ska någon älska mig om jag inte först älskar mig själv? Jag har varit utbränd fyra gånger varav den senaste gången blev en rejäl utmattningsdepression. Olika antidepressiva, knäskador, stillasittande, felaktig kost och depressionen i sig har lett till närmare 60 kg övervikt. Jag vantrivs i min kropp, känner inte mig bekväm någonstans och har svårt att se något vackert eller attraktivt hos mig själv överhuvudtaget. Jag har sedan ett år tillbaka lagt om kost, tränar mer regelbundet, får in mer och mer vardagsmotion och ser tillbaka hur jag "levde" för 15 år sedan då jag mådde bra. Så nu har jag gått ner 26 kg totalt på ett år. Jag har ett tydligt mål framför mig och det är inte en slutvikt utan ett klädesplagg som jag vill kunna passa i igen. Jag skulle tro att om cirka -40 kg så kommer jag vara där jag vill. Jag kan se att jag har fått tillbaka glittret i mina ögon igen, jag kan se mig själv fin i kläder och jag börjar sakta bli litet mer bekväm med mig själv.

✔Vad kan jag göra för att JAG ska må bra? Till att börja med så ska jag inte få dåligt samvete när jag gör något för min egen skull, när jag ger mig själv belöningar i form av en ny tröja, biobesök, konsert eller går ut en kväll på resturang. Jag vet vad jag tycker om att göra och vad som får mig att må bra så det är bara till att finna tiden till dom stunderna. Jag tycker om att gå i skogen och plocka svamp, känna doften från skog och mossa. Jag tycker om att träna, känna hur musklerna bränner och svetten rinner längs med ryggen och att vara helt slut i kroppen efteråt när jag ska duscha och sedan få den där härliga energikicken. Jag tycker om att få gråta till sorliga filmer, romantiska filmer, läsa böcker, äta lång frukost och läsa en tidning, dansa i köket medan jag lagar mat, skratta tillsammans med mina barn, ligga länge i sängen och klappa någon katt som har tålamod, se youtube klipp med skrattande bäbisar och ibland ha en hel dag då jag inte gör ett......enda.......dugg 😊

✔Hur vill jag att mina barn ska se mig? Jag önskar att dom ser mig som mamman som aldrig ger upp, som tror på dom , som blir galen på dom och som älskar dom mest av allt i hela världen. De ska minnas den där knäppa mamman som dansar i köket och sjunger småfalskt till Laleh och Pink. Jag vill att de ska se att även om allt känns hopplöst så ska man aldrig ge upp och fortsätta kämpa för att nå dit man vill. Jag hoppas Alva och Viggo att ni kan se en del av detta hos er totalt pinsamma mamma.

Lugnet börjar infinna sig och lite tristess

Jag har nog tränat varje dag sedan jag lämnade Gökboet. -2 kg hittills är resultatet.
Jag kan njuta litet av tystnaden men tristess och rastlöshet börjar också dyka upp. Så jag gör som jag brukar, jag lagar mat för en hel armé typ .

Lasagne är en favorit så det tillagade. Men jag kanske åt 1/10 av den 😁

Jag har tittat på filmer både romantik och action.
Jag har promenerat och lyssnat på musik.

Och så har jag kört på snabbmat och fick äta upp alla pommes själv dvs inga barn eller katter snodde dom för mig.

Jag har legat och läst en bok. Jag har sovit litet längre än vad jag brukar. Har t.o.m. dragit mig i sängen en extra stund och somnat om.

Så skönt att hitta litet av sig själv igen och få egentid.

Jag har filat färdigt på min lista över framtid och tankar. Den är dock inte delbar ännu men kanske nån dag när jag funnit några av de saker i livet jag känner att jag skulle må bra av och behöver.

Snart är jag hemma hos mina barn igen.
Min lilla Alva fyller snart 13 år.

Tiden går fort.

Men just nu njuter jag av att vara här och nu.

Ett steg i rätt riktning

Kan nog säga att idag är nog första dagen som jag haft det bra mentalt.

Jag har fikat med en god vän och pussat hundar.

Jag har styrketränat och promenerat.

Jag har lagat mat och hällt upp ett glas vin.

Startat en film som INTE är barnfilm 

Tänt ljus 

Slappnar av

Ner med axlarna

Och har egentid 

En rosa klick på balkongen

Vaknar vid 8. Funderar hur det går för Alva och Viggo att gå till skolan idag.

Solen skiner efter en natts intensivt regnande.

Hjärnan ropar efter kaffe.

Fixar kaffe och ett par smörgåsar och sätter mig i solen på balkongen.

Okej, det kändes bra. Axlarna sjunker ner litet, jag behöver inte stressa idag. Skum känsla 🤔

Solen värmer skönt och jag börjar småskratta för mig själv att jag förmodligen ser ut som en barbapappa på balkongen eller urcellen Ellen.

En rosa klick på balkongen.

Vet inte vad jag ska hitta på idag. Träna en stund, gå på stan före jobb......Ja det blir nog något sånt

Lära mig leva i en vardag utan mina barn

Jag ska lära mig ha en vardag utan mina barn.
Det känns konstigt, tomt och ensamt.
Väldigt tyst och en känsla av sorg och svek.
Att jag sviker mina barn från att ha den enade familj som vi varit, ni vet, mamma och pappa och barn som bor tillsammans under samma tak.

Det är inte många gånger som jag varit ifrån mina barn. Kanske 2 eller 3 gånger totalt sedan jag blev mamma.
Så jag är inte alls van vid att vara ifrån dom.
Det är inte alls samma känsla som när de är på kortids. Inte i närheten.

Jag skulle kunna se det som att jag ska skola in mig för att "klara" mig utan dom.

Men det är konstigt att inte lägga dom, väcka dom, få iväg dom till skolan, prata med dom och vara nära dom.

Jag är ledsen och gråtmild. Jag saknar dom väldigt mycket.
Saknar rutinerna och strukturen som sitter i ryggmärgen på mig efter att ha nötit in dom i vardagen för att allt ska fungera någorlunda bra.

Jag saknar att bli irriterad, trött, slut, glad och lycklig med dom.

Jag saknar att få vara mamma.

Visst kan det vara skönt att få en paus, men detta känns annorlunda.

Jag ska skola in mig för att vara ensamstående, frånskild och klara mig utan barnen medan deras pappa sköter deras vardag.

Och jag har nog samma ångest som barnen har inför skolstart, inför något nytt, inför något som inte direkt är självvalt utan som bara blev så.

Mamma saknar er väldigt mycket, Alva och Viggo.